Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Konsert
Huvudbild

Konsert

Nu visas arkiv för kategorin Konsert.

NYC-rapport

Sedan 3 veckor tillbaks Brooklyn-bo och det är lätt att ramla på med något slags barhoppande, men i fredags var jag på spelning. Man gick in genom en dörr bredvid två barer uppför trappen och in i någons loft. 3 band spelade i ett svettigt, fullknökat och sötrökdoftande rum. Baren fanns i köket så bara att känna sig som hemma. Crystal Stilts spelade. Som även spelar ihop med svenska Love Is All på Bowery Ballroom nu i december. Klart lyssningsvärt, vet inte vad jag kan kalla det, drowsy pop typ. Trött röst med pigga melodier. Love is All verkar ha släppt nytt precis, men låter ungefär som de brukar. Ganska kaxigt och verkar gå hem i staterna och ja man blir glad av det. Spelar på Debaser 10e januari.

Jag gör lite extratimmar i baren på ett hak i Brooklyn och vad förföljer mig om inte Jens Lekman, Shout out Louds och The Sounds. Det är personalens i-Pods som snurrar och trots att jag helst vill slippa så är det ju lite roligt.

Crystal Stilts igen, väldigt joy divisionish

3 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Konsert, MySpace, Judy bjuder Taggar: Inga taggar

Inte särskilt Rock ‘n Roll

20081012_024722_483576

2008-10-11 - M83 @ Debaser Medis. FOTO: Pär Kjellén/ROCKFOTO

I lördags var jag och valda delar av Judyredaktion på lokal för att se M83 spela lite på instrument och smeka våra hörselgångar. Det var otroligt fint och bra, lite som ett distat Sigur Rós eller ett poppigare Boards of Canada. Överlag var det ganska mycket rockigare än på skiva, mycket gitarrmangel och lite trumorgie. Men jag kunde inte låta bli att le när bandet stötte på samma problematik som förföljt elektroniska artister i många år; det är sjukt svårt att se cool ut när man sträcker ut armen och använder pekfingret för att flytta muspekaren (pet-pet-pet) och byta spår.

18 kommentarer

Kategorier: Konsert, Startsidan Taggar:

Så här tänker jag mig helgen

Fredag:

Lördag:

Det jag tänker mig annorlunda är ljudkvaliteten på Richie Hawtins set och att M83 ska visa mindre ben än töserna i videon.

Inga kommentarer

Kategorier: Film, Konsert Taggar: Inga taggar

Heartache comin’ up

Vad är det egentligen med ensamma män med gitarr och hjärtesorg? Det är ömsint och fint, men hur kommer det sig att det bara är Män i publiken? Skulle det inte vara tvärsom, att det är damerna som trånar efter den där ledsna gitarrkillen?

Men nej, jag kliver ner i Bondens källare tillsammans med vad det verkar en hängiven skara fans (män) och låter hjärtat få sig en mörbultande omgång av ömma Rocky Votolato-toner. Ex Waxwing sångaren är för första gången i Sverige och skyller på Xanaxen när gitarren spelar lite fel. Han känns sådär härligt genuin och entusiastisk och skakar glatt hand med hängivna fans efter spelningen. - Tack för att ni kom, vad glad jag blir att så många hittade hit. Såhär dagen efter är jag fortfarande berörd. Och glatt påmind om hur himla underbart det kan vara med livemusik. Det kanske är jag som är skör, men är det inte sådär vackert så det gör lite ont?

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Konsert Taggar: Inga taggar

Lille prinsen


BONNIE ‘PRINCE’ BILLY @ BERNS 28 JUNI 08, FOTO: HANNA ERIKSSON

I lördags såg jag Bonnie “Prince” Billy eller Will Oldham eller vad ni nu vill kalla honom, på Berns. Det var minsann bland det finaste jag sett på mycket länge. Den som har en chans att få se det här lilla yllet live borde ta den.

