Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Serier
Huvudbild

Serier

Nu visas arkiv för kategorin Serier.

An Ode To: Manlig stämsång

Få saker gör mig så mjuk i bröstet som män som sjunger i stämmor. Ni kan ju tänka er vilken fantastisk musiktid det är att leva i för mig, med band som Fleet Foxes, Yeasayer och Bon Iver på alla alternativa musikgurus läppar.

För några veckor sen var jag och såg Bon Iver alldeles levande, och det gjorde mig både knäsvag och lite blöt i ögonvrån, om jag ska vara ärlig.

Så ska det låta:

1. Bon Iver - Lump Sum (Take Away Shows) 2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal (Acoustic) 3. Grizzly Bear - Shift (Take Away Shows) 4. The Moody Blues - Lazy Day

12 kommentarer

Kategorier: Musikvideor, An Ode To Taggar: , , , ,

An Ode To: Shuffle

Vet ni vad jag gillar mest av allt? Att lyssna på hela mitt jättestora musikbibliotek på shuffle. Det händer så fina saker när man plötsligt blir överraskad av en låt man inte hört på länge. Idag till exempel, när jag precis klev av t-tåget vid Midsommarkransen, blev jag serverad de första tonerna i Irish Blood, English Heart. Och jag har ju inte glömt att det är en bra låt, men det var sjukt länge sen jag lyssnade på den, och jag kom verkligen inte ihåg att den är så himla… power. Bara pow, en upper cut till alla som tvivlat och tisslat och tasslat om hur tråkig Morrissey blivit och there is no-one on earth I’m afraid of and I will die with both my hands untied som är en så fin textrad att jag blir knäsvag nästan.

En annan bonus är att man plötsligt blir påmind om saker man glömt. Plötsligt var jag tillbaka i Oslo 2006, längst fram vid scenkanten. Det var en sån där konsert då inte ens det faktum att det stod ett litet glin onödigt nära bakom mig som antingen hade en banan i fickan eller bara var väldigt glad att se Steven Patrick kunde rubba mig. Jag bara stack en armbåge i mage på honom och dansade vidare. Jag kunde ju inte riktigt blame him, stackars grabb, det är mycket möjligt att jag också fått stånd om det hade varit fysiskt möjligt.

Och sen kom jag att tänka på att under den konserten spelade Moz I Like You enda gången på hela turnén och det är en av min lillasysters favoritlåtar och jag blev så himla himla glad och kunde inte sluta le åt henne och åt mannen på scenen.

Den glädjen fick jag liksom gratis idag. Stort fånflin på väg från tunnelbanan. Och därför, mina vänner, älskar jag shuffle.

1 kommentar

Kategorier: An Ode To Taggar:

Tråkig, tråkigare, Sofia?

Ibland får man för sig att man är tråkig. Ingen skrattar åt ens skämt, eller ja, i själva verket förstår de nog inte att man försöker skämta, eller så märker de bara inte att man säger nåt. De kanske inte ens märker att man är där. Det är knappt så att man själv fattar att man är där.
En gammal vän brukade säga till mig att man måste ha tråkigt. Själv vill jag dö så fort jag får en släng av tristess. Det är som att den smittar av sig. Hela jag blir grå och osynlig. Särskilt i stora sällskap som typ dricker öl på coola ställen. Hua.

Tur att det finns musik som passar även när man är lite grå och äger ett ICA-kundkort.

1 kommentar

Kategorier: Musikvideor, Funktionsmusik Taggar: , ,

1320533.jpg

Jag läser och bläddrar i nya nummret av Bon. Varje sida är vackert färgad i pastell. Bon är tidningen som mer än någon annan vill se sig själv som spjutspetsen i den popkulturella bevakningen, och som gärna frontar den Marshall McLuhan-älskande skribenten Anders Rydell och dennes högst läsvärda, men för den delen inte särskilt nya, teorier om tekniken som kulturell bärare. Allt detta är givetvis hedervärt, och på ett sätt också modigt. Men det är inte för Bons teknikartiklar jag skriver idag.

Tidningen har under de senaste åren allt mer gått till att bli en mer renodlad modetidning, allt enligt devisen “Mode är det nya pop”.
Egentligen ställer jag upp på den beskrivningen - mest för att det alltid irriterar någon från Borås. Bons modebevakning är också trevlig utan att vara särskilt kritiskt eller alternativ. Delvis beroende på samma faktorer som CRB - skribenten alla tråkiga människor hatar - tar upp i en alldeles lysande krönika:


“Läsare intresserade av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.Det saknas en modepress med självförtroende, med integritet att våga kritisera. Att gå så långt som att recensera kreationer och kollektioner med betyg, analys och essäer. Istället lottar Rodeo ut ännu ett par sneakers i samarbete med Adidas och garanterar annonsintäkter till tidningen.”

Men förlåt mig, jag springer alltid ut på sidospår. Vart var vi nu? Just ja, “Mode är det nya pop”. Bon har strategiskt dragit ned på all bevakning av popmusik, med motiveringen att exlusiviteten inom popmusiken gått förlorad i och med den “nya” tekniken.

På ett sätt kanske det är sant - ingen behöver ju längre postorderbeställa en samlingsskiva med My Favourite så som jag fick göra i min ungdom. Men för att Bon ska ro hem resonemanget krävs det också fingertoppskänsla när de väl skriver om ny popmusik. Förstår ni vart jag vill komma? Den finns nämligen inte.

Den enda artikeln som handlar om musik när jag bläddrar mig fram och tillbaka för att ta del av Bons spjutspetsjournalistik är en tradig 2000-tecknare om Action Biker. Och det gör mig alldeles tung i hjärtat.

