Vissa dagar vill man inget annat än att vara en tuff katt som flyger på en keyboard genom rymden. Idag var en sån dag.

Faux Pas - Coach

Få saker gör mig så mjuk i bröstet som män som sjunger i stämmor. Ni kan ju tänka er vilken fantastisk musiktid det är att leva i för mig, med band som Fleet Foxes, Yeasayer och Bon Iver på alla alternativa musikgurus läppar.

För några veckor sen var jag och såg Bon Iver alldeles levande, och det gjorde mig både knäsvag och lite blöt i ögonvrån, om jag ska vara ärlig.

Så ska det låta:

1. Bon Iver - Lump Sum (Take Away Shows) 2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal (Acoustic) 3. Grizzly Bear - Shift (Take Away Shows) 4. The Moody Blues - Lazy Day

Om du bara ska lyssna på en ugandisk barncover på isländsk 90-talspop, låt det då bli Bitones tolkning av All is full of love. Lyssna på Myspace.

Jag vet inte hur vad barnet som sjunger heter, jag vet inte vad hon (han?) har för bakgrund. Allt jag vet är att rösten är spröd som ett löv och att jag lyssna om och om igen.

Bitone är en ideell organisation som arbetar för att ge föräldrarlösa och krigstraumatiserade barn i Uganda en möjlighet att få ett bättre liv genom dans och musik. Missa inte att se dem live om du har vägarna förbi Etiopien i oktober.

Om du inte är på Debaser Slussen i Stockholm ikväll kommer du att missa Pivot. Det blir tråkigt för dig. Pivot är en australiensisk trio som har Vangelis som musikalisk ledstjärna. Lite trummor, lite gitarrer och några lager elektronika. Resultatet blir filmiskt och rivigt och snyggt.

Tips från coachen: Kolla in Pivots podcast O Download My Heart, den är gosig och innehåller några godbitar.

Den finaste kärlekshistoria jag vet är den italienske författaren Italo Calvinos Klätterbaronen.
Historien om den tolvårige Cosimo som klättrar upp i ett träd och stannar där för resten av livet, kan lätt läsas som en aldrig avklingande föräldrarevolt, men det verkligt vackra är ju detta:

Cosimo stannar i träden för att han lovade sin barndomskärlek att aldrig komma ner. Och när hon, en flicka vid namn Violante, i vuxen ålder återvänder till Ombrosa möter hon Cosimo, sittande där uppe i lövverken:

- Och du kommer alltid att älska mig, helt och odelat, över allt på jorden? Och du skulle göra vad som helst för min skull? (…) Du är en man som levat i träden bara för min skull, för att lära dig älska mig?”

- Ja…

Men kärleken fungerar bara ett kort tag, Violante försvinner efter ett häftigt gräl och Cosimo, han stannar där uppe i träden för resten av sitt liv, och ristar in Viola i trädens bark.

Alla känslor - de allra, allra starkaste - som väckts i mig när jag läst Calvino återvänder igen för varje gång jag spelar Nordpolens “Vem har sagt”. Över ett vidöppet housebeat signerat Henning Fürst sjunger Per Hellström “Håller din hand/Drömmer det ibland/Det regnar utanför/Det regnar inuti och just nu är de raderna det enda som spelar någon roll.

Likt alla sånger som någonsin betytt något är den välbekanta och älskade känslan som sången väcker i mig starkare än någonting annat - det är känslan som får mig att keep on keepin on.

“Vem har sagt” är en sång lika viktig som någonsin din andning i min nacke när jag sover. För det är ju så det är; det mest privata, det jag håller allra, allra närmast hjärtat är de sånger jag älskat mest. För att de väcker drömmen om ett bättre liv, om en större dröm, en ny politik, en evig kärlek.

Och jag vill bara att ni ska veta att det i min värld inte finns någonting viktigare än just de drömmarna.

Annat som ni aldrig får missa:

Dungen - Sätt att se (EP)
David Weiss - Virtuoso Saw (Album)
Stevie Nicks - Bella Donna (Album)
Ghost Note - Holy Jungle (12”-singel)
Beyond The Wizard’s Sleeve - Ark 1 (Album)
Monkey - Journey To The West (Album)
Henrik Berggren - Hold On To Your Dreams (Kommande spår)
Randy Vanwarmer - Warmer (Album)
A Mountain Of One - Ride (Fontän Rework) (Singelspår).

Och R. Kelly.

Imorgon fredag spelar jag, Kristofer och Sofia skivor på Debaser Slussens uteservering. Jag tänker spela Under African Skies med Paul Simon och Kristofer kan inte sluta tjata om Glasvegas. Det ska bli varmt och fullt av folk (premiär för Allsången inne på Slussen). I vilket fall, jag tycker du ska komma! Vi börjar 18 och fortsätter tills de motar bort oss från skivspelarna.

Klockan 06:45 måndagen den 4 augusti passerar jag Ignalina med tåg. Peppar för dis och ruggigt väder.

Jag har varit i London. Så mycket att jag tappat rösten. Men, kommer också hem med ett hjärta insvept i balsam, trött, glad och full med ny musik. Mötte upp med Adam Ryan, bandbokare på Barfly (Storbritanniens Debaser) och klubbarrangör, (bla klubben Meatmarket) för att luska reda på vad som snurrar på klubbarna i stan just nu. På en lång spännande lista fastnar jag direkt i ett headlock, Essers - Headlock. Kan inte sluta nynna, lyssnalyssnalyssna. nu.

Återkommer med resten av listan om jag lyckas komma ur det här järngreppet.
Ses på Daniel Johnston imorrn!

BONNIE ‘PRINCE’ BILLY @ BERNS 28 JUNI 08, FOTO: HANNA ERIKSSON

I lördags såg jag Bonnie “Prince” Billy eller Will Oldham eller vad ni nu vill kalla honom, på Berns. Det var minsann bland det finaste jag sett på mycket länge. Den som har en chans att få se det här lilla yllet live borde ta den.

Missa heller inte följande Oldham-godbitar:

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är måndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gå och lyssna på de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” på det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsången, lite tjalalalalaaa och så “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vråla något som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här låtens långsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

Det här är det sorgligaste, finaste, sötaste och läskigaste jag sett på ett bra tag:

Qua - Devil Eyes, animation av Paul Robertsson.

Både Paul Robertsson och Cornel Wilczek (Qua) är såklart från Melbourne. Jag förstår inte riktigt vad de har i vattnet därborta. De gör så galet bra saker.

Det kan hända att man blir tvungen att rösta i himla Eurovisionen i år. För holy hell, det förtjänar Tellier. Roligare har jag sällan haft på en spelning. Sjukt bra musik blandat med luddigt mellansnack och total dekadens med cigarettrök och vinhalsande på scenen. Och så lite klassisk sång uppkrypen på ett elpiano som avslutning. Så fint!

2008-05-07 - Sebastien Tellier @ Berns.
FOTO: Petter Brandt/ROCKFOTO

Ibland får man för sig att man är tråkig. Ingen skrattar åt ens skämt, eller ja, i själva verket förstår de nog inte att man försöker skämta, eller så märker de bara inte att man säger nåt. De kanske inte ens märker att man är där. Det är knappt så att man själv fattar att man är där.
En gammal vän brukade säga till mig att man måste ha tråkigt. Själv vill jag dö så fort jag får en släng av tristess. Det är som att den smittar av sig. Hela jag blir grå och osynlig. Särskilt i stora sällskap som typ dricker öl på coola ställen. Hua.

Tur att det finns musik som passar även när man är lite grå och äger ett ICA-kundkort.

Man kan säga “yay”, man kan säga “YAY!” och så kan man säga “YAY! YAY! YAY! (yay, yay, yay)” som man gör åt den här sällsynt strålande El Guincho-remixen av Architecture in Helsinkis Like it or not.

Architecture in Helsinki - Like it or Not (El Guincho remix) [mp3]

(Via Gorilla vs. Bear. Klicka på en annons eller något. De betalar för bandbredden.)

Det kanske inte bara är jag som har svårt att sova?

Max Avery Lichtenstein - Tarnation [mp3]

Kristofer försökte ju hävda att skägget var det viktigaste 2007, men idag har jag insett att han hade lite fel. Ansiktsbehåring var på ropet, javisst. Balearic, skäggdisco, Yacht-rock, en hel våg av skäggromantiska populärmusikgenrer blev plötsligt heta. Men de som gör den här musiken, skulle det inte kunna vara så att det är pojkar (för det är alltid pojkar, alltid väldigt bröstbefriat) som bara är väldigt avundsjuka på John Oates mustasch? Med all rätta, kan man ju tycka. Jag föreslår härmed att vi kallar all den här skäggiga musiken för “Oates-avund”.

Låtsnickeri och läpphår att bli avundjuk på:
Hall & Oates - I Can’t Go For That (No Can Do) [YouTube]

Har du glömt bort Björk? Det är ju ganska lätt hänt, det går länge mellan gångerna man stöter på texter om henne nu. Men ibland sticker hon fram huvudet och visar varför hon är popmusikens okrönta drottning. Nu har hon gjort det igen, genom att låta sjukt duktiga videomakarna Encyclopedia Pictura få leka fram en video till Wanderlust, ett av få riktigt bra spår på senaste skivan. Lite magiskt, faktiskt.

Did I imagine it would be like this?
Was it something like this I wished for?
Or will I want more?

Björk - Wanderlust [QuickTime]

Den kärlekskranka tolvåriga flicka som bor i mitt håriga bröst får någonting blankt i blicken när hon får höra att Cloetta Paris debutalbum släpps om ungefär två veckor. Det ska nog vara värt ansträngningen.

Oregonbaserade Skywriting records står för kalaset.

