SVT har storstädat, bytt ut lite logotyper och lagt Musikbyrån på is på obestämd tid. Jag är lite förvånad över att det inte höjs högre arga röster över det. Det får i alla fall mig att vilja skrika lite i frustration och gråta på en gång. Okej visst, Musikbyrån kanske inte alltid tog upp den mest spännande musiken, och visst har jag mer än en gång velat kasta saker på min TV när de utsett sin årsbästalista.

Men Musikbyrån har också varit en av (väldigt) få källor till riktigt bra svensk musikjournalistik på 2000-talet. Kommer ni till exempel ihåg när de var hemma och hälsade på hos Lady Sovereign? Och man verkligen fattade vad grime handlar om? Eller minns ni Babel-Daniel Sjölins textkritik av Tomas Ledin och Tommy Nilsson? Musikbyrån har, i alla fall till en viss del, inte bara bjudit på tips och intervjuer utan även på en hel del popkulturanalys. De har vågat ta stora grepp om vissa saker och gåunder huden på andra. Det är sånt jag vill ha i min TV. Varje vecka, hela hösten.

Vad fÃ¥r jag istället? Istället fÃ¥r jag “Dom kallar oss artister” där vi bland annat fÃ¥r hänga med Per Gessle i studion (suck!) och HÃ¥kan Hellström i musikaffären (gäsp!). Och sÃ¥ fÃ¥r vi fantastiska Hype för “dig som vill hÃ¥lla dig uppdaterad”, som i senaste programmet bjöd pÃ¥ en pressjunketintervju med David Gahan, som ironiskt nog bara handlade om hur gammal han är nu för tiden…

Jag hjärta MB. Kom tillbaka, snälla?

2008-10-11 - M83 @ Debaser Medis. FOTO: Pär Kjellén/ROCKFOTO

I lördags var jag och valda delar av Judyredaktion på lokal för att se M83 spela lite på instrument och smeka våra hörselgångar. Det var otroligt fint och bra, lite som ett distat Sigur Rós eller ett poppigare Boards of Canada. Överlag var det ganska mycket rockigare än på skiva, mycket gitarrmangel och lite trumorgie. Men jag kunde inte låta bli att le när bandet stötte på samma problematik som förföljt elektroniska artister i många år; det är sjukt svårt att se cool ut när man sträcker ut armen och använder pekfingret för att flytta muspekaren (pet-pet-pet) och byta spår.

Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

Den finaste kärlekshistoria jag vet är den italienske författaren Italo Calvinos Klätterbaronen.
Historien om den tolvårige Cosimo som klättrar upp i ett träd och stannar där för resten av livet, kan lätt läsas som en aldrig avklingande föräldrarevolt, men det verkligt vackra är ju detta:

Cosimo stannar i träden för att han lovade sin barndomskärlek att aldrig komma ner. Och när hon, en flicka vid namn Violante, i vuxen ålder återvänder till Ombrosa möter hon Cosimo, sittande där uppe i lövverken:

- Och du kommer alltid att älska mig, helt och odelat, över allt pÃ¥ jorden? Och du skulle göra vad som helst för min skull? (…) Du är en man som levat i träden bara för min skull, för att lära dig älska mig?”

- Ja…

Men kärleken fungerar bara ett kort tag, Violante försvinner efter ett häftigt gräl och Cosimo, han stannar där uppe i träden för resten av sitt liv, och ristar in Viola i trädens bark.

Alla känslor - de allra, allra starkaste - som väckts i mig när jag läst Calvino Ã¥tervänder igen för varje gÃ¥ng jag spelar Nordpolens “Vem har sagt”. Över ett vidöppet housebeat signerat Henning Fürst sjunger Per Hellström “HÃ¥ller din hand/Drömmer det ibland/Det regnar utanför/Det regnar inuti och just nu är de raderna det enda som spelar nÃ¥gon roll.

Likt alla sånger som någonsin betytt något är den välbekanta och älskade känslan som sången väcker i mig starkare än någonting annat - det är känslan som får mig att keep on keepin on.

“Vem har sagt” är en sÃ¥ng lika viktig som nÃ¥gonsin din andning i min nacke när jag sover. För det är ju sÃ¥ det är; det mest privata, det jag hÃ¥ller allra, allra närmast hjärtat är de sÃ¥nger jag älskat mest. För att de väcker drömmen om ett bättre liv, om en större dröm, en ny politik, en evig kärlek.

Och jag vill bara att ni ska veta att det i min värld inte finns någonting viktigare än just de drömmarna.

Annat som ni aldrig får missa:

Dungen - Sätt att se (EP)
David Weiss - Virtuoso Saw (Album)
Stevie Nicks - Bella Donna (Album)
Ghost Note - Holy Jungle (12”-singel)
Beyond The Wizard’s Sleeve - Ark 1 (Album)
Monkey - Journey To The West (Album)
Henrik Berggren - Hold On To Your Dreams (Kommande spår)
Randy Vanwarmer - Warmer (Album)
A Mountain Of One - Ride (Fontän Rework) (Singelspår).

Och R. Kelly.

LINNÉSCENEN I SOLEN/FRANZ FERDINAND FOTO: JUDY

Vi har tur, vi kommer in på Kajskjul 8 trots den obscena kön på torsdagkvällen. Det såg rätt mörkt ut ett tag. Stormvarningar och gigantiska köer överallt och lite opepp, så ser det ut när vi får våra band runt höger handled och påbörjar festivalhelgen. Men det tar sig! Four Tet är försenad och spelar inte alls kl 21.30 som schemat säger, och det är en himla tur för vi hade aldrig hunnit dit om han spelat när han skulle. Dessutom är det tur för det innebär att alla kids som kommit för att se deras alldeles egen Tomas Ledin, Kleerup lämnar skjulet åt oss så vi kan dansa galet framför scenen.

Så blir det fredag. När vi lyckas ta oss till området kryllar det av Broder Daniel-fans. Varannan tonårig flicka har en BD-tisha och en liten stjärna i ögonvrån. Vi ser ett poppigt Franz Ferdinand som verkar trivas i solen. The National och Sigur Rós gör vad de ska, men jag är antingen för trött eller för flamsig för inget kryper nära hjärtat.

SIGUR RÓS/APPLÅDER/YEASAYER FOTO: JUDY

Förutom Yeasayer. Det är så skönt att ha höga förväntningar och inte bli besviken. De håller hög klass precis som på Debaser Medis i vintras och bjuder på en ny låt som låter lite mer lättlyssnad men för den skull inte alls tråkig. Precis som sist går jag där ifrån med en känsla av att de faktiskt är ett av mina favoritband.

Har man, som jag, ingen som helst nostalgi kring Broder Daniels låtar är det svårt att bli särskilt berörd av konsertern som avslutar kvällen. Jag kan definitivt förstå att det måste ha varit en stor upplevelse för alla de många många fansen, men för mig får kvällen ett jättefint slut när vi dansar disco på båt med en del av Aeroplane (tror jag?) bakom skivspelarna.

Lördagens höjdpunkt är Fleet Foxes som är precis så bra som jag hade hoppats. Sofia och jag springer på sångaren och trummisen någon timme innan spelningen när de köper Neil Young-mersch och jag blir tolv och vågar inte hälsa. Om de kommer tillbaka i höst, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på det helt galna mottagande de fick av publiken, ska jag försöka samla mod och inte gömma mig bakom en återvinningsstation om jag ser dem. Som tur är förklarar Sofia för dem att de är awesome.

Saker som störde mig: Att det bara var ungefär ett band om dagen som var klockrent, rakt i hjärtat och fantastiskt. Att det var så lång kö till alkoholen. Det dåliga ljudet på Linné. Att det var helt himla omöjligt att komma in på någon klubb på lördagen även om man offrat slutet av Neil Young för det.

Saker som fick mig att hoppsastega: Att maten inte var så äcklig. De helt funktionsdugliga toaletterna. Att det faktiskt regnade mycket mindre än förra året, trots att försnacket var nog för att få en att börja bygga en ark. Den belevade stämningen och att allt var så himla rent och vackert. Fleet Foxes, Yeasayer och Four Tet.

ÖnskemÃ¥l inför nästa Ã¥r: Lite piggare bokningar (Ceasars? Mando Diao?). Fler sena spelningar som man faktiskt kan se och inte bara fÃ¥r köa till…

Psst… Batterierna i min kamera är döda och jag har semester vid havet hela veckan, men det kommer fler bilder, eh, sen. HÃ¥ll ut.

FOTO: LINUS LARSSON

I taket på Mimer hänger en krok fäst på en rullanordning. Den är täckt av rost och väger säkert lika mycket som jag. Nu vet jag inte exakt vad den bar när den var i bruk, men tillsammans med de grovt gjutna betongväggarna i denna industrikatedral, tiotals meter hög, utgör den kronan på ett slags monument över en era som har tagit slut, lämnat plats för annat och förvandlat byggnader som denna till monument. 20 meter längre ner står två medelålders män och vrider på rattar vilket producerar en dödspsalm om tider med långsamt rullande godsvagnar fulla med mödosamt framhuggen råvara.

Norbergfestivalen håller till vid Mimerlaven, bruksortens gamla kärnpunkt, och är det mest abstrakta som står att finna i festivalväg i Sverige idag.

Musik är fel ord för att beskriva det Lindström/Runolf skruvar och trycker fram 15 meter under mig där jag sitter uppklättrad på det översta av de betongplikt som utgör våningarna i Mimer, industribyggnaden som blev ett center för ljuvt oljud mitt i Västmanlands grönska. Låt oss göra det enkelt för oss och kalla det ljudkonst.

- Vi har repat med sju sekunders reverb för att få den här kyrkkänslan, säger Mats Lindström strax efter framträdandet.
Ekot i den gigantiska lokalen är sju sekunder.
- Vi har spelat ihop i 20 år. Det här är ett jubileum.

Här finns ingenting som inte är gjort av betong eller rostig metall förutom ljudalstrande elektronik, men gruvnäringens kyrka vibrerar av en urgrundsbas som bryts av klick som från nedkylda armeringsjärn som knäcks.

För att lätta upp i allt det ödesmättade: Ikväll blir det techno.

Jag har varit i London. Så mycket att jag tappat rösten. Men, kommer också hem med ett hjärta insvept i balsam, trött, glad och full med ny musik. Mötte upp med Adam Ryan, bandbokare på Barfly (Storbritanniens Debaser) och klubbarrangör, (bla klubben Meatmarket) för att luska reda på vad som snurrar på klubbarna i stan just nu. På en lång spännande lista fastnar jag direkt i ett headlock, Essers - Headlock. Kan inte sluta nynna, lyssnalyssnalyssna. nu.

Återkommer med resten av listan om jag lyckas komma ur det här järngreppet.
Ses på Daniel Johnston imorrn!

Lördag och lördagsgodis? Mjah. José Gonzales är liksom inte arenamusik.. Ge mig gärna gärna hans ömma toner på intim klubbspelning, men det gör sig inte lika bra i 30 gradigt solgass vid ett proppfullt odeon.

Nästa på schemat är Tokyo Police Club och jag tror hela tiden att mina festivlkumpaner drabbats av totalt solsting då jag blandar ihop Tokyo-bandnamnen och tror det är Tokio Hotel de vill se. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar det eller om det bara slinker ned lätt. Men jo, jag plussar för de här kanadensarna som ser ut att vara i 13-årsåldern.