Det har egentligen ingenting med Action Biker att göra, tvärtom ser jag vissa poänger med hennes barockt elektroniska popmusik. Men det är bara ytterligare ett tecken på en musikbevakning som är navelskådande och egenkär. En musikbevakning som aldrig lyfter blicken från Götgatsbacken i Stockholm. Hade artikeln publicerats hösten 2006 hade jag varit lugn med det - för det var innan Bon så tydligt deklarerade att musiken inte längre var tillräckligt exlusiv. Men idag är alla läsare av The Cricket bekanta med Action Biker sedan tidigare, och därmed har hon heller inte i Bon att göra.

Hade man haft pekfingrarna i luften och känt efter riktigt ordentligt hade Bon istället skrivit om Late Of The Pier, Beyond The Wizard’s Sleeve, Brenda Ray eller Group Inerane. De hade till och med kunnat skriva om Skull Disco. Men det gör de inte.

För sanningen är den att Bon på mycket lång tid saknat de skribenter som skulle kunna bedriva en modern, progressiv och initierad bevakning av popmusiken idag.

Och tills de gör det ringer orden om dess “förlorade exlusivitet” väldigt tyst och stilla. Innan dess är framtiden endast reserverad till den lilla subkulturella klick som förstår Galwad Y Mynydd, Silver Apples och PRB Streetgang.

Saker i Övrigt:

Levis 501 Vintage 1963 Reissue

Shackleton - Death Is Not Final (singel)
Courage Of Lassie - Sing Or Die (Album)
Brenda Ray - Walatta (Album)
Jack Johnson - All At Once (Sång)
Mindless Boogie - Lord Of Leafs (Skinny Joey Edit) (Sång)
VA - The Garden of Forking Paths (Curated By James Blackshaw) (samlingsalbum)
VA - Obsession (Bully Records FU 008CD) (samlingsalbum)

12 kommentarer

Kategorier: Musik, Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: Inga taggar

Vitrinskåpet: Sky

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Sky - SkySky - Sky (1979)
När jag läser på lite om Sky slår det mig att det kanske, med lite god vilja, går att koppla en ganska stor del av mina föräldrars LP-samling till Jeff Waynes War Of The Worlds. Herbie Flowers, som spelar bas och tuba i Sky, var även basist för det lilla projektet. Dessutom är det han som basar på David Bowies Space Oddity.

Sky var tydligen ganska heta ett tag på åttiotalet. Det verkar vara en ganska spretig grupp, och resultatet är någonslags progressiv rock inspirerad av klassisk musik. Det låter ju ganska fantasifullt, eller hur? Så man undrar ju varför de döpte sina första tre skivor till Sky, Sky 2 och Sky 3.

Anyhow, fint är det.

Sky - Westway [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Vitrinskåpet Taggar: , , ,

Vitrinskåpet: Tom Paxton

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Tom Paxton - Morning AgainTom Paxton - Morning Again (1968)
Det är sånt här jag väntar mig att hitta i mina föräldrars skivsamling. Gitarrkille i Dylan-anda som sjunger sånger om Vietnamkriget. Trubadurer. Protestsångare. Tom Paxton uppfyller alla kraven. Han är bland annat ansvarig för I give you my morning, som för gemene svensk kanske mest är känd som Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström.

Nu tror du ju kanske att Mr. Blue är en ganska tråkig låt. Det är den inte. Den har ett jättefint plinkigt pianoarr och en ganska passivt aggresiv text. Inte så juligt kanske, men så är det ju ingen snö utanför mina fönster här i norrland heller. Hopplöst.

Tom Paxton - Mr. Blue [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Vitrinskåpet Taggar:

Vitrinskåpet: Helen Reddy

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Helen Reddy - ReddyHelen Reddy - Reddy (1978)
Det förvånar mig lite att det är fullt med musikalstjärnor bland mamma och pappas skivor. De hör till den gruppen som var unga på sjuttiotalet och tyckte att ABBA var jättetöntiga. Men tydligen var det okej med australiensiska feminist-divor, för en sån verkar Helen Reddy ha varit, en gång i tiden.

Förutom för att ha delat filmduk med Charlton Heston är Reddy är nog egentligen mest känd för sin USA-etta, I Am Woman, som tydligen fortfarande upprör en del nötter, om man får tro kommentarerna på YouTube.

“This song alone stands at the top of the immoral pyramid of declining family values and political corruption.”

Bra jobbat, Helen!

Det märks inte så mycket av politiken i Trying To Get To You. Här är det istället kärlek och discotrumpeter som gäller. Och tonartshöjning!

Helen Reddy - Trying To Get To You [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Vitrinskåpet Taggar:

Vitrinskåpet: Greg FitzPatrick

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Greg FitzPatrick - Det Persiska ÄventyretGreg FitzPatrick - Det Persiska Äventyret (1977)
Mitt bland klassiska och välkända skivor av Mike Oldfield och Jethro Tull kan man hitta helt tokiga grejer. En skiva med namnet “Cajun Two-Step”, en japansk kalarinettsolist som tolkar Dylan. Och Det Persiska Äventyret av Greg FitzPatrick.

Greg verkar ha varit lite överallt, han har blivit född i USA, spelat pop i Finland, lekt med Adolphson-Falk och sålt syntar i Sverige. Och eh, hjälpt till att skapa kalenderstandarder.

