JOHNNY FLYNN/WILD BEASTS, FOTO: HANNA ERIKSSON

Dag 1, tisdag, är så himla mysig. Det är som att vara tillbaka på ATP nästan, det är duktigt mycket skägg i publiken, lugn och skön stämning, men ganska mycket folk. Och så massa fin musik från scenen. Jag blir gladast överraskad av Foals men dagen efter pratar alla bara om Johnny Flynn. Enligt sånna som vet behöver jag inte gråta blod över att jag missade Band of Horses.

THOSE DANCING DAYS/BJM, FOTO: HANNA ERIKSSON

Sen blir det dag två. Jag kommer direkt från jobbet och får lite sommarpop serverat. Det är barn i publiken och barn på scenen, det är fortfarande lite chockerande för mig att Those Dancing Days är så små. Jag önskar att jag också hade varit sådär snygg och glad när jag var den där åldern. Det tog mig minst tio år till att bli det. Jag känner mig lite tragisk, men så går jag och ser Stars och de är så pass trötta och gamla att jag känner mig purung igen.

Här blir skillnaden mellan kanadensiska och svenska popstjärnor väldigt tydlig. Luggsliten säkerhet vs pigg all-over-the-place-ungdom.

Efter en plågsamt hipp spelning med The Teenagers kryper jag in i mörkret igen. The Brian Jonestown Massacre passar särdeles illa en onsdagseftermiddag. Om klockan hade varit tre på natten och jag hade varit lite lagom dimmig i huvudet hade jag kanske tyckt att det var lysande. Men med sommarsol utanför fönstren och noll promille i blodet funkar det inte alls.

VAMPIRE WEEKEND/PUBLIK, FOTO: HANNA ERIKSSON

Det kanske börjar bli jävligt tjatigt; men hörrni, Vampire Weekend är så bra. Än så länge är de också ett av de där få banden som bara blir bättre och bättre med varje ny låt, varje ny spelning. Jag kom på mig själv flera gånger under spelningen med att flina lyckligt.

MGMT/HERCULES & LOVE AFFAIR, FOTO: HANNA ERIKSSON

MGMT är hur bredbent som helst. Det skulle kunna vara Springsteen. All den läckra fräscha electrokänslan från debutskivan är som bortblåst. Istället är det hårdrockshår och gitarrgnöl som gäller. Ganska sömnigt. Ett annat gäng som har svårt att göra övergången från skiva till scen är Hercules and Love Affair. Trots att man försöker med görbra blås och två sångerskor och högklackat och ja, ungefär allt, så blir det lite småplatt. Eller så är det bara publiken som gör det trist. Det är ju inte tänkt att man ska stå still och lyssna på disco.

Allt som allt: jag gillar verkligen Accelerator. Keep up the good work, Luger.

3 av de största hamburgarna ni har till amerikanerna här tack.

Ja, Judy har alltså inte varit på restaurangen Grill utan mer GrillEN på Hornsgatan. Efter ett Teenagers rakt in i mitt hjärta (och härliga tjejen från publiken som sjöng på scen), ett bångstyrigt Brian Jonestown Massacre, bra Vampire Weekend och ett par minuter Deerhunter kastades festivalhandduken in för tants del. Istället blev det utfordring vid korvmojjen av hungriga delar av BJM som inte lyckas hitta band-buffén. Anton knäpper kort på luftballonger, damer knäpper kort på Anton och Frankie och korvgubben springer runt och ber alla gömma sina öl. Ja, ungefär så.

Kvällen avslutas på ytterligare ett hett hak, inte Berns, inte Marie L, inte Spyan, nej nej kids, det nya svarta heter Bullie Bar. Klientelet är väl ungefär törstiga locals av varierad ålder och .. ja törstighet. Men stämningen är härlig och personalen likaså. Senast jag var där bjöds vi på en ukulelespelning och den här gången alltså ett litet Dj-set från blandade BJM medlemmars i-pods. MGMT och Battles fick stryka på foten till förmån för barhäng till tonerna av bland annat Sinatra och Monkees. Man kan kanske inte få allt, jag fick lite av varje, plockade ett par russin ur kakan och somnar med ett leende på läpparna.

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är måndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gå och lyssna på de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” på det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Efter intensivt och gediget journalistiskt grävarbete kan Judy i dag avslöja Interpols märkliga backstagekrav. Läs den rafflande storyn här.