Missa heller inte följande Oldham-godbitar:

Old Joy
(filmtrailer)

Will Oldham & Matt Sweeny
I Gave You

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor, Konsert Taggar: , ,

Bassekou Kouyate

Vissa saker är underliga, som Koffes text om Bassekou Kouyate som pryder Södra Teaterns pressutskick:

”Ngoni-spelaren Bassekou Kouyate trampar inte upp en enda ny stig på sitt första egna album. Det innehåller bara de renaste toner som spelats in i år. Inte ett enda förstörande ljud tillåts inkräkta på den kompromisslösa värmen och kärleken. Som en följsam mjuk kudde inslaget i ett örngott som bär din älsklings doft.”

När jag lyssnar på Bassekou hör jag minsann ingen mjuk kudde, och kulturtanterna som fyller Södra Teatern verkar snarare tänka på att klappa i takt. Det är en annan underlig sak; varför är det just en något äldre publik som gillar afrobeat? Det är ju sjukt bra. Alla borde gilla det.

1 kommentar

Kategorier: Konsert, Kärlek Taggar:

Det här med frieriet…

Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fria till monsieur Tellier, men så blev det icke. Anledningarna är många. Jag är för kort, till exempel. Jag kunde knappt se honom i onsdags. Långa människor var i vägen. Så jag anar att han inte såg mig heller och man måste ju åtminstone ha haft ögonkontakt innan man ber om någons hand. Sedan är jag ju bevisat urusel på franska - jag vet inte ens hur man friar - voulez vous me marriez? kanske? Och han hade lite för högt hårfäste och lite för låga skämt för min smak. Och jag börjar känna mig osäker på vem han egentligen är. Hur många Tellierkopior finns det? I musikvideon till Divine är det ju åtminstone tre - en som ser ut som Tellier men som har lite snyggare kropp, en som ser ut som Tellier men som är lite plufsig och en som ser ut som Tellier men som är mörkhyad. Vem är han egentligen?

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert, Startsidan, Kärlek Taggar:

Tegan and Sara kommer till Sverige

Eftersom min brorsa gillar tvillingarna Quin så tänkte jag passa på att tipsa om att de snart spelar i en stad nära dig. Först på KB i Malmö 13 mars, sen på Nalen i Stockholm den 14 mars och till sist i Göteborg, 15 mars i Stenhammarsalen. Vill ni träffa min tvillingbror, gå till Nalen!

2 kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Vampire Weekend, version 3

De välartade gossarna i Vampire Weekend började spela så ovanligt i tid att många härdade Debaserbesökare som droppade in i vad de trodde var god rocktid snopet fick nöja sig med det enda extranumret. De missade något storartat, nämligen högenergisk cirkusrock (ej att förväxla med clownrock) draperad i Richmansmart humor och Kingston Trio-naivitet. På scenen utstrålar de samma djupa allvar som en åttaåring som ska lämna in ett ovanligt lyckat matteprov men samtidigt samma varma insiktsfulla pillemariskhet som en fyrtoplussare som lagt ner cynismen och blivit nöjd med livet.

Ezra är konstigt lik George Michael i Arrested Development och håller sin lillgammelnya gitarr med sån vördnad att han måste ha fått den i julklapp av sin mormor. Jag är säker på att han kommer rengöra bort alla hudavlagringar på den efter spelningen. Alltihop andas kommunala musikskolan fast på Eton… fast fem år senare. Finkulturigt men samtidigt piratigt. Och utan att det känns prettopressat.

Natten avslutas med att VW tillsammans med de elva personerna som ännu inte begivit sig hemåt dansar loss till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det är mer som ett mellanstadiedisco än sista timmen på Debaser. Jävligt helylle. Jävligt jävligt bra.

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Vampire Weekend, version 2

Vampire Weekend var totally grymma. Basisten rodnade när jag klev fram till honom efter konserten och på krampaktig engelska fick fram något om “extraordinary”. Han tackade hur många gånger som helst.