På ett tryckt fint blad i konvolutet till skivan finns en lång historia om hur den blev till. Jag kan nog inte riktigt återge den, men den innehåller en fin beskrivning av hur Greg sover på en madrass i studion han fått låna. Och hur han dansar naken till Att ge och att ta. Oj, jag kanske glömde berätta att de flesta sångerna på den här skivan är Gregs lite psykedeliska tolkningar av svenska progglåtar? Så är det i alla fall. Thing is, Greg verkar inte ha varit så bra på svenska back then, så det blir en jättecharmig slags svengelska av det hela. Tre personer får cred på omslaget för “hjälp med Gregs uttal”.

Först tyckte jag bara att det var lite roligt. Men nu har jag lyssnat på Att ge och att ta massor av gånger, och jag blir bara mer och mer förtjust.

Greg FitzPatrick - Att ge och att ta [myspace]

1 kommentar

Kategorier: Vitrinskåpet Taggar:

Vitrinskåpet: Julie Covington

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Julie Covington - Julie Covington plusJulie Covington - Julie Covington …plus (1978)
Visst känner jag igen den här rösten? Javisst! Julie är tydligen nån slags brittisk skådespelerska/musikalartist från förr, och hos mig kommer hon alltid vara känd som Beth, i Jeff Waynes War of The Worlds (som någon för övrigt gärna får påminna mig om att skriva ett hyllningsinlägg till någon gång).

Men alltså, den här låten. Den är kanske den bästa låtarna jag någonsin hört för fredagskvällar då man är hemma och kastar i sig lite mat och duschar lite hetsigt innan man ska iväg någonstanns. Då man är trött seg och egentligen mest vill sitta hemma i soffan och pilla sig i naveln, och behöver pepp och motivation och studs i benen. Körerna! Och gitarrsolot. Jag blir helt lycklig.

A couple of drunken nights rollin’ on the floor
is just the kind of mess I’m lookin’ for

Julie Covington - (I Want To See The) Bright Lights [mp3]

1 kommentar

Kategorier: Vitrinskåpet Taggar: ,

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Kid Creole & the Coconuts
- Fresh Fruit in Foreign Places
(1981)
Är det storbandsjazz, är det salsa? Spelar det roll? Kanske inte. Roligt är det i alla fall, jag kommer på mig själv med att sitta och digga redan i första spåret. Omslaget är jättefint (fast det är från början av åttiotalet, det säger ju ganska mycket), det är någonslags karta ritad på innerfodralet. Och sen börjar andra låten, med samplade apor! That’s it, right there.

Kid Creole & the Coconuts - In the Jungle [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Vitrinskåpet Taggar:

Vitrinskåpet: Hiroshima

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Hiroshima - HiroshimaHiroshima - Hiroshima (1979)
Lite kora, anyone? På baksidan av den här skivan finns en bild på ett gäng glada asiater. Och en kora. Det ska, enligt pappa, låta lite som en harpa, fast finare. Mycket riktigt. Och musiken är lite jazzig, väldigt rytmiskt fin. Jag tänker på Andreas Vollenweider, men det är nog mest för att det låter lite frijazzharpa om det hela.

Hiroshima - Lion Dance [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Vitrinskåpet Taggar: ,

Vitrinskåpet: Janis Ian

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor. Jag tänker mig att ni får följa med lite när jag hittar fina grejer där. Varsågoda.

Janis Ian - Night RainsJanis Ian - Night Rains (1979)
Den ser inte mycket ut för världen och första spåret är inte så himla övertygande heller. Men som tur är kommer min mamma in i rummet och säger åt mig att hoppa till nästa spår. Fly Too High heter spår 2 och det har Janis Ian gjort tillsammans med Giorgio Moroder (en man med en mustach man måste respektera), talar det lite gräsliga fodralet om för mig. Redan vid första trumpetljuden är jag såld.

Janis Ian - Fly Too High [mp3]

Lite research senare visar det sig att Janis Ian fortfarande ger ut skivor och turnerar. Dessutom är hon idag öppet lesbisk och en ganska hetlevrad och öppenhjärtlig kritiker till RIAAs hantering av internetpriater. Jag blir inte mindre förtjust av något av det här.

Sen gör det inte heller ont att hon en gång i tiden var stört vacker.

Janis Ian - At Seventeen (live 1976)

5 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Vitrinskåpet Taggar: ,

Gubbsjukt: Mark Knopfler

Jag skriver det här på ett tåg på väg hem till mamma och pappa i Norrland. Så jag har egentligen inte så mycket val, den här texten måste handla om Mark Knopfler. Om man summerade alla timmar som vi spenderat tillsammans i vardagsrummet med att lyssna på Dire Straits On Every Street och Mark Knopflers soloskivor tror jag att det skulle sluta på en siffra som skulle skrämma både er och mig. Mamma brukar säga, lite drömskt, vid de här tillfällena, att hon vill bli gitarrist i sitt nästa liv. Pappa brukar ta ner sin Fender från väggen och spela med.

Soundtracket till filmen Local Hero, som Mark Knopfler skrev på åttiotalet fungerar som ett lyckopiller på mig. Jag blir automatiskt avslappnad, glad och känner mig trygg, så snart jag lyssnar på den.

Det här är alltså förklaringen till min förkärlek för gitarrer. Och gubbar. Och svulstighet. Dessutom har ingen annan lyckats vara så cool i svettband som Knopfler. Bara det är ju skäl nog att älska gubben.

Dire Straits - On Every Street (live 1992)

Mark Knopfler - Wild Theme (Local Hero) (live i London, 1997)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Gubbsjukt Taggar:

Gubbsjukt: Phil Collins

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.