Sen borde jag ha litat pÃ¥ den där mannen i rutiga kavajen som precis innan alla barer stängde lördag morgon berättade att Sharin Foo (tjejen i Raveonettes) var gravid och därför inte med i bandet nu. Han hävdade i och för sig även att han vunnit en grammis, den var bara lite för lik en blÃ¥ lysande fÃ¥gel frÃ¥n Ikea… Ett till början bräddfullt tält tunnas ganska snabbt av och tyvärr, men ett halvt Raveonettes är ungefär lika spännande som korv med bröd utan korven.

Och kan inte någon berätta för mig vad Indianen i trä gjorde på scenen med Neil Young? Eller hur man får jobbet att under spelningens gång måla låttitlarna på en tavla, som står bredvid indianen? Men absolut, Neil Young, Indianen och en regnskur på eftermiddagen räddar upp lördagen. Särskilt fina fina Heart of Gold,

‘
Antagligen är jag bara sur för att jag missar Bonnie Prince Billy.

Men det är ändå vackert. Roskilde 2008 känns relativt befriat från både smuts och festivalspex, trots att jag inte känner mig helt bekväm med mina dammiga jeans på det skinande rena x2000 upp till Stockholm.

Trendspaning del 2: Jepp, förutom Björn Borg-kallingarna är det Ray Ban wayfarers-kopior i regnbÃ¥gens alla färger som regerar här. Jag fick ett par vita…

Alla verkar pepp att spela och fredagens bästa är absolut Band of Horses-sångaren Ben Bridwell när han fnissar i förtjusning över att allt är så härligt. Bästa spelningen ever och snyggaste damerna i världen har ni också, här är helt fantastiskt, lägger han till mellan låtarna. Mitt hjärta smälter. Mike Skinner regerar på ett fullsmockat orangea, får alla att krama sin konsertgranne och bjuder in till nattbad.

Fredagkvällen avslutas med dansyra i ett fullknökat Familjen-tält och de danska sommarnätterna visar sig från sin allra bästa sida.

(Idag badade jag i den konstiga sjön. En använd kondom kommer flytande och touchar min arm innan jag hinner reagera. Festival är inte bara härligt.)

I dag finns det få musiker som uppvisar samma melodiska brillians, samma hjärta, samma kompromisslöshet som Hans-Peter Lindstrøm. Den stråhattsbeklädde norrmannen verkar i ett annat universum, där Steve Reich, Björn & Benny och Manuel Göttsching sitter sida vid sida och fyllnar till på en skvätt rosé.

Lindstrøms dansmusik - eller vill vi kalla den pop? - framstår på hans kommande trespårs-EP som så mångbottnad - tydlig - att den rimligen borde innebära dödsstöten för den kunskapsbefriade dansmusik som Frankrike i allmänhet och Ed Banger i synnerhet rönt alldeles för stora framgångar med.

Hans-Peter viker ju aldrig en tum från sin bana, sin idé. Titelspåret är 30 minuter långt och framstår som det finaste soundtracket till kärleken som står att finna 2008. Och trots längden känns det som att det varar bara något längre än ett hjärtslag.

På fredag spelar jag förövrigt skivor på Debaser Slussens uteservering i Stockholm mellan 17-01 tillsammans med Adrian Hörnquist. Kom dit, drick pimms och lyssna på Where You Go I Go Too med oss.

Jag lovar att spela det här i sommarvärmen:

Afghan Whigs - John The Baptist
America - Horse With No Shame (Todd Terje Edit)
Parlour - Amor
Petet Tosh - Buck-Ing-Hamm Palace
Luisa Fernandez - Lay Love On You
Journey - City Of The Angels
Exile - Kiss You All Over
C.O.M.BI. - You Got Love Song
Ray Baretto - Pasttime Paradise
Led Zeppelin - Dyér Makér

I dag Ã¥kte jag bil för första gÃ¥ngen pÃ¥ väldigt länge. Det var schysst. Bilen hade en taklucka sÃ¥ det kom in luft. Och bilföraren hade föredömligt bränt skivor med lagom lugn musik för “om det är trafikstockning blir man helt tokig om man har för fartig musik, dÃ¥ känns det som att det gÃ¥r ännu lÃ¥ngsammare”.

Vi lyssnade på Stonecake, bland annat.

(Tyvärr är Tuesday Afternoon jättesvår att hitta på youtube. Det här är en kass version som snart övergår i något annat. Be aware.)

Bilmusik är bra musik. Bilmusik är en av de få anledningar till att jag kan tänka mig att skaffa körkort - att få susa fram fort med bra musik. Härligt. Jag hoppas lite lagom att busstrejken håller i sig så jag får skjuts till jobbet med takluckan och musiken imorgon med.

Google har anställt alla galna forskare i hela världen och låtit dessa bygga en jättehjärna. Denna tittar jättegärna igenom dina mail och väljer ut passande annonser, baserat på vad mailet handlar om. Den fungerar så bra att Google tjänar hejdlöst med pengar och cheferna kan köpa flygplan och snyta sig i bladguld.

Men vad är det Google vet om Way out West som vi inte vet?

Det enda jag vet är att Way out West nu berättar vilka band som spelar vilken dag.

3 av de största hamburgarna ni har till amerikanerna här tack.

Ja, Judy har alltså inte varit på restaurangen Grill utan mer GrillEN på Hornsgatan. Efter ett Teenagers rakt in i mitt hjärta (och härliga tjejen från publiken som sjöng på scen), ett bångstyrigt Brian Jonestown Massacre, bra Vampire Weekend och ett par minuter Deerhunter kastades festivalhandduken in för tants del. Istället blev det utfordring vid korvmojjen av hungriga delar av BJM som inte lyckas hitta band-buffén. Anton knäpper kort på luftballonger, damer knäpper kort på Anton och Frankie och korvgubben springer runt och ber alla gömma sina öl. Ja, ungefär så.

Kvällen avslutas på ytterligare ett hett hak, inte Berns, inte Marie L, inte Spyan, nej nej kids, det nya svarta heter Bullie Bar. Klientelet är väl ungefär törstiga locals av varierad ålder och .. ja törstighet. Men stämningen är härlig och personalen likaså. Senast jag var där bjöds vi på en ukulelespelning och den här gången alltså ett litet Dj-set från blandade BJM medlemmars i-pods. MGMT och Battles fick stryka på foten till förmån för barhäng till tonerna av bland annat Sinatra och Monkees. Man kan kanske inte få allt, jag fick lite av varje, plockade ett par russin ur kakan och somnar med ett leende på läpparna.

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är mÃ¥ndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gÃ¥ och lyssna pÃ¥ de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” pÃ¥ det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsÃ¥ngen, lite tjalalalalaaa och sÃ¥ “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vrÃ¥la nÃ¥got som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här lÃ¥tens lÃ¥ngsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

Jag intalar mig att det är helt okej att komma hem runt halv sju på morgonen. Däremot förstår jag inte de onda människor som går upp samma tid och tar sig en joggingtur. Det är inte okej. Halv sju en lördagmorgon ska man sova eller vara på väg någonstans, man ska inte springa runt planlöst och svettas for the fun of it. Joggaren förföljer mig i mina drömmar. Hon påpekar att jag ser sliten och trött ut. Jävla joggare. Kan man inte komma på något bättre att göra en lördagmorgon än att följa med i mina drömmar? Hade joggaren kul igår? Hamnade joggaren på en skön efterfest? Skulle inte tro det.

Idag har jag klätt mig så fint jag kan.
Hemma hos föräldrarna igen, i mitt pojkrum. Om några timmar ska jag avliva min hund, så ni får vänta lite på First Floor Power-texten som skall ersätta den där förbannade Skull Disco-loggan i topp på sajten.

Han vilar sitt huvud i mitt knä, och tittar.

Han kom till mig när jag var sju år, och jag stod och väntade på landstället på Singö en sommarmorgon. När bilen väl kom in på uppvarten var han bara något större än den näven jag nu knyter i byxfickan. En röd rosett hade han runt halsen.

Och han var alltid där, efter att den första flickan lämnat mig när jag var 14, han var där när jag slogs ned på den där skolavslutningen. Varje natt fram tills att jag flyttade hemifrån sov han vid mina fötter. I bland vaknade jag av att han rörde sin kalla nos mot mina lår.

Så idag: Han tittar på den fulla vattenskålen och vet inte vad han ska göra med den. Snart var det en vecka sedan han åt.
Han som brukade lyfta vattenskålen med käken när den var tom, för att sedan med kraft släppa den i marken, så att vi skulle förstå att den var tom och fylla på den igen. Han, som alltid åt upp allas mat när ingen såg.

Så jag har klätt mig i den ljusaste av kavajer från Engineered Garments, en oreange bommullströja från Aquascutum, chinos från duffer, ljuslila strumpor från Nitty och ett par vita tygskor från Nicholas Deakins.

Vad har nu det med något att göra, kanske ni säger? Men i sådana fall har ni aldrig fått ta emot slag för de kläder ni bär, aldrig stirrats ut av en hord figurer i Reebooksneakers och champion-luvor. Det ljusa lätta tyget som han nu vilar sitt borttynande huvud emot står för alla de där jävla krigen vi utkämpat. Det är vår seger mot dumheten.

Det ljusa lätta tyget, det bruna vackra huvudet, de stora ögonen, den svarta nosen, ljuden ur högtalarna* och den outsinliga kärlek vi båda bär i bröstet; Allting är delar av det paralella universum jag skapat under 23 år.

Och jag kommer sakna ditt sällskap där.

*Tracey Thorns Grand Canyon, Christopher Cross Sailing, The Style Councils Youre The Best Thing, R. Kellys Peace, Coldplays Violet Hill, Maxine Harveys Gimme Little Sign och Akons Could You Be The Reason?

VECKANS LISTA:

I Love Norway (Dialect Recordings, Samling)
Äntligen kommer det första retroperspektivet på den norska fjorddiscon! Om 50 år kommer Rhino att återutge allting igen, och ni kommer undra varför ni ägnade er ungdom till att tjata om Lil Wayne och Umbrella.

No Age - Nouns (Album)
Omslaget, tillsammans med dess innerkonvolut, är den vackraste skivkonsten jag sett pÃ¥ flera Ã¥r. Brian Roettinger, samlar hela popmusikens väsen i svartvita färgfotografier och bäddar in dem i en pastellfärgad kontext som till och med skulle kunna färgsätta det nyligen uppvaknade Service….

Kool DJ Dust - The Disco Opera (Singel)
… som med nyvakna ögon kastar sig in en överhettad edit-scen och levererar ett larvigt modernt stycke afro-disco.

José Gonzalez - How Low (Pechenga Remix)
Att sådana episka toner kunde gömma sig i Josés blygsamma gitarrspel visste han troligen inte själv. Inte förrän Pechenga, eller Rune Lindbaek som ni kallar honom, förvandlade den här sången till en ljudkulliss värdig ett avsked från Mo Morris.

Mountak - April (Spår)
Åh! Johan Cederberg & Victor Holmbergs lilla sång är precis sådär lysande som jag vill ha mitt liv när jag vinglar hem i gryningen efter att ha dansat på såpbubblor på Fredsgatans terass. Det låter som om Don Henley kastat upp en Craig David-singel i luften och aldrig riktigt lyckats fånga den igen. Finns på Love Has Fallen On Me.

Paavharjo - Kevätrumpo (Albumspår)
Visste ni att Kylie förvandlats till en skogsmulle som numera bygger sina beats pÃ¥ “vad naturen har att erbjuda”, som ni kallar det.
Den lilla viskande sången som tränger tillbaka klockspelet är den första svärmen av gräshoppor från öst.

The Best Of Original Lovers Rock Vol. 2 (Samling).
Tre vårtecken som jag ständigt letar efter: 1. Min chef lyckas äntligen masta på sin båt. 2. Debaser serverar Pimms på sin uteserveringen. 3. Jag fyller hela ipoden med de finaste kärlekssånger jag vet.