Konserten drog i gång redan klockan nio. Debaser var fullt, men ack vilken publik. Sångaren Ezra påstod visserligen att Stockholmspubliken var den som sjungit med mest i “Blake got a new face” (i Notting Hill hade bara en ensam stackare sjungit med och han hade skämt något oerhört), men jag vet inte om jag tror honom. Som Hanna sa: “varje gång jag inte står längst fram på en konsert kommer jag på varför man SKA göra det. man slipper publiken. jag hatar publiken”. Framför mig stod kvällen till ära ett par som såg uttråkade ut. De var helt oentustiastiska. De sjöng inte med. De rörde sig inte. De klappade inte. Men längst fram stod de. Jag tyckte synd om Vampire Weekend som tvingades stå ut med deras trista fejjor.

3 kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Well, hörrni, that was fun. Verkligen. Bra skit: Band som är till och med ännu bättre live, band vars nyaste låtar är bäst, band med bra trummisar, band med lite nördiga medlemmar. Vampire Weekend uppfyller alla kriterier och är, med andra ord, jättefina.

Mycket finare bilder kan man titta på hos Rockfoto, såklart. Mobilkamera är inte ett helt ultimat redskap.

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Jag är precis sådär svettig och euforisk som man ska vara efter en riktigt bra konsert. Ganska precis nyss kom jag hem efter att ha stått nästan längst fram i mitten och hängivet och ibland med slutna ögon lyssnat på Animal Collective. Det är till vardags ett band där jag gillar delarna (läs: Panda Bear) bättre än helheten, men på scen växer det sådär kanske sju storlekar och blir precis så mastigt och fullt av tuggmotstånd som jag hade hoppats.

Min första (och hittills enda, shame on me!) egna intervju för Judy gjorde jag med Panda Bear via mail i februari i år. Jag har varit lite hemligt kär i honom sen dess. Här får ni en liten helt oöversatt och oredigerad bit ur den intervjun, som inte riktigt kom med i den färdiga texten.

Is it harder, easier or just different to make music on your own compared to the stuff you do in the band?
Noah Lennox: “its just different for the most part. working on my own is much quicker generally speaking. i know what i want and i know what i like and for the most part i usually know how to go about getting what i want. when youre playing with a band everything gets a whole lot more complicated but i kind of feel thats whats great about it and what can be really fun about it. sometimes its a bit of a social exercise making music with other people and i think thats awesome and if anything only benefits the sounds. its a lot easier to be surprised (by the others and by yourself too) when youre playing with other people for sure as well.”

Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att kvällens höjdpunkter var när stålkastarljuset föll klarast på Noah.

Det gjorde det till exempel under helt fantastiska House, som kanske är det bästa Animal Collective gjort, ever. Det är ju både lite fantastiskt, och lite elakt, med ett band som får en att längta efter nästa skiva när den senaste knappt har hunnit kallna ur pressarna.

Is it much to admit I need
A solid soul and the blood I bleed

Animal Collective - House
(live @ Satellite Ballroom 2007-05-30) [mp3]

4 kommentarer

Kategorier: Konsert, Startsidan Taggar: , ,

Feistligt och fint

Ledsen kille med gitarr, hur många sånna kan du räkna upp? Ganska många, gissar jag? Well, de kan slänga sig i väggen. Feist sjunger bättre, har en tuffare gitarr, bättre scennärvaro och mycket snyggare paljettarmutsmyckning.

Jag var på Cirkus i tisdags och lyssnade när Leslie Feist gjorde vad hon gör bäst, sjöng. Konserten hade en hel del höjdpunkter, och på låtlistan stod en hel del covers. Jag kan bara konstatera att om jag vore musiker så skulle jag vilja att det bara fanns två alternativ:

1) Feist sjunger alltid mina låtar. Alla mina låtar. Hela tiden.
2) Feist sjunger aldrig mina låtar. Ever.