Take Me Home (1985)

Something Happened On The Way To Heaven (live i Berlin, 1990)

2 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Gubbsjukt Taggar: , , ,

An ode to: Kortedala

jens.jpg

På Judy recenserar vi inte skivor. Vi tycker inte om recensioner. Recensioner kan man ju läsa precis överallt och av vem som helst, men de säger ju fortfarande ingenting. Du kan garanterat läsa om den nya Jens Lekman-skivan på 20 olika ställen och alla säger ungefär samma sak. Trist. Eller så gör dem det inte och då blir det förvirrande. Jobbigt. Så utan att recensera vill jag bara säga köp den, den är underbar, sexa, tia, du måste lyssna på den.

Jag tänkte mejla till Jensa himself och framföra hur bra den var, men jag fick bara ett out of office auto reply:

Ämne: Auto: patience please

Dear Someone,

My computer died a few days ago, there was smoke and sparks and quite a spectacular show. Please have patience as I set up new ways of communication.

Jens Lekman

4 kommentarer

Kategorier: An Ode To, Startsidan Taggar:

An Ode To: Min egen James Blunt

Det händer att jag är som en tonåring igen, ni vet, stora känslor och tårar och annat som man borde skämmas lite över. Och eftersom jag är den jag är så behöver jag musik som matchar de här tillstånden. Vad gör man när man inte längre kan fälla tårar till To Wish Impossible Things med The Cure eller Love Will Tear Us Apart med Joy Division utan att börja fnissa åt sig själv?

Man vänder sig till Tomas Andersson Wij. Det finns en miljon anledningar till att jag borde ogilla det ibland översentimentala och sakrala hos TAW, men det spelar ingen roll, jag gör inte det. Jag tycker fortfarande, flera år senare, att Tommy och hans mamma är en av de allra bästa låtarna på svenska. TAW är som en filt, en kram, en god vän.

Det finns trots allt saker som ska högtidlighållas. Någon måste formulera det oerhörda. Någon måste ge ord åt mysterierna. Inte så många kvar som gör det nu. Vi lever i den generade tiden.
- Tomas Andersson Wij på sin hemsida.

Ser ni min uppräckta hand? Den betyder att jag är helt ogenerat längtar efter nya skivan som förhoppningsvis dyker upp i februari.

18 kommentarer

Kategorier: An Ode To Taggar: , ,

Klockan är kanske halv tre och nattluften sipprar in genom ett fönster på glänt. Det är snart höst och det är inte kallt, men friskt. Om någon timme eller tre går solen upp och du letar nattsällskap för örat. I sånna här lägen är det få saker som fungerar så bra som musik komponerad av andra ensamma själar i andra delar av världen. En finsk hobbykompositör och en amerikanska som lyssnat rätt mycket på Cat Power, till exempel. Kryp ner under filten och njut:

Frozen Silence - Childhood [mp3]
Emily Jane White - Wild Tigers I Have Known [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Funktionsmusik, Serier Taggar: , ,

Bäst Vecka 28.

Ni trodde jag hade glömt? Nåja, det är bara jobbet vid den stora betongklumpen på gärdet som har hindrat mig lite.

albumart_d401ea10-1bec-4e91-91aa-011898791f9e_large.jpg

Pale Fountains - From Across The Kitchen Table

Inga melodier har någonsin varit mer fulländade än vad de var 1985.

28097.jpg

Ambrose Adekoya Campbell - London Is The Place For Me 3

Fundamentet som London vilar på än i dag. Linjerna till Mike, Lilly, Jamie och Pete är tydligt kartlagda av mina kompisar på Honest Jon Records.

bdb_prom_remix.jpg

Badly Drawn Boy - Promises Remixes

En promoskiva som innehåller mixar av Reverso 68, A Mountain Of One och Beyond The Wizards Sleeve tillsammans med Badly Bruce´s bästa låt är så klart din vän.

ras21_a.jpg


African System Orchestra - Canon Kpa Cum

Ni pratar om Ne-Yos melodier - Jag är fullt upptagen att studera de bortglömda regndroppar som aldrig föll över Joe Strummer.

00_front.jpg


Cat Stevens - Izitso

Han är på Crack. Och så hittas ju discons syssling Was Dog A Doughnut? här.

artwork5.jpg

Joakim - Monsters And Silly Songs

I två månader ignorerade jag Monsters And Silly Songs. När det skeva discobygget till slut strök mig över pannan kom frågan; “But Why!?”

klausnomi.jpg

Klaus Nomi - Klaus Nomi

Bara för att en av historiens finaste sånger gömmer sig här, komplett med tysk brytning: den alldeles underbara You Don´t Owe Me.

frontcover1.jpg

Lexx - Sympthom Of The Sea

Chris Rea. Som jag har väntat på din återkomst.

00-va-late_night_tales-lindstrom-alncd18-promo_cd-2007-front.jpg

Lindström - Late Night Tales

Ja, och så har vi ju Lindström. 2000-talets alldeles egna Raymond Scott. Och hans smak är givetvis oantastlig när han får äran att bygga vidare på Late Night Tales-serien.

artwork.JPG

Moondog - H’art Songs

Mannens mest lättillgängliga album; fortfarande med en vindlande doft av New York anno 1954.