Cloetta Paris – I miss you someone [mp3]

Cloetta Paris – Broken heart tango [mp3]

Gick förbi minnesplatsen vid Västerbron idag.
Vandrade till den outsinligt sorgsna minnesplatsen där bilen parkerat, med de handskrivna meddelandena mot broräcket, strax ovanför de regnvåta blommorna och utslockande ljusen. Med The Embassys Boxcar i ipoden funderade jag på att ta ett foto. Vet inte varför, kanske för att det är ett av få tillfällen då betydelsen av en skev melodi så klart har gestaltats i bild och inte bara som en abstrakt känsla i bröstet.

Men det var för privat, så som varje ögonblick när musiken når dig så djupt, när den rör sig hela vägen genom APC-tröjan in till de mest orörda delarna av det som en gång var en tonårings lättsamma hjärta.

Och den enda slutsatsen vi kan dra av de där ögonblicken är detta:
De kan ta allt vi har, fram till slutet av våra andetag, men popmusiken är det sista de tar.

———————————————————————————————————————-

Dagens Låt: Västkustska ryggdunkarsällskapets edit avTom Pettys “Don’t Come Around Here No More”, som Oh baby like it raw bjussar på tillsammans med liten längre text med Anton Klint från kollektivet.

Årets album: Quiet Village - Silent Movie.

Lite retro: African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds from Benin & Togo 70s (Samling.)

Från och med nu går Judys musiksmak att följa (nåja, till viss del) på Muxtapes. Tolv låtar som alla borde höra och förstå, färdiga att streama varhelst ni befinner er. I högerspalten på Judys startsida ligger numera en liten box som visar de senaste uppdateringarna. Just nu består Muxtapet av lite Lovers Rock, Skäggdisco, New Age, Surf och Afro-beat. Låter det som en perfekt blandning? Well, det är det.

Judys muxtape.

A grindhouse is an American term for a theater that mainly showed exploitation films. It is also a term used to describe the genre of films that played in such theatres. Grindhouse films are also referred to as “exploitation films.”

Jag har skaffat ett nytt hjärtebarn att bära som en osynlig badge på min marinblåa Thomas Burberry.

Grindhouse, denna fantastiskt ostiga genre, (som givetvis inte har någonting gemensamt med de märkligheterna som vuxna män gör med sina hjulförsedda plankor) är just nu allting jag kan önska mig. Egentligen är det bara en väldigt logisk fortsättningskurs till sommaren 2007, som ju ägnades åt DJ Harveys utflykter i metalland.

Det enda smolket i bägaren är ju att 90-talsmannen Quentin Tarantino, i samma stund som den första skivan från Sounds Of The Universe beställdes, attackerade mitt hem med sin uberruttna film med samma namn.

Men, även om Quentin och jag tar avstamp från samma plattform blir resultaten diametralt annorlunda. För där Quentin använder genrens ytterst små ramar till att skapa ytterligare ett sådant där kallt, hårt och - jag vill inte använda ordet - ironiskt verk är jag verkligen på allvar kär. På ett sådant sätt som annars endast är förunnat nya reggaeretroperspektiv från Soul Jazz.

Dock är jag givetvis endast ytligt fascinerad av själva filmerna. Det är ju soundtracken jag vill åt. Djupt snuskiga, rawkiga och roliga perspektiv på en garagehistoria jag och mina vänner alltid fnyst åt. Alldeles för länge studerade vi ju bara house, reggae, soft rock och hiphop, och vägrade sätta något annat under mikroskopet.

För sedan Quiet Village, denna fantastiska duo, ägnade en stor del av sin senaste Halloween-mix åt just grindhouse, och när skivbolag som Finders Keepers slagit sönder popmusikens referensramar med sin uråldriga progg, har vi alla blivit tvingade att röra oss vidare. För att inte stagnera. För att inte bli tråkiga, för att inte bli “Rock”.

Ändå når ingenting från de nämnda produktionerna samma toppar som den senaste Lovely Jon-mixen på det uberhemliga och ultrahippa bolaget Jigoku. Såvitt jag vet består de av Londonprofilen Cherrystones (hans vänner föredrar att kalla honom Garreth Goddard) och just Lovely Jon. (Är Jon skäggig, eller kanske en duo, eller ett flygplan eller Charlotte Perrelli? Ingen vet.)

Endast släppt som “an underground mix in a slim slipcase” (där har ni en finare beskrivning för CD-R, kids!) är Lovely Jon Presents Grindhouse Volume Two: Tales of Sleaze and Sin ytterligare ett välkommet långfinger åt Pitchfork.

För på den flashigt beskrivna CD-R:en gömmer sig en ännu orörd version av pophistorien, så orörd att den eventuellt har lurat mig att bli en goth i slängkappa under våren 2008. Det kan jag i sådana fall leva med.

B-kursen är upplagd såhär: Quiet Villages Fragments Of Fear-samlingar, Cherrystones “Crawl Back To Mine” och Jigoku has risen from the grave.

ESCORT - ALL THROUGH THE NIGHT.

Två gånger har jag sett Final Fantasy live och båda gångerna har jag fascinerats lika mycket av hur han samplar sig själv i realtid, loopar fiolen och spelar över det han själv framförde några sekunder tidigare. Vad säger ni, borde inte Radiohjälpen starta en insamling så vi kan ge honom en Nintendo Wii, en Mac och lite specialgjord programvara?

Wii Loop Machine 2.0 :: Sampling! from The Amazing Rolo on Vimeo.

Ibland är det en längtan efter precis den här känslan som driver mig att ha en iPod i örat.

Kunde jag sjunga så skulle Kista galleria vara my next target.

Gladaste nyheten den här veckan: Knasmännen i Man Man kommer till Debaser Slussen den 23 maj. Då blir det tokskäggigt hördu. Och den 8 april kommer nya skivan Rabbit Habits. Peppen är total.

Man Man - Engwish Bwudd (från Six Demon Bag, 2006)

Jag läser och bläddrar i nya nummret av Bon. Varje sida är vackert färgad i pastell. Bon är tidningen som mer än någon annan vill se sig själv som spjutspetsen i den popkulturella bevakningen, och som gärna frontar den Marshall McLuhan-älskande skribenten Anders Rydell och dennes högst läsvärda, men för den delen inte särskilt nya, teorier om tekniken som kulturell bärare. Allt detta är givetvis hedervärt, och på ett sätt också modigt. Men det är inte för Bons teknikartiklar jag skriver idag.

Tidningen har under de senaste åren allt mer gått till att bli en mer renodlad modetidning, allt enligt devisen “Mode är det nya pop”.
Egentligen ställer jag upp på den beskrivningen - mest för att det alltid irriterar någon från Borås. Bons modebevakning är också trevlig utan att vara särskilt kritiskt eller alternativ. Delvis beroende på samma faktorer som CRB - skribenten alla tråkiga människor hatar - tar upp i en alldeles lysande krönika:

“Läsare intresserade av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.Det saknas en modepress med självförtroende, med integritet att våga kritisera. Att gå så långt som att recensera kreationer och kollektioner med betyg, analys och essäer. Istället lottar Rodeo ut ännu ett par sneakers i samarbete med Adidas och garanterar annonsintäkter till tidningen.”

Men förlåt mig, jag springer alltid ut på sidospår. Vart var vi nu? Just ja, “Mode är det nya pop”. Bon har strategiskt dragit ned på all bevakning av popmusik, med motiveringen att exlusiviteten inom popmusiken gått förlorad i och med den “nya” tekniken.

På ett sätt kanske det är sant - ingen behöver ju längre postorderbeställa en samlingsskiva med My Favourite så som jag fick göra i min ungdom. Men för att Bon ska ro hem resonemanget krävs det också fingertoppskänsla när de väl skriver om ny popmusik. Förstår ni vart jag vill komma? Den finns nämligen inte.

Den enda artikeln som handlar om musik när jag bläddrar mig fram och tillbaka för att ta del av Bons spjutspetsjournalistik är en tradig 2000-tecknare om Action Biker. Och det gör mig alldeles tung i hjärtat.

Det har egentligen ingenting med Action Biker att göra, tvärtom ser jag vissa poänger med hennes barockt elektroniska popmusik. Men det är bara ytterligare ett tecken på en musikbevakning som är navelskådande och egenkär. En musikbevakning som aldrig lyfter blicken från Götgatsbacken i Stockholm. Hade artikeln publicerats hösten 2006 hade jag varit lugn med det - för det var innan Bon så tydligt deklarerade att musiken inte längre var tillräckligt exlusiv. Men idag är alla läsare av The Cricket bekanta med Action Biker sedan tidigare, och därmed har hon heller inte i Bon att göra.

Hade man haft pekfingrarna i luften och känt efter riktigt ordentligt hade Bon istället skrivit om Late Of The Pier, Beyond The Wizard’s Sleeve, Brenda Ray eller Group Inerane. De hade till och med kunnat skriva om Skull Disco. Men det gör de inte.

För sanningen är den att Bon på mycket lång tid saknat de skribenter som skulle kunna bedriva en modern, progressiv och initierad bevakning av popmusiken idag.

Och tills de gör det ringer orden om dess “förlorade exlusivitet” väldigt tyst och stilla. Innan dess är framtiden endast reserverad till den lilla subkulturella klick som förstår Galwad Y Mynydd, Silver Apples och PRB Streetgang.

Saker i Övrigt:

Levis 501 Vintage 1963 Reissue

Shackleton - Death Is Not Final (singel)
Courage Of Lassie - Sing Or Die (Album)
Brenda Ray - Walatta (Album)
Jack Johnson - All At Once (Sång)
Mindless Boogie - Lord Of Leafs (Skinny Joey Edit) (Sång)
VA - The Garden of Forking Paths (Curated By James Blackshaw) (samlingsalbum)
VA - Obsession (Bully Records FU 008CD) (samlingsalbum)

Idag hade det varit ganska skönt att inte bo själv. Tänk om någon annan tagit hand om våffelresterna och disken från igår? Tänk om någon gått ut med soporna innan jag kom hem? Det hade ju varit väldigt soft, faktiskt.