Syclops - I’ve Got My Eye On You (Kommande Album)
Housemusiken är inte död. Den har bara vilat sig en smula. Och DFA ser till att hela året tonsätts av den genre som vi väljer att kalla Happy House, döpt efter ett restroom strax utanför Flen.

Living Is Hard: West African Music In Britain, 1927-1929 (Samling)
En enda gÃ¥ng till ska jag nämna Honest Jon’s hittills finaste samling. Och för oss som aldrig tröttnar pÃ¥ bilder frÃ¥n marknader i Brighton är innerkonvolutet ren porr.

Efter nyheten att en av mina större förebilder, Ola Bergström, har väckt det tynande skivbolaget Service till liv igen kunde jag inte låta bli att våldsamt klappa händerna för mig själv i ren upphetsning.

Ni förstÃ¥r, jag beundrar Ola för hans ständiga strävan att arbeta med kontexter, för sin politik och för anti-rörelsen som Service fick symbolisera, och som jag för evigt tillkännager mig till. Och efter att jag för första gÃ¥ngen lyssnade pÃ¥ temasÃ¥ngen till det “nya” Service, “Guns” av krautkonstellationen Ikons drömmer jag om en fantastisk sommar.

Nu verkar det som att Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson gör sällskap med Ola in i 2008 - åtminstonde om jag tolkar det här citatet rätt från Embassy sajt:

“Historien kommer inte tillbaka som en parodi, utan som en service”.

Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fria till monsieur Tellier, men så blev det icke. Anledningarna är många. Jag är för kort, till exempel. Jag kunde knappt se honom i onsdags. Långa människor var i vägen. Så jag anar att han inte såg mig heller och man måste ju åtminstone ha haft ögonkontakt innan man ber om någons hand. Sedan är jag ju bevisat urusel på franska - jag vet inte ens hur man friar - voulez vous me marriez? kanske? Och han hade lite för högt hårfäste och lite för låga skämt för min smak. Och jag börjar känna mig osäker på vem han egentligen är. Hur många Tellierkopior finns det? I musikvideon till Divine är det ju åtminstone tre - en som ser ut som Tellier men som har lite snyggare kropp, en som ser ut som Tellier men som är lite plufsig och en som ser ut som Tellier men som är mörkhyad. Vem är han egentligen?

Alldeles nyss ramlade ett mail från Johan Tuvesson in i min mailkorg. Johan var ju talesperson för Nicolas Makelberge och stod för sånginsatsen på en av förra årets allra allra finaste singlar, Kalle J:s Vingslag.

Tydligen ville han bara berätta att hans bolag släpper en ny singel nu på fredag. Det är Hwasser som står för den lilla men klara sången vid namn About That Promise.

Ett borttappat men ungt och friskt piano vårspritter nedför en rinnande bäck, och bärs upp av de djuvligaste och klara synthmattorna, och en syrad chorus-beklädd akustisk gitarr. Det är popmusik så ren att de kan tonsätta den första kyssen efter att alla blyga spel spelats klart. Det är popmusik som vibrerar likt de allra mjukaste tygerna från Simplicite Compliquée.

Det är toner jag håller nära hjärtat.

Veckans popkulturella lista består av följande:

Tetine - Let your Xs Be Ys (Album)

Soul Jazz senaste släpp är en djupt imponerade samling regnskogsdisco frÃ¥n Brasilien. Det är musik att knulla, tänka och slÃ¥ss till. Det lÃ¥ter ju faktiskt precis som om Lindströms “The Contempoary Fix” växt upp pÃ¥ Cidade de Deus allra torraste gator.

6th Burrough Project - L.E.S.S Productions: On The Rinse (EP)
En av de roligare upptäckterna jag gjort under sena nätter är bolagetL.E.S.S. följsamt varma house. Och bland de mer lysande utgivningarna hittas 6BP:s synnerligen ideologiska sÃ¥ng ”Night Over Memphis” som utgjorde soundtracket till min alldeles egna första maj-demonstration. Jag bar för övrigt ett plakat där det stod ”Kill all hippies” pÃ¥, samtidigt som jag skanderade “ROPEN SKALLA - AQUASCUTUM Ã…T ALLA” under en promenad pÃ¥ krukmakargatan här i Stockholm.

Appleblim Presents Dubstep Allstars Vol.6 (Samling)
Inte ens jag, med ett analt intresse för White label-tolvor, klarar av att ta mig an hela den sprutande flod av dubstep-tolvor som väller in över gränserna från London. Därför bad jag min kompis Appleblim att samla ihop det bästa. Och jag vet, trots att jag inte ens hört skivan än, att han klarade det galant. Först om en månad är det tänkt att jag ska få lyssna, men droppa dess namn redan nu i rökrutan utanför Riche om ni vill känna er salta. Själv tänker jag bara andaktsfullt räkna sekunderna till den 6:e juni.

Soul Messages From Dimona (Samling)
WEEEE!!!! Numero Group överträffar sig själva när de på sin 22:a utgivning samlar ihop hebreisk soul och regngospel från de torraste delarna av Israel. En kulturgärning som hamnar där uppe med Nitty Grittys nya sjuveckorsavdelning och Goodbye Nashville, Hello Camden Town-samlingen från 2007.

Portishead - Third (Album)
När min vän Fredrik hypade den här skivan för ett tag sedan skrev jag ett smÃ¥spydigt sms som kort gick ut pÃ¥ att “gubbstep är det nya triphop” och att Portishead jävligt gärna fick lägga ned sin verksamhet snarast möjligt. Självklart hade jag inte lyssnat pÃ¥ skivan. Varför skulle jag? Well, nu har jag ändrat mig. Det är rockabilly filtrerad genom stÃ¥lbadet som Arnold ” I was choosen to lead, not to read” Schwarzenegger sänktes ned i under slutscenen av Terminator 2. “Was Is Das? That’s human emotion, Arnold!”, som Kellerman skrev en gÃ¥ng.

Action Biker - Hesperian Puisto (Album)
För det är väl fortfarande 2003? Nähä. Men för en gångs skull skiter jag i det.

The Advisory Circle - Other Channels (Album)
Som jag längtat efter en avkopplande halvtimme tillsammans med urÃ¥ldriga brittiska reklamjinglar och dialoger som spolats genom the black lodge förpackade i det hyperintelligenta bolaget Ghost Box’s av mig synnerligen respekterade kontext.

Andy Votel Presents Brazilika (Samling)
Precis när jag lyssnat sönder Brazil 70s-samlingen från Soul Jazz dyker den kringflängande fågelskrämman, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votel upp, och låter de mest psykadeliska ljuden från det med våld genomkapitaliserade Brasiliens 70-tal fogas samman till den mest obehindrade och fria pop som kommer kunna höras i år.

C.O.M.B.I - I Found Mourning (Vinyltolva)
I natt spelade jag skivor på Spy Bar, mestadels för män i för stora kostymer och tre övervintrade indiekids. Och det enda som förenade dem var de sammanlagt tre gånger som II Found Mourning skoningslösa attackdisco körde över allt som kom i dess väg. Och på något sätt har C.O.M.B.I. med Rub N Tug att göra. Än så länge vet jag bara inte hur.

Cedric Im Brooks & The Divine Light - From Mento To Third World War Reggae (Album)
Jag drömmer om att en gång få besöka de romantiserade kvarter min hjärna skapat. Ni förstår, där bär alla färgglada herrstrumpor, viskar snusk i ens öra och dansar till de mest fulländade baktakterna världen skådat. Det är en värld där Chris Dean, eller X-Moore som ni kanske vill kalla honom, aldrig kan sluta att studera exakt hur ett blåsinstrument skall hållas för att nå fulländad estetisk effekt.

Modern Sound Quintet - Otinku (Album)
Det är väldigt lätt och roande att föreställa sig exakt hur konfunderade studioteknikerna såg ut när svensk-karibianskeRudy Smith spelade in sin outsinligt vackra och djävulskt svängiga version av jazz, bebop och calypso i en Stockholmsbaserad studio 1971. Den finaste av musik har ju alltid en tendens att aldrig, aldrig passa in i huvudstadens musikliv. Och för att ge mig än mer fantasier har EM Records (ni har hört det namnet några gånger i år, ja) gett ut deras första och enda skiva igen. Applåder!

“Varje dag självdör minst ett dansband här i landet”. Judy säger: Agera mot diskon nu. I morgon kan det vara för sent.

Man mÃ¥ste älska hur reporter skjuter in “… och din familj!” när Janne Landegren beklagar sig över hur musik pÃ¥ skiva slÃ¥r mot hans försörjning.

Den nya tekniken har kommit för att stanna och den har många fördelar när det gäller att stimulera fram ett musikliv, ett musikintresse och annat. Men det får inte utvecklas till ett alternativ till ett arbetstillfälle som konkurrerar ut den levande musiken.

– Yngve Ã…kerberg, Musikerförbundet, kommer med ett uttalande som känns kusligt aktuellt.

(Från Rapport 1979.)

I går var Kristofer snäll. Han mailade nämligen Sonic, tidningen han har bashat en del under det föregående året, och berömde dem. Huruvida detta plötsliga infall beror på att han har tappat omdömet tvistar nu världens samlade forskarelit om.

Den ena sidan hävdar att Kristofer under årets första månader allt mer visat prov på en etisk kompass som kan ifrågasättas. Hans vilja att riva upp gårdagen har gått för långt, menar de. Som bevis drar de vitklädda forskarna i det, eh, vita laget upp listor från patienten ifråga där allting ifrån Chris Rea-mixar, East 17 och The Last Shadow Puppets har påståtts vara det nya fräscha. Dessutom har de kommit över ett dokument som visar på att Kristofer spelat Teenagers fullängdare vid minst sju tillfällen under 2008.

Den andra sidan, bestående av ett gäng rakade fotbollssupportrar med nagellack, hummar och nickar förstående. Det är onekligen försvårande omständigheter det vita laget kommer med. Men de går snabbt till motattack:

De menar nämligen, att Kristofer gör helt rätt. När en tidning, tillika Sveriges största musiktidning, faktiskt tar sitt ansvar i en värld där mörka krafter verkar för att få musiken till att förvandlas till en produkt, särskiljd från politik och samhälle, ja, då ska det uppmuntras. Och bevislistan är lång: Sonic har i det senaste numret träffat Sebastien Tellier, Kelley Polar, M83, Billy Bragg, Joel Alme och skrivit jublande recensioner av Nigeria-samlingar och Quiet Village.
“För förutsägbart”, kontrar dÃ¥ det vita laget.

“MÃ¥ sÃ¥ vara”, hummar fotbollssupportrarna med nagellack, och fortsätter:

“Men när popmusiken är satt pÃ¥ undantag, när ingen tar sitt ansvar och skyller pÃ¥ musikens tillgänglighet, bör alla krafter enas för att stÃ¥ som ett motstÃ¥nd till fördummningen. När Bon intervjuar Basshunter och för länge sedan har slutat att ta musiken pÃ¥ allvar, fungerar det inte med inbördes smÃ¥gruff där det enda mÃ¥let är att kunna känna sig fräck pÃ¥ Gubbrummet pÃ¥ Spy Bar. Ty, det enda som kan hindra popmusiken för att leva för evigt är att nÃ¥gon fÃ¥r för sig att de tÃ¥rar som rinner ned till marken av Scott Walkers sÃ¥ng kan ersättas av en limiterad APC-kollektion eller sista säsongen av the Wire, hur älskvärda bÃ¥da de sakerna än är. Därför bör vi alla som vill försvara The Tough Alliances ställning i samhället enas mot den enda gemensamma fiende vi har: Idiotin.”