00-mudd-claremont_56.jpg

Mudd - Claremont 56

Balearic! Balearic! Balearic! Jag tänker hålla fast vid genren tills de fäster mig vid skampålen. Eller åtminstonde en vecka till.

folder.jpg

Pilooski - A Digital Catastrophee

Det är ju så svårt med Pilooski; han är ju irriterande ojämn emellanåt. Men han är snygg och har gjort Frankie Vallis Beggin´, som i det här landet mer är känd som Magnus Carlssons Jag Ber Dig. Men den ligger inte på den här releasen. Ha!

r-865453-1167571215.jpeg

Tangoterje - On The Beach

När vi ändå diskuterar Rea så har mannen aldrig låtit bättre än när en galen norrman hugger honom i solbrända småbitar.

artwork6.jpg

The High Bees - Some Indulgence 12″

Ya Know This. Den lilla singeln som The Embassy bär, som Sebastian Flyte bär nallebjörnar, på omslaget till deras alldeles egna låt med samma namn. Och så klart är det alldeles lysande.

folder1.jpg

Permanent Vacation Records - VA

Ett av vår tids finaste skivbolag samlar sina artister för att ljudsätta den ändlösa semestern.

wu_tang_clan_enter_the_wu_tang_36_chambers-f.jpg

Wu Tang Clan - Enter The Wu Tang Clan: 36 Chambers

Och så slutligen en av världens bästa skivor. Mytologisk, unik och alldeles, alldeles underbar.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,

25. R.Kelly - Double Up

frontcover.jpg

Min vän, hade du bara undvikit att försöka göra hiphop och att ta in Chamillionaire hade du inte varit på denna hedrande 25-plats.

24. Bone Thugs N Harmony - Strenght & Loyalty

artwork.jpg

Människor är okunniga och saknar vett; hur kan de missa att 2007 års motsvarighet till The Shangri -Las är ett gäng snubbar som bor i samma hus?

23. Otterman Empire - Babylon & On (Slow 33 + 8)/7″

artwork1.jpg

Ytterligare en galen ljudvärld från världens just nu bästa skivbolag; Fantastiska Whatever We Want Records. Det är ljudet av en komplett schitzofren New York-bo utan ett uns kodein i kroppen.

22. Takeshi Nishimoti - Monolouge

artwork2.jpg

Som om Tori Kudo skulle fötts stum av Steve Reichs moder.

21. Crime Mob - Hated On Mostly

artwork3.jpg

Popmusiken tillhör ungdomen, de orädda. Något som söderns finaste konstellation visar alldeles klart.

20. J. Dilla - Jay Loves Japan

cover4.jpg

Efter sin död forsätter Jay Dee att visa upp sin genialitet. Det är ljud som spänner, förvandlas och reformeras.

19. Antenta - Camino Del Sol (Version Speciales)

00_front_original_cover.jpg

Den djupblå discon som greppar tag i Antenas drygt 20 år gamla skiva lyckas med konststycket att göra om den till den allra tunnaste sorten balearica.

18. Jamie T - Panic Prevention

artwork4.jpg

Somliga har missuppfattat Jamie T som en släktning till Mike Skinner eller Dizzee. Inget kunde vara mer fel. Han är bara 2007 års version av Ambrose Adekoya Cambell.

17. Panda Bear - Person Pitch

cover1.jpg

Det är bara under det fantastiska året 2007 som Person Pitch skulle hamnat så här långt ned. Animal Collectives söner gör numera den sköraste och mest poetiska popmusiken som finns.

16. Escort - All Trough The Night 12″

front.jpg

Vägen framåt stavas D.I.S.C.O, och jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få dansa till Escort, samtidigt som Rozetta Johnson kliver ut ur soulhimlen, ned till oss döda för att åter skänka oss liv.

15. Piana - Eternal Castle

00_folder_large.jpg

Titta på skivomslaget här ovan; ingen beskrivning i världen utom just det kan göra Pianas senaste verk rättvisa.

14. Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

cover2.jpg

Den märkliga blandningen av norska fiskarvisor, TOTO:s africa och hyptotisk vacker disco tar ett andetag från mig varje gång den snurrar igång.

13. Justice - Cross

31bcapuhupl_ss500_.jpg

Någon gång ska vi på allvar diskutera detta 2007 års motsvarighet till Daft Punks Homework. Martin Gelin anklagade skivan för att inte ha “en enda ny idé”. Det kan bara komma från en Whigger i New York.

12. Taken By Trees - Open Field

_fron_cover_large.jpg

Med stor sannolikhet blir det här årets näst bästa svenska skiva. Detta blyga och fullständigt naiva verk blickar med stora ögon mot himlen där Hans-Joakim Roedelius ritar sina mest drömska bilder.

11. Nick Lowe - At my age

at-my-age-cover.jpg

En gammal mans verk som med sin förädlade röst är lika sällsam och angelägen som någonsin tidigare. Stundom är det djupt fascinerande. Vid andra stunder, lyckas Lowe blåsa bort allt mörkt och tungt ur min kropp.

10. Black Devil Disco Club - Black Devil In Dub

cs266893-01a-big.jpg

Tiden var äntligen mogen för att BlackDevil åter skulle vakna till liv. Varje sekund i den här dub-versionen skvallrar om att musikhistorien är på väg att skrivas om, ytterligare en gång.

09. T.I - T.I vs. T.I.P

ti_vs_tip_album.jpg

Världens bästa, och snyggaste, rappare slår till med en ljudbild som nästan är smal och spänstig. Detta tillsammans med ett accelererande storhetsvansinne gör att T.I är bättre än någonsin.

08. Lindström & Prins Thomas - Reinterpretations

cover_front.jpg

De norska mästarna gör den allra djupaste av disco, med hjärtat utanpå Paul Smith-skjortan. Även fast den skjortan antagligen är en glesbygdskavaj. Whatever.

07. Kalle J - Vingslag/Unga Hjärtan 7″

vingslag.jpg

Alla borde sampla Burt Bacharach minst en gång i livet.

06. A Mountain Of One - EP 2

cover3.jpg

Är det disco? Är det Chris Rea? Ljuden ekar av studiorock; alldeles fulla med skägg. I vilken tidsålder som helst utom denna hade det varit ett skäl till skratt. Nu är A Mountain Of One den akt som får mig att se med tillförsikt på framtiden.