Tur att jag har Kent Lambert då. Han gör lite fina låtar under namnet Roommate, och har fått hålla mig sällskap ikväll. I april kommer ny skiva, och den har jag sett fram emot sen jag blev lite besatt av Songs the animals taught us, som kom way back in tvåtusenfem. Nu är vi snart där, och jag är kanske inte lika pepp längre, men jovars, nog är det här fint nog för att bli soundtrack till en date med diskborsten.

Roommate - Way Out från We Were Enchanted som släpps i april

Roommate - Hot Commods [mp3] från Songs the Animals Taught Us

Att peppa med inför skottdagen: Videon till Yeasayers Wait for the summer, satt till den nya singelversionen som är lite … jordigare än den som finns på bandets strålande debut All hour cymbals. Until further notice väljer jag albumverren.

Det är ju fint med sådär, att vi får vara med. SMS-kommentarer i debattprogram och våra egna mobilkamerabilder i tidningen och nu ska vi tydligen också leka ihop musikvideos själva. Lite hjälp får vi, men inte så mycket. Först kom den smått briljanta interaktiva videon till Arcade Fires singel Neon Bible.

Debutanterna MGMT vill också vara med och leka, så de har byggt ett litet videoinstrument som du kan spela på själv för att göra en “fin” video till Electric Feels. Bara att ladda hem och börja träna.

Förutom de som vill att du som tittar ska vara med och bestämma finns det ju otaliga artister som låter fansen göra videon. Jag kan bara inte låta bli att undra vad nästa steg är… gör dina egna tvprogram, allt blir som du vill! Eller varför inte göra din egen hjärttransplantation?

Vilka här är gamla nog för att minnas att det fanns en tid när röster höjdes för att skydda barn och ungdomar från Michael Jackson, men det betydde någonting annat än det gör i dag? Thomas Radecki, ordförande i National Coalition on Television Violence, uttalade sig så här  1984 när organisationen utfärdade en fatwa mot Thriller:

 ”It’s not hard to imagine young viewers after seeing ‘Thriller’ saying, ‘Gee, if Michael Jackson can terrorize his girlfriend, why can’t I do it too?’ “

Detta och mer i Los Angeles Times samling av Thriller-trivia.

Se den nästan 14 minuter långa videon på YouTube, inklusive MJ:s disclaimer om att den inte ska betraktas som stöd åt Hin Håle.

Har alla rökt sitt te den här veckan eller vad i helvete är det frågan om?

Stefan Thungren skriver i dagens SvD att vi inte “sedan Daft Punk deklarerade Da Funk fått en klubbhit med lika bred slagsida som den nu rådande blind med Hercules & Love Affair”. Förutom att det är en direkt lögn (*host*Justice vs. Simian*host*) är det också en smula tragiskt. Blind är ju i all sin enkelhet en oerhört platt sång; till för att tillfredställa de som är för tråkiga (eller troligare: för ointresserade) för att fatta Glass Candy, Rub N Tug, Sebastien Tellier, Pilooski och i viss mån, A Mountain Of One. Det är helt enkelt en jävla indiesång som lånar in Anthony Hegarty för att få stadens Granada-fans att godkänna den. Och ni vet väl att det är helt jävla förbjudet att smöra för dem?

En sak har dock Stefan Thungren rätt om - “positioneringen om årets hajp är alltså i full gång”, för det är precis vad jag sysslar med nu.

Och A-Lo drar några sidor längre in i kulturdelen i gång om The Teenagers. En sak ska ni har jävligt klart för er: Jag lyssnade på deras demo för ett år sedan och hatade skiten och gick efter detta skandalösa tips in på deras myspace och lyssnade en gång till och det är fortfarande totalt jävla FRUKTANSVÄRT. Massa kåta ungdomar som hoppas på att bli postade på fluokids, please! Men A-lo räddar i alla fall sig själv med det ständiga tipset om kommande Soul Jazz-släpp, släpp som aldrig är dåliga.

Var förresten ute med en kompis i tisdags som berättade att han krökat ned Andres till apstadiet för ett tag sedan i Göteborg och därefter tvingat honom att erkänna att han gillade Depeche Mode samtidigt som det filmades med en mobilkamera. Hillarous! Det kommer ni aldrig att få mig att göra kids, promise. Men jag tycker fortfarande om dig El Lokko. Det är trots allt i stor mån din förtjänst att jag sitter här och klaaagar och klaaagar över sakernas tillstånd.

Lyssna nu på det här och skriv ett argt blogginlägg efteråt:

Nick Nicely - Psychotropia 1978-98 (Album)
Johnny Bristol - Hang In There Baby (Album)
Williams - Love On A Real Train (Williams Oddessy Mix) (Låt)
Frank Sinatra - No One Cares (Album)
Wendy & Bonnie - Genesis (Album)
Boris - Smile (Kommande Album)
VA - Wayfaring Strangers: Guitar Soli (Album)
VA - Welsh Rare Beat 2 (Album)
VA - Funky Nassau The Compass Point (Kommande Album)
VA - Black Mirror: Reflections in Global Musics 1918-1955 (Album)
Mock & Toof - Beat Up & Lucky (12”-singel)

Det är en hel del saker jag skulle kunna förklara.

Dealen med Beach House? Jo, de släppte en ganska fin debutskiva 2006, och sen har man som hunnit glömma bort dem lite, för det är inte alla skivor som man fortfarande lyssnar på två år senare. I december dök de upp igen som från ingenstanns och alla blev lite bananas för jisses vad fint det här är. Albumet Devotion kommer den 26 februari.

Beach House - Gila [mp3]

Dealen med Department of Eagles? Jo, innan den ena låtskrivardelen av Grizzly Bear började hänga med Ed Droste spelade han, Daniel Rossen, i en duo. Rossen har en röst som är lite magisk, och tillsammans med en gammal klasskompis gör han i Department of Eagles helt jättefina popmelodier. Gillar man Grizzly Bear så borde det här gå hem. Om inte annat måste man nästan gilla en människa som lyckas göra om något såhär bedrövligt till något njutbart. Det verkar som att det andra Department of Eagles-albumet kommer heta Gold Suits och släppas… nån gång snart. Kanske.

Take-Away Shows med Department Of Eagles

.

.

Men vad som händer, egentligen, har jag ingen aning om alls.

DAN LE SAC vs SCROOBIUS PIP - Thou shalt always kill + hela texten

Jag behöver faktiskt bli påmind ibland om att The Smiths bara var ett band.

Appawhat? Jo, ser du, det är en hästras. Och det är en knaselektrotjej från Paris som får fina meddelanden på MySpace från Cat Power. De verkar vara kompisar. Chan verkar gilla Appaloosas låtar. Det känns inte helt ologiskt. Jag är också ganska förtjust. Den lyfter hjärtat lite, den här obevekliga refrängen.

 Appaloosa – The Day (We Fell In Love)

but then I look at you and know
that somewhere there’s a someone who can soothe me
to me you are a work of art

Det verkar nära på oundvikligt: Alla som har varit progressiva, lyckats med sin strävan och byggt sig en plattform kommer trivas så bra på den att de stannar upp, stagnerar och blir lite fega. Fabric tyckte till exempel att Justices – något märkliga, det ska medges – mix var för udda för att ges ut. (Bakgrund och låtlista på nyhetsplats.)

– Fabric ville ikke ha den. Det var rart, humrer deRosnay.

– Vi er de første som er blitt forkastet på noe sånt som åtte år med Fabric-plater. Vi ville gjøre noe litt annet enn bare en vanlig miks-plate, så vi leverte en miks med obskure disco-spor og franske novelty-hits. Bare låter som vi virkelig liker selv. Men det var visst ikke helt det Fabric var ute etter. De virket ikke så veldig lystne på å ta noen sjanser, sier deRosnay.

(Från Dagsavisen.)

Hur som helst: Nu finns mixen på nätet, som en julmix.

Idag har varit en dag av idel goda nyheter. Jag känner mig till och med så pass hoppfull för framtiden att det känns som läge att plocka fram en gammal favorit. I början av det här tusentalet var min allra käraste pepplåt den här:

The place where I come from is a small town
They think so small, they use small words
But not me, I’m smarter than that, I worked it out
I’ll be stretching my mouth, to let those big words come right out
Peter Gabriel - Big Time

Jag tittar på Grammisgalan. Fråga inte varför, det kan jag inte svara på.

20:04 Adam & Gry? På riktigt? Jisses. Ifpi (som arrar) lyckas få det att vända sig i magen på mig igen. Vi börjar alltså med lätt illamående. Tack för det.

20:18 Jag tror att The Hives precis vann pris för bästa liveakt. Oväntat. Men jag blev distraherad av att leta reda på nittotals-Adam på YouTube. Jag är ledsen, i mitt huvud kan jag aldrig separera honom från Tur i kärlek.

20:29 Vad är dealen med den lilla publiken mitt i scenen? Den ser ju mest bara lite bortkommen och patetisk ut. Tur att Maia Hirasawa är så söt. Men den här låten känns ju hysteriskt gammal vid det här laget.

20:36 Ah. 50 Cent är en “HIPHOP STJÄRNA”. Who knew?

21:01 Men lilla lilla Carl Bildt, vem har kräkts på din kavaj? Helt oväntat har regeringen varken kläd- eller musiksmak.

