Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Gubbsjukt
Huvudbild

Gubbsjukt

Nu visas arkiv för kategorin Gubbsjukt.

Gubbsjukt: Mark Knopfler

Jag skriver det här på ett tåg på väg hem till mamma och pappa i Norrland. Så jag har egentligen inte så mycket val, den här texten måste handla om Mark Knopfler. Om man summerade alla timmar som vi spenderat tillsammans i vardagsrummet med att lyssna på Dire Straits On Every Street och Mark Knopflers soloskivor tror jag att det skulle sluta på en siffra som skulle skrämma både er och mig. Mamma brukar säga, lite drömskt, vid de här tillfällena, att hon vill bli gitarrist i sitt nästa liv. Pappa brukar ta ner sin Fender från väggen och spela med.

Soundtracket till filmen Local Hero, som Mark Knopfler skrev på åttiotalet fungerar som ett lyckopiller på mig. Jag blir automatiskt avslappnad, glad och känner mig trygg, så snart jag lyssnar på den.

Det här är alltså förklaringen till min förkärlek för gitarrer. Och gubbar. Och svulstighet. Dessutom har ingen annan lyckats vara så cool i svettband som Knopfler. Bara det är ju skäl nog att älska gubben.

Dire Straits - On Every Street (live 1992)

Mark Knopfler - Wild Theme (Local Hero) (live i London, 1997)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Gubbsjukt Taggar:

Gubbsjukt: Phil Collins

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.

Take Me Home (1985)

Something Happened On The Way To Heaven (live i Berlin, 1990)

2 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Gubbsjukt Taggar: , , ,