05. Tank - Sex, Love & Pain

cs267735-01a-big.jpg

Hans röst berör mig till tårar.

04. Map Of Africa - Map Of Africa

mapcover.jpg

Whatever We Want´s milstolpe: En urteoretisk och konceptuell produktion; som om de senaste årens försiktiga utsvävningar på orörd psykadelica- och disco-mark nyligen har gjort sitt examensarbete.

03. Battles - Mirrored

51f3ig8lygl_aa240_.jpg

Joe Meek har fått fyra bedårande och komplett galna småsyskon.

02. Bassekou Kouyate & Ngoni Ba - Segu Blue

segu_blue_cover.jpg

Inget kommer under 2007 bli vackrare än den fjäderlätta popmusiken som virvlar runt Segu Blue:s 14 spår.

01. The Tough Alliance - A New Chance

cover.jpg

Förstår ni så förstår ni. Resten kan ägna sig åt att smiska sig gula och blåa.

3 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så var det dags igen. Traditionsenligt, vilket i sammanhanget är en ironi. När vi förfaller till traditionerna finns bara skalen av oss kvar.

ice_cube_-_amerikkkas_most_wanted_-_front_covertarget_com.jpg

Ice Cube - AmeriKKKas Most Wanted

En häxbryggd av energi, ilska och de mest oöverträffade beatsen herren har skänkt oss. Dessutom är raden “Fucking around in a crap game, niggas think I’m soft cause now I’m in the rap game” det tuffaste jag hört ever. Och den som får äran att inleda TTA:s monumentala kärleksförklaring Take no heroes är såklart etta även här.

“Ice Cube
Brian, Jackie Wilson
Always make me feel strong
Paul and Joe and Mick
CeCe, Kevin, Vic
Tim and Leroy Burgess
Always at my service
Alton, Barry, Scott
They take me to the top”

folder.jpg

Chris Coco - Heavy Mellow

Min dator gillar att tagga den här som “New Age”. Som vanligt har den dock fel; det är bara den sköraste sortens popmusik.

front_cover.jpg

Beanie Sigel - The Reason

Hamnade lite i skymundan av debuten The Truth och den ständige Jay-Z:s eskapader. Men det fråntar inte det faktum att det var en av 2001 års bästa skivor.

dystymemphis_folder.jpg

Dusty Springfield - Dusty In Memphis

Aldrig, aldrig har engelsk soul låtit vackrare och mer egensinning än när den lånades ut till USA 1969. Över 30 år senare har den fortfarande inte kommit hem.

efdemin.jpg

Efdemin - Efdemin

Som om tysk techno inte är det omodernaste 2007 kan erbjuda? Visst inte. Hjärtat rinner ut ur händerna när Efdemin gör årets respons på Booka Shades monstruösa Movements.

puccini_tosca.jpg

Giacomo Puccini - Tosca

Bara för att dansen över årets sommarfält aldrig kan vara komplett utan min partner i crime, Giacomo Puccini. Inspelningen med Maria Callas är i en klass för sig.

champdeluxe.jpg

Jaylib - Champion Sound

Madlibs och världens sötaste J. Dillas samarbete från 2003. Nu i en helt livsnödvändig återutgåva som bevisar att Jay faktiskt var Jesus återuppstånden.

00_cover_front_large.jpg

Lio - Lio

Redan när jag såg omslaget visste jag; jag var hemma. Allt sökande världen över efter den felande länken mellan S:t Etienne och Klaus Nomi var förgäves; svaret fanns i Belgien, fullständigt bevarat på Lios debutalbum. Och jag saknar ord för att beskriva dess skönhet.

cs236399-01a-big.jpg

Talc - Sit Down, Think

Bara för att arkeologisk teori alltid är viktigare än slutprodukten.

albumart_e9548684-e6a0-4de3-86a0-50f9bbb78a51_large.jpg

The Art Of Noise - Who´s afraid of the art of noise?

Bara för att dynamiska ljud alltid är bättre än tomma verser.

frontal.jpg

The Young Rascals - Groovin´

Bara för att ett av de allra, allra bästa popalbumen kommer i en ny utgåva som just du måste äga för att ens kunna kvala in till den årliga tävlingen Modernismens Nya Grepp.

homosapien_folder.jpg

Pete Shelley - Homosapien

Ett av de finaste omslag jag vet sitter på detta Buzzcocks frontmans mästerverk. Von Sudenfed kom några år för sent, minst sagt.

antibalas-security_b.jpg

Antibalas - Security

Konono no.1 håller på att tramsa med Björk, så under tiden får ni hålla till godo med den här. Misströsta dock inte; den har fått mig att trumma på min kropp, så rent teoretiskt - ni vet vilket som är viktigast vid det här laget? - är det en helt lysande liten skiva.

cover5.jpg

Andreas Vollenweider - Caverna Magica

Och så den finaste stunden från min schweiziske vän Andreas långa och märkliga karriär. I natt somnade jag med den här i lurarna; vaggades in i den tryggaste av alla drömska världar.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , ,

51jnynkdholss500tl0.jpg
Taken By Trees - Open Field

Jag vaknar med klibbig spritsmak i munnen och renar hjärtat mitt med svavel och sveriges vackraste röst. Lost & Found är den mest vingligt friska sång att vakna till. Vit skjorta och en svag ramlösa och en trasa mot pannan.