21:18 En prisgala som den här blir verkligen jättetråkig om man inte bryr sig om vem som vinner. Jag ser väl hellre att Säkert! får pris för året album än att Kent får det, men jag är jag har inga starka känslor till något av de nominerade albumen. Har det alltid varit såhär tråkigt? Jag kan inte ens komma ihåg om jag såg det här spektaklet förra året. Zzzz…

21:35 Hihi. Vilken härlig symmetri det gick att hitta i att Salem Al Fakir och Erik Gadd är precis lika långa och har likadana fluffhår. När de kramades var det nästan svårt att se vem som var vem.

21:54 Aaaah, äntligen är det över. Två saker gjorde mig lite lycklig: Att Johan Söderberg vann MTV-priset för bästa musikvideo & Annika Norlins tacktal. Saker som gjorde mig olycklig/uttråkad: Too many to count. Nu ska jag tvätta öronen med lite kvalitetsmusik en stund. Hoppas ni också överlevde!

Jag har inte blivit så akutdansig och glad av ett gäng låtar sen jag hörde Hot Chip eller Shout Out Out Out första gången. Disco! Blåssektioner och tung bas. Och helt lekfullt.

Varför har ingen kommit på det förut? Det är ju till discodängor man ska använda en röst som Antonys!

Komsi, komsi, lilla debutalbum.

Hercules and Love Affair - Blind (feat. Antony Hegarty) [hos Motel de Moka]
Hercules and Love Affair - Hercules theme [hos Gorilla vs Bear]

Om du fick göra en video, hur skulle den se ut? Skulle du orka lägga ner mycket träning och energi som OK Go? Eller skulle du istället samla ett gäng bootylicious brudar och leka sugardaddy för en eftermiddag? Kanske skulle du göra något fint tecknat med söta naiva djur? Eller bara låta en kompis filma dig när du låtsas flyga ett flygplan?

Nämen titta här! Hot chips allra första singel från deras kommande album Made In The Dark. Hoppa runt på klossar, klä ut sig till Joker, måla danstjejer med två olika fingerfärger och leka mänsklig tetris. Ja, så kan man ju förstås också göra.

Kommer ni ihåg Cut Copy? Som gjorde en fin låt en gång som heter Saturdays? Jag ska erkänna att jag tyckte att det var ganska lätt att glömma bort dem. Men nu!

I april släpper de nytt album, och som en liten försmak har de gjort en av de bästa mixar jag hört på länge. Lite smakbitar från nya skivan, lite Fleetwood Mac, någonslags hipstervariant av The Moody Blues Nights In White Satin. Ja tack.

Mixen heter So Cosmic. Hos Music For Robots finns nedladdningsmöjligheter och låtlista med kommentarer från Cut Copy-Dan. Finnemang!

Trodde ni som jag att Air France funkar endast under förutsättning att det är det är lite kvavt och soligt och att gräsmatta mellan tårna är ett måste för att uppskatta dem? Så fel vi hade.

Det här går alldeles perfekt hand i hand med de vita frostbitna trädgrenarna utanför fönstret.

Air France - Hold On To Me, Baby [mp3 hos SY]

Allt som oftast vill jag inte alls skriva under på att mindre skulle vara mer. Jag gillar svulst, jag gillar mängd, jag har fler än en gång hävdat att två trummisar är fler än en och att ju fler som står på scen desto roligare är det att stå i publiken. Men jag måste ju ändå erkänna att mycket av det som bara sådär kryper under huden och stannar där är just ganska minimalt. En röst, en gitarr, ett enkelt men otroligt vackert arrangemang. Saro är från albumet All Is Well, som släpps i februari -08.

Samamidon - Saro

Det här, mina vänner, är så sött och groteskt samtidigt att alla måste titta:

Don’t be a Stranger - Mon-chi-chi

Lägg till i min Profil | Fler Videos

Bandets officiella biografi (pdf) beskriver den traumatiska historien bakom låten, men det här är nästan mer talande:

See your favorite pet doin it with an old american couple in a sleesy hotel. Taking the jungfru sil with 2 labila pundare. Get stoned, beaten up, feeling alienated having the “03.30 kebabkungen meal” on götgatan. All the things you usually do during your weekend only much furrier!

Idag har jag lyssnat på Burial’s nya skiva, Untrue, för första gången. Jag har såklart, precis som alla andra, kunnat göra det sen den släpptes. Men jag har låtit bli.

Den självbetitlade Burial som kom förra året var för mig något av det bästa som året hade att erbjuda. Men jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Förklaringen är som så: den är lite för bra. Det är inte precis en gosig skiva, den är rakt igenom mörk. Det känns som ett fuktigt kallt regn som kryper in under skinnet. Det är fantastiskt, magiskt, men det kommer så läskigt jävla nära. En gång när jag stod i en full tunnelbanevagn på väg hem från jobbet och lyssnade på Southern Comfort kom jag på mig själv med att stävja en impuls att bara kura ihop mig i random främlings famn, för allt kände så kallt och kargt och bottenlöst.

Så jag har gruvat mig lite. Alla säger ju att Untrue är bättre. Mer. Större. I min värld har det översatts till än längre in under huden, mörkare. Så jag har helt enkelt inte riktigt vågat, såhär i höstrusket.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och visst är det bättre. För plötsligt finns en liten liten skåra av ljus i ljudbilden. Jag kan lyssna på Archangel på repeat många många gånger, utan att behöva gå i ljusterapi efteråt. Tack, käre mystiske Londonbo. Nu går Stockholms tunnelbaneresenärer säkra.

Burial - Archangel [länk till en blogg där du kan ladda ner låten]

Idag är det mjukt vintersoligt ute, gräset är fortfarande grönt på sina ställen men lite isigt. Snart är det december! Det känns ungefär såhär:

Nick Huggins - The Movie We Made
Nick är från Melbourne, som mycket annat som är bra. Den här låten är lite som sådär knarrigt isgräs låter under fötterna, samtidigt som den är varm och hjärtlig som solen.

Cibelle - Green Grass (Tom Waits cover)
Jag vet ingenting om Cibelle, förutom att hon är från Brasilien och att hon har en sjukt söt video. Jag är en sån sucker för animationer.

Natten till lördag var det stort holabalo på internet. Radiohead postade ett lite konstigt meddelande om att man borde titta på radiohead.tv vid ett visst klockslag. Om man orkade hålla sig vaken fick man se en ganska konstig blandning av Thom Yorke som DJ, liveframträdanden på parkeringsplatser och i en studio, samt Thoms huvud i en kartong. Det hela finns att avnjuta på YouTube i ett helt gäng klipp.

Morgan Freeman feat Thoms huvud i en låda

Faust Arp på ett fält

Radiohead - Headmasters ritual (The Smiths)

Fler klipp och lite mp3or från det hela finns hos Stereogum.

Det är fredagkväll. Äntligen helg. Stå på listan till Marie Lavaeu. Klä sig som Lol i This Is England. Dags att jaga svett, sprit och ögonkast. Men vad händer? Jag och Koff bara totalfastnar i en serie. Flight of the Conchords. Så jävla bra.

I can’t sleep when I think about the times we’re living in
I can’t sleep when I think about the future I was born into

Man skulle ju kunna vara ute och göra stan, men då skulle man ju inte upptäcka Yeasayer. Det var länge sen jag föll så pladdask för något. 2080 låter som om någon kastat Deep Forest, The Moody Blues, TV On The Radio och lite mixade nötter i en shaker. Oh, yea.

Lyssna:
Yeasayer - 2080 [mp3]
Yeasayer - Sunrise [mp3]

Snart är det dags för Stockholm Filmfestival. Jag ser fram emot det nästan lika mycket som jag såg fram emot att få samla myror i en hink när jag var lite yngre. Jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna hetskonsumera kvalitetsfilm i dagarna tio. Man kan redan köpa biljetter. Jag sitter nöjt och bläddrar i min programtidning och letar rätt på trailers. Men det är ju rätt svårt att veta vad man ska välja bland allt godis.

Här är några av filmerna som visas under festivalen som mer eller mindre har med musik att göra:

	The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford Nick Cave och hans vapendragare Warren Ellis har skrivit orginalmusiken till den här filmen med Brad Pitt & Casey Affleck.
	Control Kanske årets musikfilm. Världens bästa musikfotograf, Anton Corbijn, har gjort sin första film och den handlar såklart om Ian Curtis, sångaren i Joy Division.
	Last Days Gus Van Sant ger sin egen tolkning av Kurt Cobains sista dagar i livet genom att låta oss följa den påhittade karatären Blake till sin död.
	The Go-Getter Fin indieroadmovie med orginalmusik (och en liten cameo) av M. Ward. Även toner av The Black Keys, Elliott Smith & The Replacements. Bra grejer!
	The Old, Weird America: Harry Smith’s Anthology of American Folk Music Musikdokumentär (det bästa av två världar!) om den samling av amerikansk folkmusik som Harry Smith sammanställt. Intervjuer och konsertklipp med bland andra Elvis Costello, Beck, Sonic Youth, Beth Orton, Philip Glass och Lou Reed.

Det här är bara så obligatoriskt: Sally Shapiro och Johan Agebjörn podcastar på Pig Radio: Sackaros! [mp3]

Pig Radios podcastarkiv innehåller några andra pärlor, till exempel en exklusiv mix av Alexander Robotnick. Den börjar i den sentida, hårdare Robotnicks anda, men håll ut så kommer disco en gyllene era.

Via Discobelle. Foto: Frida Klingberg.

Här är en fin liten lördagsväckarklocka:

Oh Astro - Hello Fuji Boy [mp3]

Om man tar några låtar, vänder dem ut och in och gör något nytt av dem, vad kallar man det då? Man kallar det bra skit, det är vad man gör. Vilka samplingar kan du hitta i Hello Fuji Boy? Den som google-fuskar biter jag i armbågen.

