Få saker gör mig så mjuk i bröstet som män som sjunger i stämmor. Ni kan ju tänka er vilken fantastisk musiktid det är att leva i för mig, med band som Fleet Foxes, Yeasayer och Bon Iver på alla alternativa musikgurus läppar.

För några veckor sen var jag och såg Bon Iver alldeles levande, och det gjorde mig både knäsvag och lite blöt i ögonvrån, om jag ska vara ärlig.

Så ska det låta:

1. Bon Iver - Lump Sum (Take Away Shows) 2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal (Acoustic) 3. Grizzly Bear - Shift (Take Away Shows) 4. The Moody Blues - Lazy Day

Vet ni vad jag gillar mest av allt? Att lyssna pÃ¥ hela mitt jättestora musikbibliotek pÃ¥ shuffle. Det händer sÃ¥ fina saker när man plötsligt blir överraskad av en lÃ¥t man inte hört pÃ¥ länge. Idag till exempel, när jag precis klev av t-tÃ¥get vid Midsommarkransen, blev jag serverad de första tonerna i Irish Blood, English Heart. Och jag har ju inte glömt att det är en bra lÃ¥t, men det var sjukt länge sen jag lyssnade pÃ¥ den, och jag kom verkligen inte ihÃ¥g att den är sÃ¥ himla… power. Bara pow, en upper cut till alla som tvivlat och tisslat och tasslat om hur trÃ¥kig Morrissey blivit och there is no-one on earth I’m afraid of and I will die with both my hands untied som är en sÃ¥ fin textrad att jag blir knäsvag nästan.

En annan bonus är att man plötsligt blir påmind om saker man glömt. Plötsligt var jag tillbaka i Oslo 2006, längst fram vid scenkanten. Det var en sån där konsert då inte ens det faktum att det stod ett litet glin onödigt nära bakom mig som antingen hade en banan i fickan eller bara var väldigt glad att se Steven Patrick kunde rubba mig. Jag bara stack en armbåge i mage på honom och dansade vidare. Jag kunde ju inte riktigt blame him, stackars grabb, det är mycket möjligt att jag också fått stånd om det hade varit fysiskt möjligt.

Och sen kom jag att tänka på att under den konserten spelade Moz I Like You enda gången på hela turnén och det är en av min lillasysters favoritlåtar och jag blev så himla himla glad och kunde inte sluta le åt henne och åt mannen på scenen.

Den glädjen fick jag liksom gratis idag. Stort fånflin på väg från tunnelbanan. Och därför, mina vänner, älskar jag shuffle.

På Judy recenserar vi inte skivor. Vi tycker inte om recensioner. Recensioner kan man ju läsa precis överallt och av vem som helst, men de säger ju fortfarande ingenting. Du kan garanterat läsa om den nya Jens Lekman-skivan på 20 olika ställen och alla säger ungefär samma sak. Trist. Eller så gör dem det inte och då blir det förvirrande. Jobbigt. Så utan att recensera vill jag bara säga köp den, den är underbar, sexa, tia, du måste lyssna på den.

Jag tänkte mejla till Jensa himself och framföra hur bra den var, men jag fick bara ett out of office auto reply:

Ämne: Auto: patience please

Dear Someone,

My computer died a few days ago, there was smoke and sparks and quite a spectacular show. Please have patience as I set up new ways of communication.

Jens Lekman

Det händer att jag är som en tonåring igen, ni vet, stora känslor och tårar och annat som man borde skämmas lite över. Och eftersom jag är den jag är så behöver jag musik som matchar de här tillstånden. Vad gör man när man inte längre kan fälla tårar till To Wish Impossible Things med The Cure eller Love Will Tear Us Apart med Joy Division utan att börja fnissa åt sig själv?

Man vänder sig till Tomas Andersson Wij. Det finns en miljon anledningar till att jag borde ogilla det ibland översentimentala och sakrala hos TAW, men det spelar ingen roll, jag gör inte det. Jag tycker fortfarande, flera år senare, att Tommy och hans mamma är en av de allra bästa låtarna på svenska. TAW är som en filt, en kram, en god vän.

Det finns trots allt saker som ska högtidlighållas. Någon måste formulera det oerhörda. Någon måste ge ord åt mysterierna. Inte så många kvar som gör det nu. Vi lever i den generade tiden.
- Tomas Andersson Wij på sin hemsida.

Ser ni min uppräckta hand? Den betyder att jag är helt ogenerat längtar efter nya skivan som förhoppningsvis dyker upp i februari.

Lätt hänt att man tänker pÃ¥ Björn & Benny och annat lite osexigt när man ser ett dragspel, men det finns en hel del fantastisk musik komponerad för det konstiga blÃ¥spianot du kan spänna fast pÃ¥ magen. Vad sägs om lite franskt dragspel frÃ¥n Yann Tiersen, som gjorde instrumentet älskat av en hel filmpublik när han gjorde soundtracket till Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain. Och en lÃ¥t frÃ¥n Tom Hagerman, till vardags en del av DeVotchKa, som inspireras av slavisk dragspelsfolkmusik.

A Hawk And A Hacksaw, som till hälften består av trummisen från Neutral Milk Hotel, har tagit dragspelsjakten ett steg längre än de flesta, och faktiskt flyttat från Albuquerque, New Mexico till Ungern. Där har de hittat kompisar att spela sin experimentella klezmerinspirerade musik med.

& som ett litet rött körsbär på dragspelsglassen: svenska Dektektivbyrån.

Detektivbyrån - Dansbanan [mp3]
Tom Hagerman - Twice Told Tale [myspace]
Yann Tiersen & Shannon Wright - Dragon Fly [last.fm]
A Hawk And A Hacksaw with The Hun Hangár Ensamble - Zozobra [myspace]

Psst… Gillar man dragspel är Let’s Polka ett ställe man bör trivas pÃ¥.

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.