970724.jpg

Boz Scaggs - Silk Degrees

Den korrekta musikersoulen borde aldrig blivit sådär elakt mobbad. Jag vill pussa den här vite mannen i pannan och utvandra till Amerika - The land of plastsoul och trånga 501:or.

corduroy-road.jpg

Goldmund - Corduroy Road

Igår strövade jag omkring ensam i soldiset, och precis när jag passerade en myrstig och lät en lövbeklädd gren kittla mig i nacken slog ipoden an den första tonen av Marching Through Georgia. Den gled ner över min kropp som en lugn droppe champagne.

cover_joe-meek.jpg

Joe Meek - I Hear A New World

Minns ni att jag nämnde Battles för ett par veckor sedan? Den här skivan kom 1962 och är den mest störda och älskvärda popskiva jag hört. Och just det; den låter som negativet till Mirrored.

cover2.jpg

Michael Nyman - Noises, Sounds & Sweet Airs

Tystnad, tagning. Där vinglar en operasångare med näpen blick förbi. Dialogerna här är värda att ge upp ett par brouges från Churchs för.

cover3.jpg

Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

Just när vi trodde att den baleariska discon inte kunde komma längre gav mig en välklädd herre den här. Komplett med en version av Totos Africa omgjord till en sen vårkväll vid kusten har den förändrat mitt liv. För den här veckan.

cs267735-01a-big.jpg

Tank - Sex, Love & Pain

Och så blev maestro Kelly snuvad på att ha gjort årets skiva. De minimalistiska neontrummorna är arkeologiskt bevarade från 1995, och fattar ni inte hur bra det är fattar ni fan inget.

00_fridaybridge_front.jpg

Friday Bridge - Intricacy

SÅ jävla arty och ansträngt att jag bara vill lyssna på Devin The Dude och dricka glassdrinkar. Och att sjunga på franska och lite engelska här och där gör att hennes position bland Sveriges trädkramar-indies är säkrad. Men inget av ovanstående förändrar det faktum att mitt liv var tomt och grått innan jag lät mig svepas in i den sång av silke och asfalt som är it girl.

albumart_0ea493e2-a7d2-44e0-8d54-782171ffb298_large.jpg

Dominik Eulberg - Heimische Gefilde

Gratulerar till årets vidrigaste skivomslag - tyskar alltså - och till 2007:s stundom finaste och renaste techno.

cover4.jpg

Syleena Johnson - Chapther 3: The Flesh

När TP-3: Reloaded blev en usel diskvattenstrasa kramade Syleena ut varenda droppe svett, kärlek och sex på sitt tredje album. Så stilla dansade vi, hon & jag ihop, och så viskade jag “jag tycker om dig” i hennes öra. Sedan hade vi en mjuk älskog i gränslandet mellan sömn och vakenhet.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , ,

cover.jpg

Toumani Diabates Symmetic Orchestra - Boulevard de l’Indpendance

Ljudet av en porlande bäck, där solen stilla speglar sig dagsljummen i ljuset och din hand som försiktigt nuddar det kalla vattnet.
Ljudet av ditt fnitter i mitt öra.

cover1.jpg

Irma Thomas - Time Is On My Side

De för evigt fövisade Rolling Stones gjorde en cover på titelspåret. Men låt dem inte stjäla vår identitet; den är evigt fastsprängd i varje sekund, då, nu och för alltid.

allcdcovers_babyface_day_1996_retail_cd-front.jpg

Babyface - Day

Han röst är en vårvind och jag är bakfull tom skäggig rödögd. Den fundersamma blicken; vad är det som stör dig vännen min?

albumart_008ddedc-574f-47b8-a3af-5ebf5c9942dc_large.jpg

Ciccone Youth - The Whitey Album

Ett konstverk, kanske mest för den upprivande versionen av Madonnas vackra Into The Groove.

00-dizzee_rascal-maths_and_english-2007-front.jpg

Dizee Rascal - Maths & English

Vill aldrig lämna klubben. Never, Never take me home.

front-cover.jpg

Gil Evans & Ten

All kärlek i ett bristande hjärta smälter för varje ton som prickas in i mitt huvud. Och gud, det slutar aldrig.

adelie-land0.jpg

Handsomeboy Technique - Adelie Land

Och vi var nere, men uppe på fem och för varje ljummen sommarnatt vi drack oss vackra på alldeles för mycket kamikaze, och jag rufsade dig i håret och frågade när åker du till London igen och han svarade I morgon men det gjorde ingenting och du hade fyra uppknäppta skjortknappar men mina var knäppta upp i halsen och du gick hem med någon AD och nattbussen hem till Asphooden har aldrig känts längre och nu sitter jag här med alla våra nätter tonsatta precis som de kändes. Och jag älskar dig min vän.

klf_the_white_room.jpeg

KLF - The White Room

Någon som vill dansa 48 timmar i sträck? Jag vill, tror jag.

ludacris_-_the_red_light_district_-_front.jpg

Ludacris - The Red Light District

Om jag inte hade varit så jävla svennig hade jag varit Ludacris. Och jag hade flinat varje vaken sekund.

orange_juice_rip_it_up_cover.jpg

Orange Juice - Rip It Up

Rip it up and start again. Snälla, sluta aldrig riva sönder gårdagen.

tbcd039_cover.jpg

Porn Sword Tobacco - New Exxlusive Olimpic Heights

Du ristar ditt namn med det lättaste av dun i min panna, så stilla somnar min älskade med de svalaste av andetag mot min hud.