Det vita laget tittar tyst pÃ¥ varandra, nÃ¥gon försöker sig pÃ¥ ett “Men…”. Sedan lämnar de salen med skamset huvud.

Tio saker att slåss för den här veckan:

Love - Forever Changes (Återutgåva)
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went (Album)
Late Of The Pier - Space And The Woods (Singel)
African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds From Benin & Togo 70s (Samling)
Holy Fuck - Lovely Allen (No Age Remix) (B-sida)
Mavado - On The Rock (Singel)
Unknown - Asbo (White Label-vinyl)
Zeus (AKA Joel Martin Of Quiet Village) - Estoeric Disco Mix
6th Borrough Project - Night Over Memphis (EP-spår)
Karen Dalton - Green Rocky Road (Album)

Har du glömt bort Björk? Det är ju ganska lätt hänt, det går länge mellan gångerna man stöter på texter om henne nu. Men ibland sticker hon fram huvudet och visar varför hon är popmusikens okrönta drottning. Nu har hon gjort det igen, genom att låta sjukt duktiga videomakarna Encyclopedia Pictura få leka fram en video till Wanderlust, ett av få riktigt bra spår på senaste skivan. Lite magiskt, faktiskt.

Did I imagine it would be like this?
Was it something like this I wished for?
Or will I want more?

Björk - Wanderlust [QuickTime]

I veckan ramlade promon av den kommande Strut-samlingen Nigeria 70: Lagos Jump (Original Heavyweight Aftobeat Highlife & Afro Funk) in i redaktionens brevlåda. Och efter ett par genomlyssningar kan vi konstatera att det är en bomb av stora mått. Att Nigeria redan blivit 2008 års motsvarighet till Mali står rätt klart. Tillsammans med Soundways nyligen utkommna Nigeria Disco Funk Special och Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-6 presenterar Nigeria 70 en sådan vanvettigt rolig popmusik att MIA:s fruktlösa försök får en allt kraftigare ton av patetik i sig.

Och när Strut på några månader dessutom samlat den renaste och finaste av postpunk , Kid Creole och gamla Ian Dury-tolvor på sina tre senaste utgivningar är det inte så konstigt att jag just nu håller dem nära de allra varmaste platserna av mitt hjärta.

—————————————————————————-
1. Rinse:03 Mixed By Supa D (Samling)
När radiostationen Rinse FM för tredje gången samlar ljudet från Londons förorter slås jag mest av hur mycket den moderna basslinen ständigt låter som ett eko från scenen då Leeland Palmers ögon för första gången spärras upp i andra säsongen av Twin Peaks.

2. Bill Brandon - On The Rainbow Road: The Muscle Shoals And Birmingham Sessions (Album)
När den djupt underskattade southern soul-sångaren Billy B:s singlar för första gången samlas på en CD är resultatet lika andlöst vackert och minnesvärt som den första lättsamma kyssen från den du i hemlighet länge har älskat. Och titelspårets melodi droppar likt soldränkt vatten ständigt i mitt huvud.

3. Brenda Ray - Walatta (Album)
Det har ju blivit lite prat om EM Records senaste, och för den delen alldeles utmärkta, Ã¥terutgivning av Steel An’ Skins Reggae Is Here Once Again. Men det är pÃ¥ den här skivan som EM gav ut under sent 2007 som den mest ljuvligt sköra av Lovers Rock gömmer sig. Och det lÃ¥ter precis som om Studios edit av Rubies Room without a Key lÃ¥ngsamt tillÃ¥tits mogna i decennier under en korkek. Ett av spÃ¥ren gömmer sig för övrigt pÃ¥ Judys muxtape.

4. Bruce Springsteen - New Jersey (Brennan Green Edit) (Singelspår)
Bara för att Brennan & Bruce tillsammans låter exakt som det bortglömda Suicide-album Springsteen hade i tankarna när han skrev sovrumssångerna till den djupt överskattade Nebraska.

5. The Diaphanoids - Mermaids Of Lunaris EP (Album)
Exakt så här hade det låtit om Lindström & Prins Thomas hade skapat sin kronjuvel Reinterpretations på en vindfylld segelbåt strax utanför Madeira.

6. Kode9 & The Spaceape - Konfusion (Singel)
Gubbstep!

7. Lula Côrtes e Zé Ramalho - Paêbirú (Album)
Lika musikhistoriskt viktig som Milton Nascimentos & Lo Borges Clube De Esquina eller den där sammanställningen av de sånger Bob Lind spelade in med Jack Nitszche (Elusive Butterfly: The Jack Nitszche Sessions, hette den visst). När Lula Côrtes viskar fram den mest gådabenådade melodien över vad som låter som ett litet barns klagan i Não Existe Molhado Igual Ao Pranto är det den mest kärleksfulla progg som fallit ned från Latinamerikas berg.

8. Mari Boine - It Ain’t Necessarily Evil - Mari Boine Remixed Vol II (Album)
En norsk jazzsjungande same, kan det verkligen vara något? Well, om jag viskar att de som mer än några andra bär upp den här kommande mixskivan heter The Knife kanske ni börjar ana magnituden? Och då är jag ändå redan från början vansinnigt förälskad i Mari Boines karga fjälllandskap som målas upp i ständig blåton. Knife-mixen finns på myspace.

9. Del Shannon - Gemini (Pilooski Edit) (Singelspår)
Mina vänner i Dirty Sound System ritar om den gamla dängan till en symfonisk discoklassiker där blåset används som ett stegrande cresendo till en melodi som till synes spelas bakklänges över den mest konservativa sortens DFA-trummor.

10. Real Ones - Outlaw (Beyond The Wizard’s Sleeve Re-Animation 2008) (SingelspÃ¥r)
Har jag pratat om den här tidigare? Well, det kanske jag har sörrni. Men det ändrar inte det faktum att Erol Alkans omstöpning av den norska proggpopen är där uppe med de finaste sångerna som skrevs av Colin Blunstone. Ett tag till i alla fall.

11. New Orleans Funk: The Original Sound of Funk Volume 2 (Samling)
Soul Jazz förnekar sig inte när de släpper ytterligare en fullständig nödvändig samling sånger från de mörkaste hörnen av New Orleans källare.

12. Nigeria Disco Funk Special: Sound of the Underground Lagos Dancefloor 1974-1979 (Samling)
Uppföljningen till den eminenta samlingen Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-76 som kom tidigare i Ã¥r. Men till skillnad frÃ¥n ovan nämnda Soul Jazz-samling är det här inte den sortens funk som spelas sönder pÃ¥ förfester runt om i staden innan Fasching slÃ¥r upp dörrarna klockan 00.00 natten mot varje söndag. Nej, den här samlingen är för ful och skitig för att ens komma fram till Kungsgatan. Den är gjord för festen utanför tullarna, och kommer aldrig att accepteras i lika hög grad av den vita medelklassen (förutom för en del “frigjorda” mammor) som den klassiska amerikanska varianten. Och precis just därför älskar jag den.

13. Quiet Village - Silent Movie (Album)
Det är ett exeptionellt intelligent och modernt album. Det är årets bästa.

Gick förbi minnesplatsen vid Västerbron idag.
Vandrade till den outsinligt sorgsna minnesplatsen där bilen parkerat, med de handskrivna meddelandena mot broräcket, strax ovanför de regnvåta blommorna och utslockande ljusen. Med The Embassys Boxcar i ipoden funderade jag på att ta ett foto. Vet inte varför, kanske för att det är ett av få tillfällen då betydelsen av en skev melodi så klart har gestaltats i bild och inte bara som en abstrakt känsla i bröstet.

Men det var för privat, så som varje ögonblick när musiken når dig så djupt, när den rör sig hela vägen genom APC-tröjan in till de mest orörda delarna av det som en gång var en tonårings lättsamma hjärta.

Och den enda slutsatsen vi kan dra av de där ögonblicken är detta:
De kan ta allt vi har, fram till slutet av våra andetag, men popmusiken är det sista de tar.

———————————————————————————————————————-

Dagens LÃ¥t: Västkustska ryggdunkarsällskapets edit avTom Pettys “Don’t Come Around Here No More”, som Oh baby like it raw bjussar pÃ¥ tillsammans med liten längre text med Anton Klint frÃ¥n kollektivet.

Ã…rets album: Quiet Village - Silent Movie.

Lite retro: African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds from Benin & Togo 70s (Samling.)

Det var alltför längesedan jag bloggade. Och allt för längesedan nÃ¥gon nämnde Yelle, denna underbara tjej som inte kan prata begriplig franska. Förrförra gÃ¥ngen Yelle var i Sverige försökte jag intervjua henne. Det gick sÃ¥där. Why don’t you have any legwarmers?

Nu kommer Yelle snart till Stockholm igen. Den 19 april närmare bestämt, på Söders ungdomsgård - Debaser Medis. Jag tänker inte försöka intervjua henne, däremot kommer jag garanterat försöka dansa som de gör i Tepr remix av A cause the garcons.

A grindhouse is an American term for a theater that mainly showed exploitation films. It is also a term used to describe the genre of films that played in such theatres. Grindhouse films are also referred to as “exploitation films.”

Jag har skaffat ett nytt hjärtebarn att bära som en osynlig badge på min marinblåa Thomas Burberry.

Grindhouse, denna fantastiskt ostiga genre, (som givetvis inte har någonting gemensamt med de märkligheterna som vuxna män gör med sina hjulförsedda plankor) är just nu allting jag kan önska mig. Egentligen är det bara en väldigt logisk fortsättningskurs till sommaren 2007, som ju ägnades åt DJ Harveys utflykter i metalland.

Det enda smolket i bägaren är ju att 90-talsmannen Quentin Tarantino, i samma stund som den första skivan från Sounds Of The Universe beställdes, attackerade mitt hem med sin uberruttna film med samma namn.

Men, även om Quentin och jag tar avstamp från samma plattform blir resultaten diametralt annorlunda. För där Quentin använder genrens ytterst små ramar till att skapa ytterligare ett sådant där kallt, hårt och - jag vill inte använda ordet - ironiskt verk är jag verkligen på allvar kär. På ett sådant sätt som annars endast är förunnat nya reggaeretroperspektiv från Soul Jazz.

Dock är jag givetvis endast ytligt fascinerad av själva filmerna. Det är ju soundtracken jag vill åt. Djupt snuskiga, rawkiga och roliga perspektiv på en garagehistoria jag och mina vänner alltid fnyst åt. Alldeles för länge studerade vi ju bara house, reggae, soft rock och hiphop, och vägrade sätta något annat under mikroskopet.

För sedan Quiet Village, denna fantastiska duo, ägnade en stor del av sin senaste Halloween-mix Ã¥t just grindhouse, och när skivbolag som Finders Keepers slagit sönder popmusikens referensramar med sin urÃ¥ldriga progg, har vi alla blivit tvingade att röra oss vidare. För att inte stagnera. För att inte bli trÃ¥kiga, för att inte bli “Rock”.

Ändå når ingenting från de nämnda produktionerna samma toppar som den senaste Lovely Jon-mixen på det uberhemliga och ultrahippa bolaget Jigoku. Såvitt jag vet består de av Londonprofilen Cherrystones (hans vänner föredrar att kalla honom Garreth Goddard) och just Lovely Jon. (Är Jon skäggig, eller kanske en duo, eller ett flygplan eller Charlotte Perrelli? Ingen vet.)