Psst. Vampire Weekend. Liveinspelningar. Daytrotter. Psst. Osläppta låtar. Psst. Ladda hem från Daytrotter.

Psst. Läs Judys intervju med Vampire Weekend.

Jag undrar om det ”the next big thing” fortfarande existerar. Jag hoppas att vi fortsätter erövra fans, men det känns som att vid varje given tidpunkt finns det så många band som hypas som det nya heta att ingen ensam kan få allas uppmärksamhet, vilket antagligen är bra.

45 personer i den riktiga världen, även känd som Last.fm, har lyssnat på Errand Boy. Det är inte ens säkert att alla har hört Bachelor of Commerce (gratis från archive.org), en av de där skivorna jag inte kommer ifrån. Jag glömmer den i flera månader, men så i en shufflespelning eller efter en långsökt referens dyker den upp igen.

Samplingsbaserad och med röster från neurokirurgen Wilder Penfield, filosofen Bertrand Russell och den förhistoriska bloggaren Justin Halls känslomässiga sammanbrott är musiken i princip omöjlig att klassificera. Låt oss bara säga att den aggressiva, lite Aphex Twin-smattrande Saddle The Pony inte är tonsättande för hela albumet. På de 20 låtarna finns drömska slingor, kryptodansanta flöjtsamplingar och hetsigt repetitiva stråkstycken.

Splittrat, hemmabyggt, förvirrat och bitvis trollbindande.

Eller för att använda Errand Boys egna ord: “Sample-based lo-fi nerd-folk from agoraphobic Newfoundlander.”

Hans egen hemsida är död, han har inte släppt någonting sedan 2005 och på hans Last.fm-profil har ingenting registrerats sedan januari 2006. Det senaste livstecknet är en kort mailväxling vi hade förra sommaren.

På nätetiketten Polygon Networks hemsida finns en kort kommentar om hur musiken blir till:

“Bachelor of Commerce was made in the same way as all my sandwiches: in my kitchen,” says Bryan. “I’ve been doing songs long enough to know what works best for me, and doing it in my kitchen with little kids looking over my shoulder every 5 minutes is where it’s at. I can avoid having to walk too far when I want some Oreos and i’m free to just make the music I want to make without over-thinking the Oreo retrieval process….”

Errand Boy är hemmapulandet som Gud tänkte sig det: En ensam kille på Newfoundland i ett kök med laptop. Fri att sampla det som har råkat sig in i hans världsbild och att skapa förtvivlat smal musik som någonstans i världen bara måste träffa precis rätt.

Uppdatering: Motvilligt kollar jag Myspace (archive.org är SÅ mycket mer 2004. Va? Vad är det för år nu säger du?) och inser att Errand Boy är både alive och kicking med en ny release från i år.

Så dök då DN:s intervju med Don’t Be a Stranger upp, på delvis samma tema som den Judy publicerade för en dryg vecka sedan. Då lade vi också upp två låtar från Frutti di Mare, som släpps i morgon: Too Late och You Leave Alone. DN väljer Perfect Problem, som fanns med redan på EP:n Ho Ho, och Mon Chi-Chi.

Läs båda, lyssna på allt. Se dem live på Stacken/Nalen i Stockholm fredagen den 26 oktober.

Som svar på frågan om vilket band som egentligen är bäst genom tiderna.

Bad day, looking for a way, home, looking for the great escape.

Patrick Watson — The Great Escape

Orange Juice - Rip It Up

Dude N’ Nem - Watch My Feet

Janet Kay - Silly Games

Man kan fråga varför det tog sådan tid att få ut en video till Det snurrar i min skalle – kanske det stompigaste som någonsin kommit från det skånska slättlandet. Nu är finns förklaringen: Läppsynk tar tid.

Någonstans grämer sig frikyrkliga för att de lät sig filmas och nu exploateras av Hin håles musikaliska redskap.

Indiesvetten efter Sveriges i särklass bästa gympapass har inte ens torkat, men ändå måste jag lyfta en kommentar från inlägget efter förra veckans session.

Jag tror att det här är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Nej, det är det inte. Nej. Men det finns på min tio-lista. Nej. Jag har ingen tio-lista. Men det är kul att ni håller på.

– “Paulie Ramone”

I och för sig är det ett direkt sakfel att påstå att indiegympan är töntig, men häng med nu.

I den japanska staden Okayama skriver en 48-årig gymnasielärare hyllningslåtar till det enda band han någonsin har älskat. Han hade nästan uppnått vuxen ålder när Kraftwerk blev en del av hans liv, efter en ungdomstid där musik hade varit helt frånvarande.

Sju år har nu gått sedan han lade upp de första låtarna på sin hemsida, först under namnet Blend, senare som Houten 3. Robot Europe Express, Space Dentaku Schubelt och Morgen Endless går fortfarande att höra i RealAudio-format. De skulle kunna kallas covers eller kanske remixar, men för Houten 3 är de bara kärleksförklaringar till bandet som har betytt mer för elektronisk musik än vad Beatles har gjort för pop.

I en intervju med nu avsomnade Fat Bankroll berättar Houten 3 om hur han efter 20 låtar fick slut på material att arbeta med och i stället började komponera originalmusik, alltid med samma Kraftwerktema. Kanske spelar han de låtar han tänker sig att bandet skulle ha skrivit om de inte lät det gå så förtvivlat lång tid mellan riktigt nya skivsläpp. Distanserade tungan i kinden-covers är de i alla fall inte.

The Latin cover versions of Senor Coconut are very fantastic and great, but I don’t have appeal to the Kraftwerk songs without electrical and mechanical taste.

Min aluminiumklädda hårddisk innehåller både Showroom Dummies i ovan nämnda version och Trans Slovenia Express, en samling i två volymer med bara Kraftwerktolkningar av slovenska band. Listan kan göras hur lång som helst, men ingen gör det med samma töntentusiastism som Houten 3.

Är det bra? Vid sidan om helt dugliga produktioner är det är plankningar. Det är slingor som inte sätter sig. Det är övertydliga referenser som gränsar till parodi.

Och det är väldigt, väldigt kul att han håller på.

(Mer om Indiegympa på dn.se)

Två låtar med fina videos som gör mig glad och lite studsig även när huvudet gör ont och jag är trött och grinig.

Animal Collective - Fireworks

Det är nog första gången en låt med Animal Collective bara tar en genväg förbi min hjärna och gör sig ett litet bo i mitt hjärta. Eeeieeie eieiee eeeiee-körerna är kanske det bästa sen skivat bröd.

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag tänker inte ens försöka vara objektiv om Florence eller den här videon. Den som inte sett Florence live har missat något, så mycket kan jag säga. Försök få tag i skivan också! Smällar man får ta är helt tokigt bra.

Det finns ungefär en miljon olika gadgets, siter och program för att tala om vad man lyssnar på. Favoriten i min umgängeskrets är såklart Last.fm. Den första, och kanske mest uppenbara, stalkerpotentialen med att ha en profil där är att man i de flesta fall kan gissa att den som lyssnar på musik vid sin dator är hemma. Det går alltså ganska bra att med hjälp av spellistorna ta reda på när nån du känner (eller någon du skulle vilja känna, för den delen) är i sin borg.

Ännu mer användbart blir det när man känner folk väl. Har man varit min vän ett tag så vet man ganska noga vad jag lyssnar på när jag mår på olika sätt. Om jag lyssnar på PJ Harvey är jag förmodligen arg. Om jag lyssnar på Nick Cave eller The Cure är jag nostalgisk. Elton John betyder i nio fall av tio att jag städar.

Det har hänt att jag fått sms i stil med “Såg din spellista på Last.fm, hur mår du?” från oroliga vänner. Och efter att en sen vinmättad kväll ha pratat med ett gäng bekanta om den bästa musiken att ha sex till får jag alltid frågor och/eller konstiga blickar när jag lyssnat på Massive Attack.

Kan man veta hur du mår eller vad du gör om man vet vad du lyssnar på?

Pridefestivalen är över för i år. Sveriges huvudstad blir mindre färgglad och mer folktom. Judy tröstar med “Ken touched this”. Tack Phille!

(Foto: Frida Klingberg)

Man tar en klunk, silar det mellan tänderna och känner hur sötman fräter. En grimas, och så sväljer man. Blir sugen på lite mer.

Det är med den sockermättade, viskande italodiscon som med all form av country. Mitt motstånd mot allt som går att koppla samman med lantlig stank och kofösarmentalitetmentalitet bröts ned, metodiskt, steg för steg. Man börjar med lite The Handsome Family, förälskar sig i Weightless again från Through the Trees, börjar gilla The woman downstairs. Sedan dröjer det inte länge förrän man står där, med kodynga långt upp på gummistövlarna, en hötjuga på axeln och funderar på om inte halmhatten ska bli nästa års stora grej.

Av personliga anledningar var det viktigt för mig att gilla Sally Shapiros viskande sång över Johan Agebjörns arrangemang, vilket krävde en del arbete. Jag fick nöta, hitta de små nyanserna bland allt flyktigt florsocker, svälta ut det i mig som tittade frågande på textrader som “when you feel so lonely in your heart, I’ll be by your side tonight. When the world is falling all apart, I’ll be by your side”.

Nästa projekt är att göra detsamma med Cloetta Paris – en skräckfärd i kärlekskrank banalitet. Bara en klunk till.