31bcapuhupl_ss500_.jpg

Justice - Cross

Det svarta ljudet av den artificiella världen ekar högre i min lägenhet för varje dag.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , ,

Jag tänkte här i bloggen starta upp en veckogrej med några utvalda skivor, helt ur huvudet. För även om de säger det; Skivan är inte död. Jag har sedan länge tröttnat på att ha en uppsjö artister i musikbibiloteket, men bara en låt av varje artist som till råga på allt har (black jagärenmisslyckadmusiker-remix) efter sig i låttiteln. Så; Here you go:

Eye in the sky cover

Alan Parson Project - Eye In The Sky
Alan Parson Project har släppt en mängd skivor. Det här är - tillsammans med I Robot - den bästa.En fullständligt bländande åktur längs en vinterstrand.

Durutti Column

The Durutti Column - Heaven Sent (It was called digital. It was Heaven sent)
Lyssna på de ensamma twang-gitarrerna. Det är Studio.

P.M Dawn

P.M Dawn - Of The Heart, Of The Soul, And Of The Cross: The Utopian Experience
Fortfarande, 16 år efter att den släpptes, fullständigt knäckande. Jag saknar ord för att beskriva den fjäderlätta produktionen, rappen, melodierna, och framförallt; Sångerna. De är fortfarande de vackraste sommardagar jag hört.

Underground Resistance

Underground Resistance - Interstellar Fugitives
Det hårdaste motståndet skapar alltid den bästa musiken

cover2.jpg

Baden Powell - Solitude On Guitar
Gitarren är död sägs det. Kanske därför den här skivan är snart 40 år gammal, men borde spelats in i morgon.

r kelly

R. Kelly - Double Up
Hade inga förhoppningar på att Kelly skulle kunna resa sig igen. Nu kan den bli årets bästa.

cover1.jpgl

Solo Andata - Fyris Swan
Alltså; jag döööööööör. Vill aldrig somna på nätterna med den här i poden. Låt den varmaste ambienten försätta mig i stilla slummer.

z.jpg

Beyond The Wizards Sleeve - George
För två månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli brutalt förälskad i psykedelisk skäggrock igen. Ack, jag har alltid fel.

cover3.jpg

Candie Payne - I Wish I Could Have Loved You More
Om Saint Etienne hade kommit till idag, hade de låtit såhär.

41smxvc5qkl_aa240_.jpg

Gal Costa - Nao Identifiaco

Jag älskar henne. Älskar det rena, fjäderlätta svänget. Som en dröm.

51f3ig8lygl_aa240_.jpg

Battles - Mirrored
Nej, det här är årets bästa skiva. En teoretisk utflykt i hur metal borde ha låtit för att godkännas som musikgenre. Istället klassificerar vi det som popmusik; den enda benämningen som jag aldrig slutar återkomma till.

Inga kommentarer

Kategorier: Bäst i skivväg Taggar: Inga taggar

An Ode To: Dragspelet

Lätt hänt att man tänker på Björn & Benny och annat lite osexigt när man ser ett dragspel, men det finns en hel del fantastisk musik komponerad för det konstiga blåspianot du kan spänna fast på magen. Vad sägs om lite franskt dragspel från Yann Tiersen, som gjorde instrumentet älskat av en hel filmpublik när han gjorde soundtracket till Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain. Och en låt från Tom Hagerman, till vardags en del av DeVotchKa, som inspireras av slavisk dragspelsfolkmusik.

A Hawk And A Hacksaw, som till hälften består av trummisen från Neutral Milk Hotel, har tagit dragspelsjakten ett steg längre än de flesta, och faktiskt flyttat från Albuquerque, New Mexico till Ungern. Där har de hittat kompisar att spela sin experimentella klezmerinspirerade musik med.

& som ett litet rött körsbär på dragspelsglassen: svenska Dektektivbyrån.

Detektivbyrån - Dansbanan [mp3]
Tom Hagerman - Twice Told Tale [myspace]
Yann Tiersen & Shannon Wright - Dragon Fly [last.fm]
A Hawk And A Hacksaw with The Hun Hangár Ensamble - Zozobra [myspace]

Psst… Gillar man dragspel är Let’s Polka ett ställe man bör trivas på.

2 kommentarer

Kategorier: Musik, An Ode To Taggar: Inga taggar

Funktionsmusik: Dagen Efter

Du vaknar och munnen är ihopklistrad och du ligger med huvudet i fotänden. Du måste upp, men orkar egentligen inte alls. Du behöver sympati & uppmuntran. Frukta inte! Här kommer en playlist för dagen efter.

Bland annat:
Modest Mouse – The Good Times Are Killing Me
Josh Rouse – Givin’ It Up
Cat Power – Lived in Bars
Hem – When I Was Drinking
Jason Collett – Hangover Days
The Zutons – It’s The Little Things We Do
Granada – Drinking Problem
Johnny Cash – Sunday Morning Coming Down
Of Montreal – I Felt Like Smashing my Head Through a Clear Glass Window
David Shutrick – Hon säger hon är bakfull
The Beatles – I’m So Tired
Elbow – Don’t Mix Your Drinks

3 kommentarer

Kategorier: Funktionsmusik Taggar: Inga taggar

An Ode To: Trumman

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.

1 kommentar

Kategorier: Musik, Judy pladdrar, An Ode To Taggar: Inga taggar

Det är ju lite osexigt att erkänna att man använder musik på det här viset, det hela luktar “Absolute BodyPump” lång väg, men viss musik passar bättre för vissa aktiviteter, så enkelt är det. Om man ska diska passar inte vad som helst. Inte heller om man ska hasta iväg på morgonen med håret på ända och en halväten macka i handen.

Låtar för Den Snabba PromenadenTM till tunnelbanan:
Spiral Beach - Voodoo [mp3]
The Knife - Marble House (Rex The Dog remix)
Breakbot - Chelsea Inn [myspace]
Thom Yorke - The Eraser

Inga kommentarer

Kategorier: Funktionsmusik Taggar: , , ,