Broken Social Scene-kompisen Kevin Drews Fucked Up Kid har aldrig låtit bättre. Bee Gees Inside & Out är plötsligt en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.

Tokigt fint och skickligt utan att bli tråkigt. Hur går det till?

1 kommentar

Kategorier: Konsert, Startsidan Taggar: , ,

Felögd jesus

Popcornfestivalen 2005 såg jag Searching for the Wrong-Eyed Jesus och kom ut från Södra Teatern lite vimmelkantig av en överdos av fantastisk musik och dödsvackra bilder. Innan dess hade jag varit lite småförtjust i Jim White, men efter den oktoberdagen har jag blivit kär på riktigt.

“You get to a certain level where everybody tells you it’s wrong, and then you get to a level after that where people understand that wrong is just different.”
- Jim White i en av många intressanta intervjuer

Den 26 oktober står han på scen på Debaser. I’ll be there. Det borde du också vara.

Inga kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert, Startsidan Taggar:

Patrick Wolf från Arvika i P3 live

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

5 kommentarer

Kategorier: Konsert, Arvikafestivalen Taggar:

Konst är coolt

Igår satt jag och Helena i varsin bekväm fotölj i Royal Festival Hall och njöt av Yo La Tengo & gammal vacker naturstumfilm. Sjöhästar, räkor och andra sjö(o)djur till ett böljande musiklandskap. Upplevelsen förstärktes av lätt sömnbrist, det hela tog plats vid vakentimme 37 ungefär. Idag har vi spenderat många timmar och stor del av tröttafötterkvoten på Tate Modern.

Konst, populär eller klassisk, är lite magiskt, faktiskt. Det är London också.

1 kommentar

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert Taggar:

Ja, det har varit kanske mer än nödvändigt med snack om Patrick Wolfs striptease på Arvikafestivalen. Nej, Judy höll inte heller tillbaka och lyckades använda ordet “kuk” i en text för första gången. Men vi menade ju inte så…

Jag har bara sympati för hans aggro-rant på Myspace där han öser galla över mer än lovligt snaskiga Perez Hilton:

I have also become bored of being branded a swedish stripper by “perez soulless vacuous im sorry your life is so superficial gustav mahlers dog will be waiting for you in the afterlife to eat you hilton” Has no body seen “Orlando” by Sally Potter? Read the Leigh Bowery Biography? Watched “Jubilee” by Derek Jarman? I come from these worlds, these are my heroes, heroines,, a naked body does not offend me in any way, it can be used as a communication device, a performance piece. It need not be perfect and there is no such thing as perfection when it comes to the body. I let myself go to my music, sometimes its hot onstage, sometimes its cold.. sometimes the music makes me feel. I do not apologise.

2 kommentarer

Kategorier: Konsert, Webben Taggar:

Win Butlers röst orkar inte mer och The Arcade Fires nio kommande konserter i Europa ställs in. Någon form av missunnsam skadeglädje kanske riktas mot de danskar, norrmän, belgare, fransoser, tyskar och holländare som nu inte kan hoppas på mer än pengarna tillbaka.

Tröst eller salt i såren? Här är i alla fall tre skakiga filmklipp (sånt gillar inte alla!) från fredagens spelning på Cirkus i Stockholm. Win Butler kände inte igen sin egen röst. Gör ni?

4 kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

An Ode To: stol-trumman

I söndags var det en alldeles, alldeles underbar kväll. I alla fall för alla som fått tag i biljetter till Regina Spektor på Chinateatern. I alla fall för alla som inte var dödligt bakis efter en utekväll gone bad. Eller, jo, det var underbart för oss också. Höjdpunkten av konserten, en såndär höjdpunkt som man kanske kommer berätta för barnbarnen, var när Regina Spektor spelade trummor på en stol. Ena handen på pianot, andra slår med en trumpinne på en stol, och sen den där Rösten. Helt fenomenalt. Poor Little Rich Boy från förra plattan Soviet Kitsch.

3 kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert Taggar: Inga taggar