Endast släppt som “an underground mix in a slim slipcase” (där har ni en finare beskrivning för CD-R, kids!) är Lovely Jon Presents Grindhouse Volume Two: Tales of Sleaze and Sin ytterligare ett välkommet lÃ¥ngfinger Ã¥t Pitchfork.

För på den flashigt beskrivna CD-R:en gömmer sig en ännu orörd version av pophistorien, så orörd att den eventuellt har lurat mig att bli en goth i slängkappa under våren 2008. Det kan jag i sådana fall leva med.

B-kursen är upplagd sÃ¥här: Quiet Villages Fragments Of Fear-samlingar, Cherrystones “Crawl Back To Mine” och Jigoku has risen from the grave.

The B-52s - Funplex
Hur mycket jag än vill hata Fred Schneiders, Cindy Wilsons och Kate Piersons sÃ¥nginsatser över de relikliknande rawk-gitarrerna kan jag inte lÃ¥ta bli att bli allldeles barnsligt fötjust och upphetsat klappa händerna när de förlöser det inledande spÃ¥ret “Pump” i en refräng som hämtad ur soundtracket till Art School Sluts.

Don Henley - Building the perfect beast
Denna Eagles-frontman har alldeles för länge spottats på. Den nattskimmrande storstadspopen som Henley presenterar på detta 1984 års bortglömda rubin (samma år som yours truly föddes) uppvisar ett melodihantverk som i ensam majestät förvandlar en vanlig redaktörsdag i skrapan på Essingen till ett alldeles eget avsnitt ur tv-serienWest Wing. Ja, förlåt. Inga mer TV-liknelser idag.

Emtidi - Emtidi
När Mind On The Run gräver allra djupast i i de tyska Acid Folk-gömmorna blir resultatet oftast fantastiskt. Som här, där Fairport Convention verkar agera komp till Klaus Schultzes allra blekaste minimalism.

Ersen - Ersen
När mina kompisar i Finders Keepers Records samlar turkiske Ersens mest underbara funk-smockor på en liten behändig skiva kan jag inte låta bli att vara djupt imponerad över den målmedvetenhet som visas upp i de ständiga försöken att skriva om pophistorien.

Fjordfunk - Ovid 8
Med ett sådant namn går det inte att misslyckas. Mina allra djupaste discolustar får åter ett alldeles för stort utrymme, och när landsmannen Lindström river ner himlen på b-sidan funderar jag allvarligt på att flytta hela Gubbrummet på Spy Bar till en liten ö strax utanför Bergen där vågorna långsamt kan slå in över fönsterrutorna.

The Habibiyya - If Man But Knew
Varje spår låter som de böneutrop som TTA förevigade på A New Chance. Lika vacker som min nyinköpta marinblåa Trench från Thomas Burberry.

Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Om du hoppar över det lite onödiga spåret Zigenarliv Dreamin är pratet om Boogie egentligen rätt fånigt. De största poängerna kommer ju när Håkan klär sig i vit kostym och förvandlas till Clarence Carter anno 1969 och med ett snett leende sjunger till sin Nathalie eller vemsomhelst om hur kärleken är evig. Och starkare soul än på den vidunderliga Kärlek är ett brev skickat tusen gånger har inte gjorts på svenska sedan samme person för sex år sedan, under Det är så jag säger det - turnén, lät sin sång Minnen av Aprilhimmlen långsamt glida in i en sävligt lunkande New York New York som stilla rusade in i solen där bakom kullarna.

Joel Alme - The Queens Corner
Tänk er hur det hade låtit om Scott Walker slutade trumma på köttbitar och istället tog sig tillbaka till de djupaste och varmaste melodierna han skrev i sin ungdom. Joel Alme är en traditionalist som besitter en talang som är reserverade åt en på miljonen. Och på sin första singel skjuter han sin perfekta popmelodi långt ut i rymden där den tillåts dansa med Dennis Wilson och Tin Pan Alley på en plats där klockspelen aldrig tystnar.

Liquid Liquid - Slip In And Out Of The Phonomenon
Till och med Mo’ Wax-singlarna. Det kanske inte säger sÃ¥ mycket för er, men i min bok är det som om Moses Ã¥ter klyver havet med sin futtiga pinne.

Lovely Jon - Grindhouse Vol 2: Tales Of Sleaze And Sin
Vad är hippast och fräckast just nu, undrar ni förstås? Svaret: En obskyr variant av gamle SVT-profilen Orvar (nej, han har givetvis inget efternamn) som gräver fram sin allra smutsigaste RAWWK och mixar ihop det med de allra ostigaste dialogerna från sin absurt stora samling sleaze-porr. Det är så modernt att jag kissar i brallan.

Lullabies In The Dark - Song For Marie & Elise
De smäckra evangeliska plinkandet. Det är som att spela A Mountain Of Ones Ride baklänges och på halva hastigheten. Som jag har drömt om att kunna göra det!

Nitedogs & Lovefingers - Black Disco
Sammy Barbots New Mexico är en fullfjädrad popsång inlindad i den mest underbara smaklösa skrud. Så när mina vänner på lovefingers hugger tag i den och stöper dess toner i en kontext som gjord för att hinka drajjor på Riche till blir jag fånigt förtjust.

Quiet Village - Silent Movie
Vad har Quiet Village gemensamt med Benga och Schlager-Tellier? De har gjort tre av årets bästa skivor såklart. Denna första fullängdare från utkanterna av Whatever We Want Records (den släpps faktiskt på !K7 av alla ställen) är de samlade intrycken av det allra första decenniet på 2000-talet.

The Shortwave Set - Replica Sun Machine
Annika Flynner och jag har en sak gemensamt och det är att vi hatar Danger Mouse. Så kan jag innerligt tycka om en skiva som den mannen producerat? Ja, uppenbarligen.

Zeus - Esoteric Disco
Joel Martin från nämnda Quiet Village gjorde den här mixen redan 2002. Men det är här vi hittar de första fröna till det som skulle komma att utgöra grunden till den konstellation som står i frontlinjen när popmusiken skall knuffas framåt. Och nu när Sounds Of The Universe släpper den igen, stenhårt limiterad, framstår den som vår tids motsvarighet till Karen Daltons tidiga 1960-talsinspelningar.

VA - An England Story: The Culture Of The MC in the UK 1984 - 2008
Englands musikkultur står ju förevigt i förgrunden av den mer slapphänta amerikanska varianten. Och på den här fina Soul Jazz-samlingen, från åren då skinrörelsen slutade älska sin soulmusik och istället blev The National Front, och fram till idag, uppvisas en sådan dogmatisk övertygelse om basens funktioner på popmusiken att valfri singel med Flo-rida framstår som ett skämt. Det är progressiv musik, i meningen att den ständigt är hånfull mot det som nyss har hänt. Därför låter även de äldsta spåren som om de vore inspelade nästa vecka.

VA - Computer Incarnations For World Peace II
Gert Jansson! Med ett sådant raggardoftande namn bör man också klara av att framställa den djupaste samlingen av balearisk house som möjligt är. Och det klarar Gert, till vardags trädgårdsmästare i Mölndal, alldeles utmärkt. För er kännedom finns också en annan Gert, troligen tysk, som sysslar med proggdisco och sådant där. Men jag vägrar tro att det är den Gert, och inte trädgårds-Gert, som sammanställt detta Taj Mahal av norsk modern fjordfunk.

Två gånger har jag sett Final Fantasy live och båda gångerna har jag fascinerats lika mycket av hur han samplar sig själv i realtid, loopar fiolen och spelar över det han själv framförde några sekunder tidigare. Vad säger ni, borde inte Radiohjälpen starta en insamling så vi kan ge honom en Nintendo Wii, en Mac och lite specialgjord programvara?

Wii Loop Machine 2.0 :: Sampling! from The Amazing Rolo on Vimeo.

Gladaste nyheten den här veckan: Knasmännen i Man Man kommer till Debaser Slussen den 23 maj. Då blir det tokskäggigt hördu. Och den 8 april kommer nya skivan Rabbit Habits. Peppen är total.

Man Man - Engwish Bwudd (från Six Demon Bag, 2006)

Jag läser och bläddrar i nya nummret av Bon. Varje sida är vackert färgad i pastell. Bon är tidningen som mer än någon annan vill se sig själv som spjutspetsen i den popkulturella bevakningen, och som gärna frontar den Marshall McLuhan-älskande skribenten Anders Rydell och dennes högst läsvärda, men för den delen inte särskilt nya, teorier om tekniken som kulturell bärare. Allt detta är givetvis hedervärt, och på ett sätt också modigt. Men det är inte för Bons teknikartiklar jag skriver idag.

Tidningen har under de senaste Ã¥ren allt mer gÃ¥tt till att bli en mer renodlad modetidning, allt enligt devisen “Mode är det nya pop”.
Egentligen ställer jag upp på den beskrivningen - mest för att det alltid irriterar någon från Borås. Bons modebevakning är också trevlig utan att vara särskilt kritiskt eller alternativ. Delvis beroende på samma faktorer som CRB - skribenten alla tråkiga människor hatar - tar upp i en alldeles lysande krönika:

“Läsare intresserade av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.Det saknas en modepress med självförtroende, med integritet att vÃ¥ga kritisera. Att gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att recensera kreationer och kollektioner med betyg, analys och essäer. Istället lottar Rodeo ut ännu ett par sneakers i samarbete med Adidas och garanterar annonsintäkter till tidningen.”

Men förlÃ¥t mig, jag springer alltid ut pÃ¥ sidospÃ¥r. Vart var vi nu? Just ja, “Mode är det nya pop”. Bon har strategiskt dragit ned pÃ¥ all bevakning av popmusik, med motiveringen att exlusiviteten inom popmusiken gÃ¥tt förlorad i och med den “nya” tekniken.

På ett sätt kanske det är sant - ingen behöver ju längre postorderbeställa en samlingsskiva med My Favourite så som jag fick göra i min ungdom. Men för att Bon ska ro hem resonemanget krävs det också fingertoppskänsla när de väl skriver om ny popmusik. Förstår ni vart jag vill komma? Den finns nämligen inte.

Den enda artikeln som handlar om musik när jag bläddrar mig fram och tillbaka för att ta del av Bons spjutspetsjournalistik är en tradig 2000-tecknare om Action Biker. Och det gör mig alldeles tung i hjärtat.

Det har egentligen ingenting med Action Biker att göra, tvärtom ser jag vissa poänger med hennes barockt elektroniska popmusik. Men det är bara ytterligare ett tecken på en musikbevakning som är navelskådande och egenkär. En musikbevakning som aldrig lyfter blicken från Götgatsbacken i Stockholm. Hade artikeln publicerats hösten 2006 hade jag varit lugn med det - för det var innan Bon så tydligt deklarerade att musiken inte längre var tillräckligt exlusiv. Men idag är alla läsare av The Cricket bekanta med Action Biker sedan tidigare, och därmed har hon heller inte i Bon att göra.

Hade man haft pekfingrarna i luften och känt efter riktigt ordentligt hade Bon istället skrivit om Late Of The Pier, Beyond The Wizard’s Sleeve, Brenda Ray eller Group Inerane. De hade till och med kunnat skriva om Skull Disco. Men det gör de inte.

För sanningen är den att Bon på mycket lång tid saknat de skribenter som skulle kunna bedriva en modern, progressiv och initierad bevakning av popmusiken idag.

Och tills de gör det ringer orden om dess “förlorade exlusivitet” väldigt tyst och stilla. Innan dess är framtiden endast reserverad till den lilla subkulturella klick som förstÃ¥r Galwad Y Mynydd, Silver Apples och PRB Streetgang.

