Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Way out West
Huvudbild

Way out West

Nu visas arkiv för kategorin Way out West.


LINNÉSCENEN I SOLEN/FRANZ FERDINAND FOTO: JUDY

Vi har tur, vi kommer in på Kajskjul 8 trots den obscena kön på torsdagkvällen. Det såg rätt mörkt ut ett tag. Stormvarningar och gigantiska köer överallt och lite opepp, så ser det ut när vi får våra band runt höger handled och påbörjar festivalhelgen. Men det tar sig! Four Tet är försenad och spelar inte alls kl 21.30 som schemat säger, och det är en himla tur för vi hade aldrig hunnit dit om han spelat när han skulle. Dessutom är det tur för det innebär att alla kids som kommit för att se deras alldeles egen Tomas Ledin, Kleerup lämnar skjulet åt oss så vi kan dansa galet framför scenen.

Så blir det fredag. När vi lyckas ta oss till området kryllar det av Broder Daniel-fans. Varannan tonårig flicka har en BD-tisha och en liten stjärna i ögonvrån. Vi ser ett poppigt Franz Ferdinand som verkar trivas i solen. The National och Sigur Rós gör vad de ska, men jag är antingen för trött eller för flamsig för inget kryper nära hjärtat.


SIGUR RÓS/APPLÅDER/YEASAYER FOTO: JUDY

Förutom Yeasayer. Det är så skönt att ha höga förväntningar och inte bli besviken. De håller hög klass precis som på Debaser Medis i vintras och bjuder på en ny låt som låter lite mer lättlyssnad men för den skull inte alls tråkig. Precis som sist går jag där ifrån med en känsla av att de faktiskt är ett av mina favoritband.

Har man, som jag, ingen som helst nostalgi kring Broder Daniels låtar är det svårt att bli särskilt berörd av konsertern som avslutar kvällen. Jag kan definitivt förstå att det måste ha varit en stor upplevelse för alla de många många fansen, men för mig får kvällen ett jättefint slut när vi dansar disco på båt med en del av Aeroplane (tror jag?) bakom skivspelarna.

Lördagens höjdpunkt är Fleet Foxes som är precis så bra som jag hade hoppats. Sofia och jag springer på sångaren och trummisen någon timme innan spelningen när de köper Neil Young-mersch och jag blir tolv och vågar inte hälsa. Om de kommer tillbaka i höst, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på det helt galna mottagande de fick av publiken, ska jag försöka samla mod och inte gömma mig bakom en återvinningsstation om jag ser dem. Som tur är förklarar Sofia för dem att de är awesome.

Saker som störde mig: Att det bara var ungefär ett band om dagen som var klockrent, rakt i hjärtat och fantastiskt. Att det var så lång kö till alkoholen. Det dåliga ljudet på Linné. Att det var helt himla omöjligt att komma in på någon klubb på lördagen även om man offrat slutet av Neil Young för det.

Saker som fick mig att hoppsastega: Att maten inte var så äcklig. De helt funktionsdugliga toaletterna. Att det faktiskt regnade mycket mindre än förra året, trots att försnacket var nog för att få en att börja bygga en ark. Den belevade stämningen och att allt var så himla rent och vackert. Fleet Foxes, Yeasayer och Four Tet.

Önskemål inför nästa år: Lite piggare bokningar (Ceasars? Mando Diao?). Fler sena spelningar som man faktiskt kan se och inte bara får köa till…

Psst… Batterierna i min kamera är döda och jag har semester vid havet hela veckan, men det kommer fler bilder, eh, sen. Håll ut.

5 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: Inga taggar


Google har anställt alla galna forskare i hela världen och låtit dessa bygga en jättehjärna. Denna tittar jättegärna igenom dina mail och väljer ut passande annonser, baserat på vad mailet handlar om. Den fungerar så bra att Google tjänar hejdlöst med pengar och cheferna kan köpa flygplan och snyta sig i bladguld.

Men vad är det Google vet om Way out West som vi inte vet?

Det enda jag vet är att Way out West nu berättar vilka band som spelar vilken dag.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: Inga taggar

franke41.jpg

I strävan efter popmusikens förnyelse finns bara en sanning; att jakten och hånet mot allting som kan klassificeras som goth måste fortsätta. Kärnan i denna kamp består självklart att vi måste betrakta det svarta ljudet som en avart; något som inte är på riktigt, eller som Sverigedemokraterna.

Detta har för mig sällan varit så klart som när jag på lördagens morgon tog tåget ner till Göteborg för Way Out West - valde de namnet efter den där trancegruppen? - till en blandning av Sorcerer, Lindström, Orange Juice och Rappers Delight Club i min ipod, och Bill Buffords alldeles strålande matreportage Heat i knäet.

Emellanåt läser jag gårdagens SvD; och konstaterar att Lokko, för andra veckan i rad, nämner Nu Grave som det smalaste och vackraste popkulturen kan ge dig denna höst. Hoppas att du är ironisk min käre vän, men jag tvekar. Därför är det på plats att skriva sanningen:

Nu Grave är ingenting annat än en genre som benämner 2007 års största fiende, strax före avskaffandet av fastighetsskatten och Sovjetunionen. Nu Grave är Depeche Mode, det är Judas, det är Bläckplumpen. Nu grave är inte det nya Balearic, inte det nya World Music. Gosh, det är inte ens i närheten av att vara Lovers Rock.

Det. Är. Goth.

Så här sitter jag nu och hör ljudet av en indianklädd New York-bo som spelar rock. Hans namn är Devandra Banhart - jag är väldigt ond på dig, hör du det Dev?

Till det viktiga: hade en förhoppning om att hugga tag i Franke, men de ville hellre supa sig dyng (och nämnde något om att “repa” också).

Men ni får bilder på den första spelningen på fyra år för Göteborgs femte bästa band. Om jag inte somnar inbakad i en goth som får med mig på Spoon.

franke11.jpg

franke21.jpg

franke31.jpg

Tacka Helena Sundin för bilderna.

4 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , ,

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält på lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “Hallå eller!” och gjorde sen ett stensäkert låtframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band på komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen på WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade på lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

6 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , ,

Way Out West: Fredag

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle från The Hives levererar mest attidtyd från en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign får tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

1 kommentar

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , , ,

Way Out West: Torsdag

För mig börjar det bra. Ett tag såg det ut som om mitt tåg kom för sent och behovet av mat var för stort för att hinna till Trädgår’n till Lows toktidiga spelning. Men när vi kommer dit är det ingen kö alls och de står redan på scen. Det är mycket folk på uteserveringen, men inne i det mörka galet varma rummet där Low står och anspråkslöst levererar lite magi är det ganska tomt.

Om man vill kan man titta på en extremt dålig mobilkameravideo från Lows konsert på YouTube.

Efter en kort paus kliver Woven Hand på scen. Nu är det plötsligt hysteriskt mycket folk överallt. Live är David Eugene Edwards melodier om möjligt ännu mörkare och hårdare. En bit in i konserten tunnas publiken ut när många små popflickor går ut i friska luften istället. Men mitt före detta svartrockarhjärta mår jättebra och efteråt är jag en mycket nöjd och glad prick.

Vi vandrar hem genom Göteborg och laddar för en fredag full av gå-grupper och finsk arkitektur och är glada över att få sova på varsin soffa istället för i ett kallt tält.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: ,