Lyssna:

Sally Shapiro – Anorak Christmas

Har man, som stackars jag, inte lyckats ta sig till en enda festival så får man hänga hemma och spana in musikvideos istället. Betydligt bekvämmare, mindre lerigt och mindre roligt, men ändå.
Så här ska ett par kryckor användas:

Man kan bara lida med Peter Bjorn and John och undra om inte Young Folks var en förbannelse snarare än en lyckoträff. Att harva omkring som ett nästan bortglömt band på eftermiddagsspelningar inför loj publik är på något sätt värdigare än den one hit wonder-upplevelse fredagens spelning på Accelerator blev.

“Nästa låt …” försökte den som för stunden stod vi mikrofonen (vem?) när hiten var avklarad. Samtidigt strömmade publiken som ett lemmeltåg ut ur tältet.

De hade sparat Young Folks för att inte bränna sitt bästa krut. Publiken hade väntat. De hade bjudit upp Victoria Bergsman och alla visste vad som väntade.

Och även om man kan förlåta en bortglömt textrad blir visslet som nu utgör en del av världens musik-dna i sammanhanget ett örhänge från H&M.

“Nästa låt … är lite hårdare”. Ännu fler lämnar spelningen.

För mig känns det sorgligt, men det finns de som regaerar med vrede. Bloggen Stop Peter Bjorn and John har startat ett korståg för stoppa svenskarna. Med förklaringen “An emergency blog to stop the spread of the Swedish band Peter Bjorn and John” skriver arrangörerna:

Do we want Peter Bjorn and John to be hailed as the standard bearers for a whole genre of music? And the answer is: NO WAY. As I acknowledged in the previous post, “Young Folks” was catchy and harmless, but this band is not a significant band. Peter Bjorn and John must be stopped.

I samband med gigantfestivalen SXSW i Austin, Texas arrangerades en demonstration mot de stackars svenskarna som bara vill vissla i fred. Enligt tidiga rapporter väntades 30-40 anti-Peter Bjorn and John-aktivister sluta upp, men jag kan inte hitta någon information om hur det verkligen gick.

Bat For Lashes gillar jag bäst lite på avstånd. Det är finast när jag slipper veta exakt hur himla knasig hon försöker vara. Men fint är det, oavsett. Och nu har det gjorts en video till en av de bättre låtarna från debutalbumet Fur and Gold. Den har folk i djurmasker på cyklar. Vad kan en flicka göra, annat än gilla det?

Bat For Lashes - What’s a girl to do? [Quicktime]

Och så varje gång ett av stroboskopen blixtrar till trycker han händerna mot ögonen, pressar som om han skulle stoppa blödningen från en snittad aorta. Killen på raden framför mig plågas lika mycket av Cornelius visuella explosion som jag av min noja för tinnitus som får mig att lägga fingrarna lätt mot öronen när japanen vänder sin distorterade sida till.

Ögonkillen slapp epilepsianfall under hela konserten.

Dansande sockerbitar, vandrande fingrar som blir till erotiskt laddade ben. Perfekt synkroniserad biltrafik. Är en fantastisk backdrop ett sätt att ha publikens ögon riktade mot sig under hela konserten?

Inte förrän Keigo Oyamada, Cornelius vardagsnamn, tar avsked med vaggvisan Sleep Warm och stillsam grafik på väggen låter den misstänkte epileptikern händerna vila i sitt knä.

Sleep warm sleep tight
When you turn off the light
Sleep warm sleep well my love
Rest your head on the pillow

(Foto: Michael Hoefner. På grund av det tråkstrikta fotoförbudet används en bild från en annan spelning.)

“Clearly, people do not do things for free. It just defies human nature to paint a picture or do a statue and just give it away.”
Dan Glickman, CEO MPAA

Mycket har skrivits om copyright under de senaste åren. Oavsett vad man tycker om upphovsrätt och dess inverkan på popkultur, så går det inte att komma ifrån att det spelar roll. Upphovsrättsklimatet påverkar artist, publik och bransch. Dokumentären Good Copy Bad Copy tar en titt på problematiken från flera olika håll, med nedslag på flera olika kontinenter. Det är nog bland det bättre jag sett i musikdokumentärväg på ett tag. De danska filmmakarna pratar med Girl Talk (som kör bil, precis som han gjorde när Judy pratade med honom), Danger Mouse, Lawrence Lessig (mannen bakom Creative Commons), lite branchbossar och en och annan pirat. Intressantast är nästan besöken i Nigeria och Brazilien, där man verkar hitta mer kreativa lösningar på problemen än i USA och Europa.

Filmen är gratis och går att ladda hem, helt lagligt, med följande torrent:
Good Copy Bad Copy XviD

Tillsammans med Afghanistan under talibanerna och andra totalitärt styrda länder sticker Storbritannien då och då ut som ett av de länder som är mest repressiva när det gäller musikaliska uttryck. Lagen som, något förenklat, ger polisen särskild makt att stänga ned fester där det spelas repetitiva beats har blivit legendarisk.

Nu fruktar lobbygruppen Local Government Association att en gammal farsot är på väg tillbaka och vill starta krig. (“War will be waged…”) Rave! Nu-rave! Knark! Ring polisen! Håll koll på Myspace! De spelar … Hot Chip!

Hot Chip?

The Guardian rapporterar:

The association has identified Klaxons, New Young Pony Club, Shitdisco, Trash Fashion and Hot Chip as leading exponents of nu-rave, described by a council spokeswoman as “punk meets disco”.

Det är lite väl enkelt att raljera över a council spokeswomans genrebeteckningar. Felix Martin från Hot Chip gör det bäst själv:

The association warns that youngsters have grown tired of “mainstream” music and are turning to naughty, naughty bands such as Hot Chip to provide them with illicit thrills in forests and green fields all across the land.

En femårsplan – förlåt, fempunktsplan – har lagts fram för att människor på landsbygden ska få ha sitt lugn och sin rävjakt i fred. I första hand ska festerna vallas in i en ofarlig mittfåra genom att arrangörerna söker tillstånd. I andra hand är det maktspråk som gäller: Utrustning ska beslagtas i samarbete med polis och markägare.

Dessutom ska ett angiverisystem (“We need the eyes and ears of local people.”) snoka upp festligheterna i förväg. Som den aktör i avantgardekulturens absoluta frontlinje vet organisationen att det är på interwebbz det onda planeras. Myspace nämns specifikt i The Guardians artikel.

Lagen jag nämnde i början av inlägget lades fram 1994 och fick ett intressant efterspel. Paragraf 63-67 är direkt riktade mot 1990-talets ravekultur (“Powers in relation to raves”) och definierar ett rave som minst 100 personer som lyssnar på “sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Autechre svarade med att släppa sin Anti EP samma år, med låten Flutter som helt saknar repetitiva takter för att kringgå lagen.

Skivan försågs med följande varningstext:

Warning. ‘Lost’ and ‘Djarum’ contain repetitive beats. We advise you not to play these tracks if the Criminal Justice Bill becomes law. ‘Flutter’ has been programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played under the proposed new law. However, we advise DJs to have a lawyer and a musicologist present at all times to confirm the non repetitive nature of the music in the event of police harrassment.

Om nu skogsrave skulle återuppstå och behöva bekämpas 2007 kan jag bara säga som Hot Chip:

If there are so many great illegal parties and festivals up and down the land, can we be invited to one please?

En vän till mig tycker om Travis så mycket att hon döpt ett sött span på Lidingöbanan efter honom. Eller så är dem bara lika. Komikern Demetri Martin däremot är varken lik spanet eller hans förebild, men det är kul att se honom försöka tajma musiken med sina klädombyten.

Travis nya singel heter Selfish Jean [youtube]. Enjoy!

Att göra covers på Peter Bjorn and John – Young Folks har blivit någon slags folksport. Vi hör tyska versioner, vi hör bluegrassversioner. Vi hör japanska versioner (Shogu Tokumaru!) och nu … Ja, nu hör vi Kanye West framföra den [mp3]. For real.

Blingiga bloggen Idolator länkar till fler versioner, men filerna verkar borta. Google at will!

När man var liten kunde man ju med ett barns logik tycka att om två saker smakade gott var för sig borde de smaka dubbelbra ihop. Det är ju inte nödvändigtvis sant tyvärr, livets hårda skola lär en snabbt att oliver och jordgubbssylt inte passar särskilt bra ihop, även om det är fina grejer var för sig. Samma gäller inom musikvärlden. Samarbeten mellan musiker, musikvideokreatörer och producenter behöver inte nödvändigtvis vara av godo, även om man gillar alla iblandade. Jag har lite svårt för Antonys inhopp på Björks senaste skiva till exempel, även om jag gillar dem båda var för sig.

Men sen finns det ju gånger då det funkar. Här är ett exempel på när summan blir mer än beståndsdelarna. Blonde Redhead + Mike Mills + Miranda July.

Blonde Redhead - Top Ranking (Regi: Mike Mills)

Lätt hänt att man tänker på Björn & Benny och annat lite osexigt när man ser ett dragspel, men det finns en hel del fantastisk musik komponerad för det konstiga blåspianot du kan spänna fast på magen. Vad sägs om lite franskt dragspel från Yann Tiersen, som gjorde instrumentet älskat av en hel filmpublik när han gjorde soundtracket till Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain. Och en låt från Tom Hagerman, till vardags en del av DeVotchKa, som inspireras av slavisk dragspelsfolkmusik.

A Hawk And A Hacksaw, som till hälften består av trummisen från Neutral Milk Hotel, har tagit dragspelsjakten ett steg längre än de flesta, och faktiskt flyttat från Albuquerque, New Mexico till Ungern. Där har de hittat kompisar att spela sin experimentella klezmerinspirerade musik med.

& som ett litet rött körsbär på dragspelsglassen: svenska Dektektivbyrån.