Saker i Övrigt:

Levis 501 Vintage 1963 Reissue

Shackleton - Death Is Not Final (singel)
Courage Of Lassie - Sing Or Die (Album)
Brenda Ray - Walatta (Album)
Jack Johnson - All At Once (SÃ¥ng)
Mindless Boogie - Lord Of Leafs (Skinny Joey Edit) (SÃ¥ng)
VA - The Garden of Forking Paths (Curated By James Blackshaw) (samlingsalbum)
VA - Obsession (Bully Records FU 008CD) (samlingsalbum)

En av vinnarlÃ¥tarna var misstänkt lika denna…

Jag är sjuk. Har varit det länge. Är ynklig och orkar inte annat än att kolla pÃ¥ tv. PÃ¥ tv:n är det Melodifestivalen…

Hemska sammanträffanden har fått även Hanna och Koffe att fastna framför samma program som ytterligare tre miljoner stackare stirrar på ikväll.

- eeeh, hörde jag rätt, har niklas strömstedt en guldtand?

Calalalalaisa.

- alltså vad är det här? strömsted var ju pinsamt och nu några fiolidioter!

Daniel med konstigt efternamn.

- Varför försöker de dansa? De har illasittande kläder och borde inte dansa.
- det här lär vara det sämsta jag hört. kolla fettot i beige skjorta
- och det är en homogay på tv!
- ojoj. eld!

Linda B. B. B.

- Hur svårt kan det vara? Svar: Jävligt svårt.
- introt är så himla stulet från mika.
- hon ser lite ut som den dära spice girlen som är tehopa med beckham, eller som att hon skulle vilja se ut som henne.
- ja, vilken copy cat!

Nordman.

- Bästa tävlingen mot hårda hårda nordmän - äta kex och vissla!
- gud vad konstigt det är att kristian luuk är gubbe och hostar melodifestivalen.
- det får mig att känna mig mycket gammal.
- jag vill ha en sån där lampgrej! som de tävlar under! kan man ha sån på 25 kvadratmeter?
- haha, jag har sett den där lampan sååå mycket. de hade den som juldekoration på jobbet den lät och luktade
- okej, jag vill inte ha den längre, men den är sjukt snygg. men alltsÃ¥ nordman. dog inte de ut med rednex? det hoppades jag pÃ¥…
- jag med, men alla uppstår med mello
- aaaah, zombiemusikal = melodifestivalen?

Sibel.

- Idolerna är de största stjärnorna idag. Så klart Sibel ska vara med i Mello. Men var är Danny? Det räcker väl inte med Så ska det låta, EMD och Let´s dance?
- stora handskar är lite roligt
- verkligen!
- klänning som ser ut som den kommit ur en sprits är också lite nice
- nu blev hon fångad av en stormvind också

Fronda

- en trumpet som spelar summertime
- oh la la
- men vad hände sen?
- men eeeh. wtf?
- Beirut är med i melodifestivalen
- EHHHHHHHHHHHH
- det är som timbuktu utan gung
- och utan skön skånska

Perrelli:

- från början var hon i svartvitt mycket tacky effekt
- hon har de fulaste körkillarna i historien!
- men såg du de beiga i början? de med för tajta byxor?
- ja. men de var ju mest… slemmiga. de här ser ut som vilsna SO-lärare.
- ska verkligen kameramannen göra massa häftiga snurrningar sådär. är inte det fusk?

- Åh, Björn, snälla kom tillbaks! Jag är lite kär i dig.

Så, vilken är favoriten?

- favorit är ett så laddat ord. det implicerar att jag tycker nått är bra. men jag somnade inte och ville inte jättemycket ta livet av mig under hero.
- jag tycker vi håller på bengtzing

- jag gillar bara björn.

Det är ju fint med sådär, att vi får vara med. SMS-kommentarer i debattprogram och våra egna mobilkamerabilder i tidningen och nu ska vi tydligen också leka ihop musikvideos själva. Lite hjälp får vi, men inte så mycket. Först kom den smått briljanta interaktiva videon till Arcade Fires singel Neon Bible.

Debutanterna MGMT vill ocksÃ¥ vara med och leka, sÃ¥ de har byggt ett litet videoinstrument som du kan spela pÃ¥ själv för att göra en “fin” video till Electric Feels. Bara att ladda hem och börja träna.

Förutom de som vill att du som tittar ska vara med och bestämma finns det ju otaliga artister som lÃ¥ter fansen göra videon. Jag kan bara inte lÃ¥ta bli att undra vad nästa steg är… gör dina egna tvprogram, allt blir som du vill! Eller varför inte göra din egen hjärttransplantation?

Har alla rökt sitt te den här veckan eller vad i helvete är det frågan om?

Stefan Thungren skriver i dagens SvD att vi inte “sedan Daft Punk deklarerade Da Funk fÃ¥tt en klubbhit med lika bred slagsida som den nu rÃ¥dande blind med Hercules & Love Affair”. Förutom att det är en direkt lögn (*host*Justice vs. Simian*host*) är det ocksÃ¥ en smula tragiskt. Blind är ju i all sin enkelhet en oerhört platt sÃ¥ng; till för att tillfredställa de som är för trÃ¥kiga (eller troligare: för ointresserade) för att fatta Glass Candy, Rub N Tug, Sebastien Tellier, Pilooski och i viss mÃ¥n, A Mountain Of One. Det är helt enkelt en jävla indiesÃ¥ng som lÃ¥nar in Anthony Hegarty för att fÃ¥ stadens Granada-fans att godkänna den. Och ni vet väl att det är helt jävla förbjudet att smöra för dem?

En sak har dock Stefan Thungren rätt om - “positioneringen om Ã¥rets hajp är alltsÃ¥ i full gÃ¥ng”, för det är precis vad jag sysslar med nu.

Och A-Lo drar några sidor längre in i kulturdelen i gång om The Teenagers. En sak ska ni har jävligt klart för er: Jag lyssnade på deras demo för ett år sedan och hatade skiten och gick efter detta skandalösa tips in på deras myspace och lyssnade en gång till och det är fortfarande totalt jävla FRUKTANSVÄRT. Massa kåta ungdomar som hoppas på att bli postade på fluokids, please! Men A-lo räddar i alla fall sig själv med det ständiga tipset om kommande Soul Jazz-släpp, släpp som aldrig är dåliga.

Var förresten ute med en kompis i tisdags som berättade att han krökat ned Andres till apstadiet för ett tag sedan i Göteborg och därefter tvingat honom att erkänna att han gillade Depeche Mode samtidigt som det filmades med en mobilkamera. Hillarous! Det kommer ni aldrig att få mig att göra kids, promise. Men jag tycker fortfarande om dig El Lokko. Det är trots allt i stor mån din förtjänst att jag sitter här och klaaagar och klaaagar över sakernas tillstånd.

Lyssna nu på det här och skriv ett argt blogginlägg efteråt:

Nick Nicely - Psychotropia 1978-98 (Album)
Johnny Bristol - Hang In There Baby (Album)
Williams - Love On A Real Train (Williams Oddessy Mix) (LÃ¥t)
Frank Sinatra - No One Cares (Album)
Wendy & Bonnie - Genesis (Album)
Boris - Smile (Kommande Album)
VA - Wayfaring Strangers: Guitar Soli (Album)
VA - Welsh Rare Beat 2 (Album)
VA - Funky Nassau The Compass Point (Kommande Album)
VA - Black Mirror: Reflections in Global Musics 1918-1955 (Album)
Mock & Toof - Beat Up & Lucky (12”-singel)

Det är en hel del saker som jag skulle behöva fÃ¥ förklarade för mig. Pojkar…

What’s up with Hästpojken? Är det verkligen bra pÃ¥ riktigt? Eller är det bara en massa random folk som pÃ¥stÃ¥r det?

What’s up with HÃ¥kan Hellström? En jobbkompis sa det bäst “när jag hörde hans senaste lÃ¥t pÃ¥ radion tänkte jag bara ‘men skärp dig HÃ¥kan’.” Jag har i och för sig inte hört sÃ¥ mycket och det lÃ¥ter ju fint med en lÃ¥t döpt till Exile on Wollmar Yxkullsgatan, men efter Sven-Bertil är jag inte alls säker pÃ¥ den där söte göteborgarn längre.

Hur kan mamma undra om jag gillar Basshunter?

Och vad är det som händer, egentligen?

SÃ¥ kom Ã¥rets första “Ã¥rets bästa skiva” redan nu. Sebastien Tellier blandar Doo-woop, fransk smörsÃ¥ng, Göttsching-rytmer och de allra vackraste tonerna frÃ¥n ett halvt ostämt piano, som vilar mot Ã¥ldersringarna pÃ¥ en sönderfallnad träparkett.

I övrigt har jag inget att säga förutom att jag älskar dig.

Appawhat? Jo, ser du, det är en hästras. Och det är en knaselektrotjej från Paris som får fina meddelanden på MySpace från Cat Power. De verkar vara kompisar. Chan verkar gilla Appaloosas låtar. Det känns inte helt ologiskt. Jag är också ganska förtjust. Den lyfter hjärtat lite, den här obevekliga refrängen.

 Appaloosa – The Day (We Fell In Love)

Det verkar nära på oundvikligt: Alla som har varit progressiva, lyckats med sin strävan och byggt sig en plattform kommer trivas så bra på den att de stannar upp, stagnerar och blir lite fega. Fabric tyckte till exempel att Justices – något märkliga, det ska medges – mix var för udda för att ges ut. (Bakgrund och låtlista på nyhetsplats.)

– Fabric ville ikke ha den. Det var rart, humrer deRosnay.

– Vi er de første som er blitt forkastet på noe sånt som åtte år med Fabric-plater. Vi ville gjøre noe litt annet enn bare en vanlig miks-plate, så vi leverte en miks med obskure disco-spor og franske novelty-hits. Bare låter som vi virkelig liker selv. Men det var visst ikke helt det Fabric var ute etter. De virket ikke så veldig lystne på å ta noen sjanser, sier deRosnay.

(Från Dagsavisen.)

Hur som helst: Nu finns mixen på nätet, som en julmix.

Eventuell eftermiddagstristess botas med följande:

Hjärtliga webbsidan 99 Matters ställer bara en frÃ¥ga. “What’s really important to you?” Artister som Interpol, Psapp, Architecture in Helsinki och Malajube har svarat. Högt och lÃ¥ngt om vart annat.

St. Vincent bryr sig mycket om att att bli av med Bush, söta José Gonzales är sådär ganska typiskt svenskt bortkommen när han försöker förklara hur viktiga hans naglar är och Patrick Watson håller lektion om vad poutine är, och hur gott det smakar.

Men finast är nog ändå Sindri från Seabear, som bryr sig mest om fotboll.

…what’s really important to me is football. I really like playing football and watching football. I play with my friends every monday and tuesday nights. I like to play center. In the summer we play outside. In the winter we play inside… sports hall.
Sindri från Seabear, på 99 matters.

Idag har varit en dag av idel goda nyheter. Jag känner mig till och med så pass hoppfull för framtiden att det känns som läge att plocka fram en gammal favorit. I början av det här tusentalet var min allra käraste pepplåt den här:

The place where I come from is a small town
They think so small, they use small words
But not me, I’m smarter than that, I worked it out
I’ll be stretching my mouth, to let those big words come right out
Peter Gabriel - Big Time

Jag tittar på Grammisgalan. Fråga inte varför, det kan jag inte svara på.

20:04 Adam & Gry? På riktigt? Jisses. Ifpi (som arrar) lyckas få det att vända sig i magen på mig igen. Vi börjar alltså med lätt illamående. Tack för det.