Förskräckligt insatta Acceleratorkällor har varit behjälpliga i efterforskningarna. De har fått titta in i logerna. Det får jag inte göra, vilket tynger mitt sinne. Som tur är har kravlistorna som ska garantera att artisterna kan gosa till det en tendens att läcka. The Smoking Gun har samlat de flesta.

Här är några favoriter:

• Janet Jackson frågar specifikt (MED VERSALER) att soffan i hennes loge ska matcha omgivningen. En stor samling tulpaner, rosor och liljor måste finnas på plats.
• (The artist formerly known as) Prince begär ingenting ovanligt. Örtte, silverskedar, citroner, tekoppar och is. Men allt i rummet ska kläs in i plast som bara Prince själv får plocka bort.
• Johnny Cash (frid över hans minne) krävde att en amerikansk flagga i full storlek skulle vara synlig för publiken under hela konserten. Dessutom är hans krav på riktig Coca Cola obeveklig. “Please, no substitution of soft drink brands.”

Men galnast är ändå Iggy Pops 18 sidor långa dokument med både strikta krav och långa anekdoter som mer eller mindre har med ämnet att göra. Sista sidan upptas av en programidé för en dokusåpan “Dead Dog Island”, som går ut på att hundälskare under programmets gång ska äta upp en hund av sin favoritras.

Man kan bara lida med Peter Bjorn and John och undra om inte Young Folks var en förbannelse snarare än en lyckoträff. Att harva omkring som ett nästan bortglömt band på eftermiddagsspelningar inför loj publik är på något sätt värdigare än den one hit wonder-upplevelse fredagens spelning på Accelerator blev.

“Nästa låt …” försökte den som för stunden stod vi mikrofonen (vem?) när hiten var avklarad. Samtidigt strömmade publiken som ett lemmeltåg ut ur tältet.

De hade sparat Young Folks för att inte bränna sitt bästa krut. Publiken hade väntat. De hade bjudit upp Victoria Bergsman och alla visste vad som väntade.

Och även om man kan förlåta en bortglömt textrad blir visslet som nu utgör en del av världens musik-dna i sammanhanget ett örhänge från H&M.

“Nästa låt … är lite hårdare”. Ännu fler lämnar spelningen.

För mig känns det sorgligt, men det finns de som regaerar med vrede. Bloggen Stop Peter Bjorn and John har startat ett korståg för stoppa svenskarna. Med förklaringen “An emergency blog to stop the spread of the Swedish band Peter Bjorn and John” skriver arrangörerna:

Do we want Peter Bjorn and John to be hailed as the standard bearers for a whole genre of music? And the answer is: NO WAY. As I acknowledged in the previous post, “Young Folks” was catchy and harmless, but this band is not a significant band. Peter Bjorn and John must be stopped.

I samband med gigantfestivalen SXSW i Austin, Texas arrangerades en demonstration mot de stackars svenskarna som bara vill vissla i fred. Enligt tidiga rapporter väntades 30-40 anti-Peter Bjorn and John-aktivister sluta upp, men jag kan inte hitta någon information om hur det verkligen gick.

Det är ju helt givet, bara för att jag räknat med regn och rusk så strålar solen och det är helt stört varmt. I tältet där jag ser Danielson är det i och för sig rätt svalt, både i tempraturmässigt och musikaliskt. Det är ju knappast dåligt, men inte så mycket att hänga i nån gran.

Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.

Dagens höjdpunkt var helt klart Electrelane. Tänk att så stora ljud kan komma ur så små varelser. Gitarrmangel är sjukt hett i kombination med liten blond tjej. När jag blir stor ska jag gifta mig med gitarristen i Electrelane.

Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.

Vi blev inte insläppta till Taken By Trees. Surt. Peter Bjorn and John får Linus skriva lite om imorgon.

En rekomendation: Om ni någon gång får chansen att se Modest Mouse live, se till att stå bredvid ett dödsfan, som Andreas från Cellmates till exempel. Det gör det hela till en ännu finare upplevelse. Men Cansei De Ser Sexy knäcker killarna på stora scenen. De lyckas väcka till och med den annars halvmedvetslösa Acceleratorpubliken. Stort tack till dem för det.

Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.

Imorgon: mindre rock, mer pop. Jag är pepp.