Detektivbyrån - Dansbanan [mp3]
Tom Hagerman - Twice Told Tale [myspace]
Yann Tiersen & Shannon Wright - Dragon Fly [last.fm]
A Hawk And A Hacksaw with The Hun Hangár Ensamble - Zozobra [myspace]

Psst… Gillar man dragspel är Let’s Polka ett ställe man bör trivas på.

Idag syntes Fredrik Strage i DN som han alltid gör om fredagarna.  Denna gång skrev han en hyllande krönika om svensk musik. “Om vi tvingas vara lediga på nationaldagen kan vi väl lika gärna fira svensk pop, typ Tough Alliance.” filosoferar han. Och han har så rätt.  Svenska flaggan känns väldigt ohipp, jantelagen likaså, så varför inte fira det finaste vi har - musiken? Tänk en sjätte juni fylld av musik. Vakna till Fibes oh Fibes!, dra upp rullgardinen till Frida Hyvönen, äta sockriga flingor till The Field, ringa en kompis och sjunga Jens Lekmans You Are The Light, ta en joggingtur till Prydz version av We Don´t Need No Education och så vidare. Förfest med Concretes och efterfest med Air France…
Den här nya flugan, Internet, har gett sjörövare och pirater och alldeles vanliga ungdomar tillfället att upptäcka musik från hela världen. Men vad har vi egentligen på våra mp3-spelare? Knife, anyone? TTA? Studio?

“På nittiotalet satt Pops chefideolog Andres Lokko och drömde om London. Nu sitter han i London och klagar på att britter inte begriper Tough Alliance” skriver Strage.

När det är ganska mitt i natten och man är lite själv och inte kan sova är det fint att ha Cortney Tidwell & Petra Jean Phillipson som sällskap.

För några veckor sen var Erik de Vahls nyaste släpp Oh! My Spine poppagiddy på Judy. Skivan släpptes bara i 100 ex, och var slut redan innan releasedatumet. Jag var lite kluven till att ha en skiva som var så pass svår att få tag på som poppagiddy, det kändes lite knasigt att peppa för en skiva som redan var slutsåld. Men nu har Erik löst problemet åt oss, och lagt upp hela skivan på sin hemsida för nedladdning.

I ett mail till sin maillista förklarar han:

Jag har fått mycket fin respons på skivan så långt men också en del synpunkter på att den begränsade upplagan skulle vara elitistiskt och att jag skulle romantisera svårtillgänglighet och ett självvalt utanförskap. Jag beklagar givetvis att skivan inte är lika lättillgänglig som dom flesta andra skivor är. Det är såklart ett steg i fel riktning att behöva begränsa upplagan men samtidigt tar jag andra steg i andra riktningar också. Jag skippar ett par osmakliga mellanhänder, jag vägrar sälja mp3-filer och släpper den gratis för nerladdning istället, jag förnedrar mig inte för blåsta journalister och jag tackar uppriktigt nej till allt jag inte har lust att göra. Jag hoppas ingen känner sig förödmjukad av den begränsade upplagan och om så är fallet så hoppas jag ni har förståelse för att det är en underbetald brevbärare ni förödmjukats av och inte Rupert Murdock (som jämt annars). Det kanske har ett värde i sig, vem vet?

Ladda hem skivan på erikdevahl.com/ohmyspine.

Det finns få saker som jag gillar så mycket som musiker som har roligt. Visst, det finns en viss charm i misärcountry och misantroper, men när solen skiner ute är det till människor som Jona Bechtolt jag ställer mitt pophopp. Jona har roligt. Han gör musik under namnet YACHT (när han inte leker med Khaela Maricich och kallar sig The Blow) och har nyligen, naturligtvis, spelat på en lyxbåt. Hans nya singel heter See a Penny (Pick It Up) och i videon är han, naturligtvis, utklädd till en amerikansk cent.

18.30.22 Linus: oh, och en till grej.
18.30.30 Linus: men då måste du lyssna efter mina instruktioner!
18.30.46 Hanna: oj, musik med instruktionsbok!
18.31.01 Linus: snart uppe.
18.31.10 Hanna: sure, hit me, men det får vänta till det här family guy-avsnittet är klart, det är sjukt roligt :)
18.31.17 Linus: det här är som din klassiska skola fast i misshandelstechnotappning.
18.31.33 Hanna: haha
18.33.33 Linus: ok, du ska lyssna på Fat Bug på The Bug EP (PICKADOLL 17-6). Det är Sebastian Leger. Lyssna inte på någonting, dra spelhuvudet till 02:48.
18.33.37 Linus: låg volym.
18.33.49 Linus: press play on tape.
18.34.16 Linus: se till att ha bra hörlurar eller rejäla högtalare.
18.35.06 Linus: höj successivt till 03:30. Just då börjar du tänka på tyska vägkrogar, mustascher och stora biceps.
18.36.07 Hanna: shit, det här känns ju nästan som det kommer bli lite svårt. alright. nu blir jag tillräckligt nyfiken för att pausa family guy :)
18.37.21 Linus: 3:33 är nog mer sant.
18.40.28 Linus: det som är bra med sådan här ganska endimensionell musik är att den blir väldigt bra på sin enda dimension.

Det handlar om att ge ett finger till det vi hatar, om att döda ignoransen och att alltid hitta en väg ut när de försöker strypa oss.
Om att känna brännande nässlor mellan tårna när du tar av dig dina Tacchini-byxor och att alltid, alltid jaga svetten, den du får när du lyckas. Det handlar om en bok slarvigt uppslagen, om att krossa den dåliga smaken och om att föra revolutionen vidare.

TTA är tillbaka, och jag hatar er om ni hatar dom.

Sincerely Yours är sincerely snälla och bjussar på en fin låt, en cover på Sad Song av Au Revoir Simone av Air France som kallar låten “Afraid you told someone about us”. Ni förstår. Det är helt klart bra. Och gratis på riktigt, precis som fildelning ska vara.

The Shins klär ut sig i brandgula fångkläder och fritar fängslade ballonger. Ja, det är mer än lovligt flamsigt, men ändå lite fint.

En halv månad på en liten ö i Atlanten gör gott för själen. I should know, för jag har precis testat. Strand funkar bra i kombination med The Bees och Billie the Vision & the Dancers också. Hemma i norden är det kanske inte riktigt dags för den här sortens musik än, men när det dyker upp en solig dag kan jag tipsa om Billie the Visions nya skiva Where the Ocean Meets My Hand och om låtarna Got to Let Go och Left Foot Stepdown med The Bees.

Hör för dig själv:

Det spelar ingen roll att YouTube håller på och äter upp Internet. Vad skulle vi göra utan videor som denna? Vad gjorde folk innan YouTube kom? Vad gjorde folk innan Internet? Vad kom först, Internet eller människan?

Här kommer en fullständigt underbar cover av Peter, Bjorn & Johns “Young Folks”.

Tack till Stereogum.

Var det bara jag som såg Sufjan Stevens på Berns i november men minns förbandet St. Vincent nästan lika väl som Suffe själv? Debutalbumet Marry Me släpps den tionde juli och nu börjar låtar dyka upp.

St. Vincent - Now. Now [mp3]

Gorilla vs. Bear verkar ha lyssnat.

En hätsk debatt om det dummaste bandnamnet skakade nyligen Judyredaktionen. Diskussionen hade sin upprinnelse i att Wolf Eyes för tankarna till t-shirtar från en svunnen tid och en slags vildmarksromantik mänskligheten bör lägga bakom sig. (Därmed inget illa sagt om desperat noiserock från Michigan.) Även Liars fick sig en känga för väl förutsägbart namnval.
Nej, då föredrar vi Frog Eyes och lyssnar på Bushels [mp3].

Fler ögonband: Hardcorebandet Snake Eyes (ja, ja. orka!),  det obskyra Cadaver Eyes (eeww!), det ännu mer okända Rabbit Eyes (aww!) och Random Eyes (the what now?).  Så har vi färgerna och nyanserna: Brown Eyes, Crystal Eyes, Black Eyes och så klart Bright Eyes.

När ska andra, mer förbisedda, kroppsdelar få den uppmärksamhet de förtjänar? Vader bar en gång i tiden på en speciell laddning. The sprained ankles. Där har vi det.

Hot Chips kommande DJ-kicks-album bjuder inte bara på en ljuv smet av Tom Ze, Young Leek, Etta James och New Order utan en också minst en egen ny låt. My Piano kan nu spisas på bandets Myspacesida.

Via Gorilla vs Bear.

Klipp från Björks kommande Volta läcker på nätet och det verkar röra sig om marketing by being mystisk snarare än illojala medarbetare som inte håller tätt. Hur som helst, ett skepp kommer lastat med obegripligheter:

Läs mer på Line Out som också tar upp ett Myspacespår vi här lämnar.

Jag funderar på att gifta mig med 2pac. Still the thug you love to hate.
Det här är idag världens bästa låt. Ber om ursäkt för de konstiga stjärtarna i början, men hittade ingen annan version som funkade.

Zach Condon, mer känd som Beirut, bjuder på ungdomssynder i mp3-format. Innan han vid 16 års ålder hoppade av skolan, reste till Europas sydöstra hörn och lade grunden för sin jugofili spelade han in ett albumet The Joys of Losing Weight under namnet The Real People. Skivan, inspelad av en knappt könsmogen Zach Condon, släpptes aldrig men nu dyker den upp på nätet.

Det är bloggen I Guess I’m Floating som har kommit över tre ej namngivna låtar. Visst känner man igen Zachs röst, men i ett sammanhang som luktar mer elektronika än bosnisk landsbygd och melankolisk rakijafylla.

The Real People - Track 4 [mp3]

The Real People - Track 5 [mp3]

The Real People - Track 7 [mp3]

Vissa dagar har jag inga högre krav än att jag vill bli lite glad av en låt eller en musikvideo. Ett litet lende på läpparna och ett litet trallande i hjärtat och jag är såld. Londonbandet Fanfarlo får tummen upp bara därför och det får deras gitarrist Mark West också, som gjort videon.