20:18 Jag tror att The Hives precis vann pris för bästa liveakt. Oväntat. Men jag blev distraherad av att leta reda på nittotals-Adam på YouTube. Jag är ledsen, i mitt huvud kan jag aldrig separera honom från Tur i kärlek.

20:29 Vad är dealen med den lilla publiken mitt i scenen? Den ser ju mest bara lite bortkommen och patetisk ut. Tur att Maia Hirasawa är så söt. Men den här låten känns ju hysteriskt gammal vid det här laget.

20:36 Ah. 50 Cent är en “HIPHOP STJÄRNA”. Who knew?

21:01 Men lilla lilla Carl Bildt, vem har kräkts på din kavaj? Helt oväntat har regeringen varken kläd- eller musiksmak.

21:18 En prisgala som den här blir verkligen jättetrÃ¥kig om man inte bryr sig om vem som vinner. Jag ser väl hellre att Säkert! fÃ¥r pris för Ã¥ret album än att Kent fÃ¥r det, men jag är jag har inga starka känslor till nÃ¥got av de nominerade albumen. Har det alltid varit sÃ¥här trÃ¥kigt? Jag kan inte ens komma ihÃ¥g om jag sÃ¥g det här spektaklet förra Ã¥ret. Zzzz…

21:35 Hihi. Vilken härlig symmetri det gick att hitta i att Salem Al Fakir och Erik Gadd är precis lika långa och har likadana fluffhår. När de kramades var det nästan svårt att se vem som var vem.

21:54 Aaaah, äntligen är det över. Två saker gjorde mig lite lycklig: Att Johan Söderberg vann MTV-priset för bästa musikvideo & Annika Norlins tacktal. Saker som gjorde mig olycklig/uttråkad: Too many to count. Nu ska jag tvätta öronen med lite kvalitetsmusik en stund. Hoppas ni också överlevde!

Jag har inte blivit så akutdansig och glad av ett gäng låtar sen jag hörde Hot Chip eller Shout Out Out Out första gången. Disco! Blåssektioner och tung bas. Och helt lekfullt.

Varför har ingen kommit på det förut? Det är ju till discodängor man ska använda en röst som Antonys!

Komsi, komsi, lilla debutalbum.

Hercules and Love Affair - Blind (feat. Antony Hegarty) [hos Motel de Moka]
Hercules and Love Affair - Hercules theme [hos Gorilla vs Bear]

För den stora världen utanför mitt hjärta kanske det inte betyder sÃ¥ mycket. För mig, som fick Mirran efter att ha tjatat i vad som kändes som en evighet, betyder det allt. Mirran kom till min familj strax efter att jag hade fyllt fyra Ã¥r. I början var hon lite skygg och tyckte inte om främlingar. Ju äldre hon blev desto mer vande hon sig vid människovarelser. Hon kunde lägga sig pÃ¥ rygg vid nÃ¥gons fötter och jama “klia mig pÃ¥ magen, snälla”. Hon började kurra sÃ¥ fort man tog upp henne. Mot slutet började hon kurra bara hon märkte att man var i samma rum. Hon var nästan helt döv, och nästan helt blind, men fortsatte kurra. I Ã¥r skulle hon ha fyllt 21 Ã¥r, men hon rÃ¥kade springa för lÃ¥ngt bort frÃ¥n huset och en bilistjävel som inte ens stannade för att se om hon dog direkt eller om hon fick lida satte punkt för hennes nionde och sista liv.

Enligt Annika är hon nu troligtvis i katt-nangijala. Där det är mysig katt-skymning jämt och det finns fullt av råttor och småfåglar att jaga och stora fat med varm mjölk. Och där hörseln och synen är skarp som en örns.

Mirran, världens finaste katt.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Sky - Sky (1979)
När jag läser på lite om Sky slår det mig att det kanske, med lite god vilja, går att koppla en ganska stor del av mina föräldrars LP-samling till Jeff Waynes War Of The Worlds. Herbie Flowers, som spelar bas och tuba i Sky, var även basist för det lilla projektet. Dessutom är det han som basar på David Bowies Space Oddity.

Sky var tydligen ganska heta ett tag på åttiotalet. Det verkar vara en ganska spretig grupp, och resultatet är någonslags progressiv rock inspirerad av klassisk musik. Det låter ju ganska fantasifullt, eller hur? Så man undrar ju varför de döpte sina första tre skivor till Sky, Sky 2 och Sky 3.

Anyhow, fint är det.

Sky - Westway [mp3]

Jag vill ju att det ska skära i hjärtat lite oftare. Att det ska bränna till, betyda något. Kanske är det en omodern hållning för en 23-åring, kids, men å andra sidan har jag hört både The Winkies, Crunk Juice, Colin Blunstone och Williams Love On A Real Train (Version By Studio), så pilutta er.

Förlåt mig. Egentligen vill jag bara berätta om de tunga tårarna jag grät igår. Berätta om hur det kändes när de 100 sista sidorna i Åsa Linderborgs Mig Äger Ingen uppträdde som ett stegrande Crescendo i Stolthet, Ära, Misslyckanden och Sorg. Som en alternativ spegelbild till lyriken som hör till Jaheims Have You Ever, ett av de allra mest rörande spåren på den sorgligt förbisedda skivan Making Of a Man från 2007:

Have you ever
Thought of what you did
When you were a kid (sometimes)
As you reminisce

Have you ever
Thought about your life
Thought you paid a price (no doubt)
Cause It wasn’t right
Have you ever

Ever tell the truth but lied
Held back when you shoulda cried
Didn’t say it when you shoulda said goodbye
Meant something but didn’t say
Said something but didn’t mean
Seems like we all been through it
Titeln till Linderborgs bok, tagen från Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn, ristar i sten hur blicken var klar när du var sjutton år, orädd och aldrig rädd för att misslyckas. När blicken var blå, innan du hamnade på en brits i Idiot City.

“Mig äger ingen,
Inte ens jag själv”.

Den alldeles vanliga berättelsen om Ã…sa och henne pappa Leif, liraren, Sveriges bästa härdarmästare pÃ¥ Metallverken (Eller “mentalvärken” som han föredrog att uttrycka det) som hämtade henne med cykeln frÃ¥n dagis skälver. Ett monument över den förlorande sidan i den nya ekonomin, över ett folkhem som ströp sig själv.

De tvÃ¥, som var bästisar och bundis, “Världens starkaste pappa” och “Hej gummeligumman fint att se dig” med varandra gled aldrig isär. Endast avstÃ¥nden blev längre. Och Leif Andersson, med sin aldrig sinande dröm om socialismen, om rättvisan, stÃ¥r mig alldeles oförklarligt nära när han delar upp befolkningen i tre delar: Kärringar, Jävla kärringar och Jävla bra kärringar.

Jag gråter sällan längre men när boken är slut klappar jag försiktigt katten vid min sida innan jag byter ut påslakanet till kudden. Då är det alldeles genomvått.

Och det är ett jävla bra betyg.

I övrigt: den enda skivan ni behöver är Elkin & Nelson - 1972 2005. Latin Glam. Edición Especial 33 A.

Körsbärsöl, charleston, Escort, stora hundar och små kattungar, mitt nya jobb, Tangoterje, Lol i This Is England, Popmorsans originalblogg, Battles, Scrabulous på Facebook med en Horace som jag inte känner men som tycker att jag är het, Vampire Weekend förståss och ännu uppenbarare Jens Lekman, röda hänglsen, serien Stockholmsnatt, Elizabeth Mitchells barnramsor, Flight of the Conchords intro, Flight of the Conchords låtar samt Flight of the Conchords i sin helhet, Orange Juice - alltid, Koffe i svartguldig tracksuit, Paggan, Indiegympa, bowling, wii-bowling, Pilooski, Barnens Underjordiska Scen med Viktor Brobacke, Kalle J som både släppt fina låtar och som vägrar ställa upp på intervju men ibland skickar fina msn-meddelanden om enhörningar, dans i alla former, Ayats söta slanimals . 2007 var ett fint år.

Hej. Jag har varit en dÃ¥lig bloggare. FörlÃ¥t. Nästa Ã¥r ska jag lära mig att bemästra konsten att dräpa med tangentbordet och hylla sporadiskt. DÃ¥ kanske till och med jag vÃ¥gar mig pÃ¥ en Ã¥rsbästalista. Ha! Nej, never gonna happen. Om man, som jag, bor ihop med en förvisso söt men mest väldigt diktatorisk musikdiggare är det svÃ¥rt att ens tänka musik innan den blir dissad eller godkänd med frasen “ja, det laddade jag hem för en vecka sedan”.

Inför detta Ã¥rets höjdpunkt - slutet - sÃ¥ vill ju alla visa upp vad de tyckt. Jag försökte fÃ¥ in Vampire Weekend pÃ¥ Kristofers Ã¥rsbästalista, genom att sjunga oxford coma om och om igen… men de avfärdades som ett ep-band (eller möjligtvis cd-r-band) och platsade sÃ¥ledes inte pÃ¥ Kristofers cd-lista. Fuck cd, säger jag. Ep är det finaste formatet.

Tack 2007 för:

Those Dancing Days - Those dancing days

Vampire Weekend - Vampire Weekend ep

Air France - On Trade Winds ep

Boat Club - Caught the Breeze ep

Ska inte tråka ut er med ytterligare en lista, men jag ville bara passa på att nämna dessa saker innan året glider över till 2008 - året då rockmusiken blir rumsren igen:

Rykiel Homme, Wyclef Jean, Flight Of The Conchords, Goodbye Nashville - Hello Camden Town, Min Väg, Mina Val av Göran Persson, Da’ Ville - On My Mind, Skream, Stone Island Denims, Tony Sylvester - Pazuzu (Prins Thomas Remix), Ondskans intervju med Edwyn Collins, alla mindless boogie-tolvorna, Abayudaya: Music From The Jewish People Of Uganda, SBU, The ABCs Of Kid Soul, London Is The Place For Me, Lil Wayne - Something You Forgot, Awesometapesfromafrica.blogspot.com, The Avalanches - So Why So Sad (The Sean Penn Remix 2002), Battles - Tonto (Four Tet Mix), Black Devil Disco Club In Dub, Quiet Village - Fragment Of Fear II, mindonrun.blogspot.com, Oljebaren, text-tv, Bill Bufford - Heat, Nitty Grittys herrstrumpor, Nynx Edits, Lindström - Let It Happen, Ghostface Killah, Jaheim - Have You Ever, Honeydrips - Farväl Karolin, Trapped In The Closet, Dansen med Smileyfigurerna pÃ¥ Spy Bar, Sista nummret av tidningen Sex, The Observer Music Monthly, Pilooski & alainfinkielkrautrock.blogspot.com, Allting Studio nÃ¥gonsin rört vid, Medieträsket i Midsommarkransen/Aspudden, T2 Feat Jodie Aysha - Heartbroken (Wawa Radio Edit) och den aldrig sinande kärleken.

Sonic och Musikbyrån är överens, Feist har gjort årets bästa skiva. Det är ett val som det är ganska svårt att bli varken upprörd eller glad över. The Reminder är en väldigt väldigt bra skiva. Enligt last.fm är det den skiva jag lyssnat på mest under 2007. Då kan man ju kanske tycka att jag borde hålla med dem?

Det gör jag inte. The Reminder hör kanske hemma på topp tio men ju fler årsbästalistor jag läser, ju mer jag tänker, ju mer jag känner efter desto säkrare blir jag på att årets skiva för mig var Person Pitch. Många långa sommardagar gick jag omkring som i ett liten bubbla fylld av små ljud och Noah Lennox röst. Det finns så mycket som känns äkta och nära och fantastiskt med Person Pitch. Jag kan fortfarande tappa andan lite när jag lyssnar på Take Pills och kommer till, ni vet, där det skiftar från att vara lite moloket till att vara ett party i dina öron som alla är bjudna till.