Fanfarlo - You Are One Of The Few Outsiders Who Really Understands Us

(Psst, om det är någon som ibland blir lite trött på att läsa om The Arcade Fire och behöver bli påmind om varför de är ett av de absolut största och viktigaste banden just nu så föreslår jag det här videoklippet. Win & hans kompisar spelar Neon Bible i en hiss och Wake Up mitt i en fransk publik.)

Mot kvällskvisten på söndag dyker den oftast upp, måndagsångesten. För oss som jobbar åtta timmar om dagen är helgen en slags hägring, det ser ut som ett vattenhål, men när man väl är där är det mest bara sand. Och sen är det måndag igen. Som vanligt finns det ett gäng musiker som sagt allt det här förr, mycket bättre än jag kan. Till exempel är The Bangles mitt i prick. Åttiotalet kan man lita på.

I wish it was sunday
’cause that’s my funday
my “I don’t have to run”-day
The Bangles - Manic Monday

Måndagslåtar:
The Bangles Manic Monday [YouTube]
The Mamas & The Papas Monday, Monday [YouTube]
Boomtown Rats I Don’t Like Mondays [YouTube]
T-Bone Walker Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad) [YouTube]

Är du från landet? Har du träffat Bilstereokillen, han som lägger pengar motsvarande bruttonationalprodukten för ett mindre u-land på ljudanläggningen i sin bil och sedan sakta, sakta åker runt det lokala köpcentret och spelar Pandora?

Vet du också att allt kan bli fint att se, om det är tillräckligt bra filmat?

Signatune (Dj Mehdi / T. Bangalter edit)

Egentligen är det ingen artist som talar till mitt lynniga sinne så mycket som Prince Rogers Nelson.
Hans ljudvärld får symbolisera efterfesterna, putsandet av skorna, och den första kyssen. Den storslagna The most beautiful girl in the world är orden jag vill säga till min Gussilago när jag istället tittar bort, in i datorskärmen. Princes röst klättar, rakt upp till de där molnen som annars har varit reserverade för Marvin Gaye, Jaheim och de andra.
Den ligger på The gold experience, den bästa skivan från det decennium som annars brukar anklagas för att vara Princes absolut jobbigaste årtionde kärriärsmässigt. Och det är det också. Men här står han i full blom, kastar sig mellan funken, balladerna, snusket och den episka – brutala - sjuminutersavslutning som är Gold. Ni behöver fortfarande Prince i era liv; ni behöver oförutsägbarheten, jag vet att ni behöver knullet dansen hatet kärleken precis som jag, och inget av det där hittar ni på nya Modest Mouse-skivan.

En annan iakttagelse: vad är det som gör att en vanlig tråkig kille med gitarr kan ställa sig på en scen och slänga iväg ett halvdant skämt om hur fumlig han är (som sedan avslutas med ett mumlande ”eh, you shouldnt listen to me”) och få flabb och applåder som svar? Tappar konsertbesökare humorn så fort de kommer in på typ Debaser, eller vill de bara visa sympati med det stackars förbandet där uppe som blygt tittar fram under indieluggarna? Ni förstår att det där ”skämtet” bara är till för att få ligga?

Andra bra saker: Prince – Sign ‘O’ The Times (album), The Horrors – Strange house (album), Gui Boratto – Chromophobia (album), Bebel Gilberto -Azul (CD-spår), The Honeydrips – (lack of love) will tear us apart (singel), Rich Boy – Rich boy (album), Tracey Thorn – By Picadilly station I sat down and wept (CD-spår), Eric Robertsson - …left (album), Alias & Tarsier – cub (CD-spår), Hall & Oates - Abandoned Luncheonette (album), Bonde do Rolê - Melô do Tabaco [A-Trak Remix](CD-spår)

Det är ett så fint uttryck, att trampa i klaveret. Om Tim Shiel varit svensk tror jag han hade tagit artistnamnet Klavertrampet, men nu är han från austrialien så han kallar sig Faux Pas istället. Tim gör det mesta rätt. Han har en snygg hemsida där han är lite lagom rolig, han har en av sina bättre låtar som nedladdinngsbar mp3 i hyfsad kvalité. Tim verkar ogilla myspace och vara hyfsat musiknördig. Han tipsar om bra låtar på sin blog och länkar till sin myspacesida med orden “Lose the will to live here:“. Redan där har han halva inne, men sen är musiken han pysslat ihop väldigt fin också.

Det är svårt att beskriva exakt vad för slags musik det är bara. De som lyssnat & taggat på last.fm tycker det går att beskriva med bland annat orden: blender, communion, dj, dryer, easy listening, electronic, experimental, funky, intercourse, progressive rock, samples, sex & toaster. Torktumlarmusik? Jo, det kanske det är.

Här kan du lyssna på hela Faux Pas första album Entropy begins at home, från 2006:

Proggen är inte död, den bara luktar så. Den 23 mars spelar Kebnekajse på Fasching, vilket är den andra spelningen i Stockholm under månaden.

Visst, jag gillar barkbröd lika mycket som the next guy och ok, även kläder av näver kostar pengar. Men enligt vittnesmål urartade konserten på Tantogården i helgen strax i rent tiggeri. Det väcker en längtan efter modernitet, blanka material och en bättre arbetsmarknad för träslöjdslärare.

Se video på Kebnekajse.net med ett av få band i ovan nämnda rörelse som hade den goda smaken att inte låta politiken gå före konsten.

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.

De finns de som vill påstå att musikvideon är död, eller i alla fall döende. Det finns väl en och annan poäng i det, ganska få musikkanaler visar musikvideos i någon större utsträckning och ganska få band får uppmärksamhet på grund av den marknadsföring som en video kan ge, även om det fortfarande händer ibland.

Men fortfarande kan en bra video funka som en väg in till en bra låt, en artist man aldrig hört förut. Det händer lite för sällan, men ibland springer man på små guldklimpar. Här är en sån, från australiensiske Gotye, som jag aldrig hade hört talas om när jag såg en bild från den här videon. Kanske lite väl mycket Nightmare Before Christmas-estetik, men den väl undangömda 15-åriga svartrockaren i mig gillar ju sånt. Dessutom får man den snyggaste huvudfotingen på länge på köpet.

Gotye - Heart’s a Mess [Quicktime]

Löften inför Gud, stat och kyrka hör inte ihop med musik, om man inte heter Brett och Rennie och utgör en stilig familj. Någonting med äktenskapet dödar bandmentalitet eller soloartistens illusion av att vara ensam mot världen. Lägga nytt golv i köket, storhandla i en förort eller stanna i sängen med en japan för världsfredens skull – där slutar konsten och någonting betydligt tråkigare tar vid.

Ben + Vesper beviljas också undantag, inte minst eftersom Sufjan Stevens bidrar på ett hörn. Nämnda Michiganbo lär fortfarande leva i synd, trots vackra St. Vincents förbandsfrieri på Berns scen i höstas.

I maj släpps albumet All This Could Kill You. Lyssna på An Honest Bluff redan nu. [mp3]

Enligt den kinesiska kalendern är det tydligen grisens år i år. De är ju ganska mycket ute och cyklar, de där kineserna. Det är helt klart björnens år. Här följer två bevis:

Panda Bear är ena halvan av Animal Collective och heter egentligen Noah Lennox. Han har suttit i Portugal och fnulat ihop en helt magisk liten skiva. De flesta av spåren på Person Pitch har släppts på vinyl tidigare, men det är inte mindre fantastiskt för det. Lyssna själv, du kommer inte ångra dig: Panda Bear - Comfy in Nautica [mp3]

Grizzly Bear har precis släppt en video till låten Knife. Den innehåller ungefär allt en video kan behöva. En mackapär, en öken, proteser, ganska uppenbara sexuella metaforer samt skägg. Finns att beskåda här: Grizzly Bear - Knife [Quicktime]

(Psst… Ed från Grizzly Bear har en ganska rolig blog. Där kan man ibland läsa om och se bilder på hans kompis Owen (aka Final Fantasy). De verkar vara grymt sköna snubbar.)

Idag skulle jag logga in på myspace. You Must Be Logged-In to do That! fick jag som svar. Skit. Jag fattar inte myspace-grejen. Alltså myspace är kommersialism när det är som sämst. Mejlen fungerar inte när jag vill mejla Uffie och fråga om en intervju, men den funkar när Big Boys With Big spammar.

Och att myspace skulle vara så inne. Det är en myt. Snälla gå inte på myten. Alltså, Orup pratar om myspace. Orup.

Okej, Rupert Murdoch kanske inte är tillräckligt ond för att hindra folk från att ha en myspace-sida. Men själva formen då? Hela formen uppmanar folk att sluta tänka. Folk läser inte bloggar, folk jämför hur många kompisar de har i förhållande till varandra. Justin Timerlake har över en halv miljon. Duktig pojke.

Myspace är en plats att utveckla tvångstankar/syndrom. Till och med Internet World har fattat hur illa myspace är. De placerar myspace som etta på listan över världens värsta webbtjänster. Hotmail har inte en chans i uselhet.

Myspace är fult.

Myspace blinkar.

På myspace börjar musik spela utan att man gör nåt. Öppnar man flera myspace-fönster så låter alla samtidigt. Är det smart? Användarvänligt?

Och sen då. Alla band som ”blivit stora” genom myspace. My ass. Lily Allen, kan folk sluta tjata om Lily Allen? Hon hade skivkontrakt innan hon etablerade sig på myspace. Och aptråkiga Arctic Monkeys. Kom igen.

Flest vänner på myspace när man dör vinner.