Det är skillnaden mellan massor av bra, massor av fint, och magi. Det totalt spikraka i hur Noah använder sin röst och skriver sina texter mitt i den där kaosartade men ändå så väna ljudmattan. Jag får myror i brallorna, jag får svårt att sitta still. Jag vill sätta mig ner och lyssna, fokusera. Jag vill maila folk jag knappt känner och skriva långa pretantiösa utläggningar om hur magnifika de arga korta små framvästa t-ljuden i Im Not är. Den sortens skiva dyker inte upp så ofta. Jag kan inte komma ihåg att jag kände så för någon skiva under hela 2006.

The Reminder är ett utmärkt hantverk, fullt av små glimmrande toner och Leslies fantastiska röst. Men jag är övertygad om att om några år, när jag ska lyssna på Person Pitch, kommer jag fortfarande vara tvungen att ta några djupa andetag för att förbereda mig.

Så jag blir tvungen att hålla med Pitchfork, istället. Tss.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Helen Reddy - Reddy (1978)
Det förvånar mig lite att det är fullt med musikalstjärnor bland mamma och pappas skivor. De hör till den gruppen som var unga på sjuttiotalet och tyckte att ABBA var jättetöntiga. Men tydligen var det okej med australiensiska feminist-divor, för en sån verkar Helen Reddy ha varit, en gång i tiden.

Förutom för att ha delat filmduk med Charlton Heston är Reddy är nog egentligen mest känd för sin USA-etta, I Am Woman, som tydligen fortfarande upprör en del nötter, om man får tro kommentarerna på YouTube.

“This song alone stands at the top of the immoral pyramid of declining family values and political corruption.”

Bra jobbat, Helen!

Det märks inte så mycket av politiken i Trying To Get To You. Här är det istället kärlek och discotrumpeter som gäller. Och tonartshöjning!

Helen Reddy - Trying To Get To You [mp3]

Idag har jag lyssnat pÃ¥ Burial’s nya skiva, Untrue, för första gÃ¥ngen. Jag har sÃ¥klart, precis som alla andra, kunnat göra det sen den släpptes. Men jag har lÃ¥tit bli.

Den självbetitlade Burial som kom förra året var för mig något av det bästa som året hade att erbjuda. Men jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Förklaringen är som så: den är lite för bra. Det är inte precis en gosig skiva, den är rakt igenom mörk. Det känns som ett fuktigt kallt regn som kryper in under skinnet. Det är fantastiskt, magiskt, men det kommer så läskigt jävla nära. En gång när jag stod i en full tunnelbanevagn på väg hem från jobbet och lyssnade på Southern Comfort kom jag på mig själv med att stävja en impuls att bara kura ihop mig i random främlings famn, för allt kände så kallt och kargt och bottenlöst.

Så jag har gruvat mig lite. Alla säger ju att Untrue är bättre. Mer. Större. I min värld har det översatts till än längre in under huden, mörkare. Så jag har helt enkelt inte riktigt vågat, såhär i höstrusket.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och visst är det bättre. För plötsligt finns en liten liten skåra av ljus i ljudbilden. Jag kan lyssna på Archangel på repeat många många gånger, utan att behöva gå i ljusterapi efteråt. Tack, käre mystiske Londonbo. Nu går Stockholms tunnelbaneresenärer säkra.

Burial - Archangel [länk till en blogg där du kan ladda ner låten]

Ni har startat ett band. Ni väljer det catchy I am the World Trade Center. Det är 1999 och sex år har gått sedan den första terrorattacken. Allt är ok.

Sedan händer det som Ali G kallar The tragic events of seven eleven. Då, gissar Judy, ångrade I am the World Trade Center att man bara två månader tidigare gett ut Out of the loop och att spår nummer 11 fick heta September.

Enligt Discogs.com donerar bandet nu en del av vinsten från albumet till någon slags fond för 9-11-överlevare. Men ändå. Konspirationsteoretiker, start your engines!

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor. Jag tänker mig att ni får följa med lite när jag hittar fina grejer där. Varsågoda.

Janis Ian - Night Rains (1979)
Den ser inte mycket ut för världen och första spåret är inte så himla övertygande heller. Men som tur är kommer min mamma in i rummet och säger åt mig att hoppa till nästa spår. Fly Too High heter spår 2 och det har Janis Ian gjort tillsammans med Giorgio Moroder (en man med en mustach man måste respektera), talar det lite gräsliga fodralet om för mig. Redan vid första trumpetljuden är jag såld.

Janis Ian - Fly Too High [mp3]

Lite research senare visar det sig att Janis Ian fortfarande ger ut skivor och turnerar. Dessutom är hon idag öppet lesbisk och en ganska hetlevrad och öppenhjärtlig kritiker till RIAAs hantering av internetpriater. Jag blir inte mindre förtjust av något av det här.

Sen gör det inte heller ont att hon en gång i tiden var stört vacker.

Janis Ian - At Seventeen (live 1976)

Jag skriver det här på ett tåg på väg hem till mamma och pappa i Norrland. Så jag har egentligen inte så mycket val, den här texten måste handla om Mark Knopfler. Om man summerade alla timmar som vi spenderat tillsammans i vardagsrummet med att lyssna på Dire Straits On Every Street och Mark Knopflers soloskivor tror jag att det skulle sluta på en siffra som skulle skrämma både er och mig. Mamma brukar säga, lite drömskt, vid de här tillfällena, att hon vill bli gitarrist i sitt nästa liv. Pappa brukar ta ner sin Fender från väggen och spela med.

Soundtracket till filmen Local Hero, som Mark Knopfler skrev på åttiotalet fungerar som ett lyckopiller på mig. Jag blir automatiskt avslappnad, glad och känner mig trygg, så snart jag lyssnar på den.

Det här är alltså förklaringen till min förkärlek för gitarrer. Och gubbar. Och svulstighet. Dessutom har ingen annan lyckats vara så cool i svettband som Knopfler. Bara det är ju skäl nog att älska gubben.

“Att byta medicin är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit”, sa min läkare och jag nickade. Anledningen var att jag uppvisat grava tendenser pÃ¥ dÃ¥ligt omdöme när jag dök upp i ett par svarta chinos frÃ¥n Karl Lagerfeldt till sessionen.

Medicinen är ocksÃ¥ anledningen att jag ikväll stannar hemma, medan alla andra super sig däng pÃ¥ designskolan Beckmans mÃ¥natliga undantagstillstÃ¥nd. Det, och att jag har en skörd med nya skivor frÃ¥n Mindless Boogie, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Tenniscoats och Chaz Jankel att gÃ¥ igenom. Och att studera bleep i väntan pÃ¥ Burial’s släpp pÃ¥ mÃ¥ndag. Om jag vill - och villig är den korrekta benämningen pÃ¥ mig - äter jag gröt, tvättar en stonie i lammull och öppnar en flaska El Coto pÃ¥ köpet, samtidigt som jag läser A-lo:s krönika i väntan pÃ¥ nÃ¥got bättre. Som ett socialt liv, exempelvis.

Burial, ja. Jag plockar fram Ghost Hardware, den föredömligt disiga singeln som hyperdub släpptes i våras och låter nålen knulla tolvan. Min flickvän är nämligen på Marie Leveau.

Så regnar den vackraste frasen jag vet stilla igenom högtalarna och fönstren i mitt rum fångar den stilla och ekar i takt. Jag viskar med i orden: Love. You.

Och så somnar jag.

Snart är det dags för Stockholm Filmfestival. Jag ser fram emot det nästan lika mycket som jag såg fram emot att få samla myror i en hink när jag var lite yngre. Jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna hetskonsumera kvalitetsfilm i dagarna tio. Man kan redan köpa biljetter. Jag sitter nöjt och bläddrar i min programtidning och letar rätt på trailers. Men det är ju rätt svårt att veta vad man ska välja bland allt godis.

Här är några av filmerna som visas under festivalen som mer eller mindre har med musik att göra:

	The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford Nick Cave och hans vapendragare Warren Ellis har skrivit orginalmusiken till den här filmen med Brad Pitt & Casey Affleck.
	Control Kanske årets musikfilm. Världens bästa musikfotograf, Anton Corbijn, har gjort sin första film och den handlar såklart om Ian Curtis, sångaren i Joy Division.
	Last Days Gus Van Sant ger sin egen tolkning av Kurt Cobains sista dagar i livet genom att låta oss följa den påhittade karatären Blake till sin död.
	The Go-Getter Fin indieroadmovie med orginalmusik (och en liten cameo) av M. Ward. Även toner av The Black Keys, Elliott Smith & The Replacements. Bra grejer!
	The Old, Weird America: Harry Smith’s Anthology of American Folk Music Musikdokumentär (det bästa av tvÃ¥ världar!) om den samling av amerikansk folkmusik som Harry Smith sammanställt. Intervjuer och konsertklipp med bland andra Elvis Costello, Beck, Sonic Youth, Beth Orton, Philip Glass och Lou Reed.

45 personer i den riktiga världen, även känd som Last.fm, har lyssnat på Errand Boy. Det är inte ens säkert att alla har hört Bachelor of Commerce (gratis från archive.org), en av de där skivorna jag inte kommer ifrån. Jag glömmer den i flera månader, men så i en shufflespelning eller efter en långsökt referens dyker den upp igen.

Samplingsbaserad och med röster från neurokirurgen Wilder Penfield, filosofen Bertrand Russell och den förhistoriska bloggaren Justin Halls känslomässiga sammanbrott är musiken i princip omöjlig att klassificera. Låt oss bara säga att den aggressiva, lite Aphex Twin-smattrande Saddle The Pony inte är tonsättande för hela albumet. På de 20 låtarna finns drömska slingor, kryptodansanta flöjtsamplingar och hetsigt repetitiva stråkstycken.

Splittrat, hemmabyggt, förvirrat och bitvis trollbindande.

Eller för att använda Errand Boys egna ord: “Sample-based lo-fi nerd-folk from agoraphobic Newfoundlander.”

Hans egen hemsida är död, han har inte släppt någonting sedan 2005 och på hans Last.fm-profil har ingenting registrerats sedan januari 2006. Det senaste livstecknet är en kort mailväxling vi hade förra sommaren.

På nätetiketten Polygon Networks hemsida finns en kort kommentar om hur musiken blir till:

“Bachelor of Commerce was made in the same way as all my sandwiches: in my kitchen,” says Bryan. “I’ve been doing songs long enough to know what works best for me, and doing it in my kitchen with little kids looking over my shoulder every 5 minutes is where it’s at. I can avoid having to walk too far when I want some Oreos and i’m free to just make the music I want to make without over-thinking the Oreo retrieval process….”

Errand Boy är hemmapulandet som Gud tänkte sig det: En ensam kille på Newfoundland i ett kök med laptop. Fri att sampla det som har råkat sig in i hans världsbild och att skapa förtvivlat smal musik som någonstans i världen bara måste träffa precis rätt.

Uppdatering: Motvilligt kollar jag Myspace (archive.org är SÅ mycket mer 2004. Va? Vad är det för år nu säger du?) och inser att Errand Boy är både alive och kicking med en ny release från i år.

Jag är precis sådär svettig och euforisk som man ska vara efter en riktigt bra konsert. Ganska precis nyss kom jag hem efter att ha stått nästan längst fram i mitten och hängivet och ibland med slutna ögon lyssnat på Animal Collective. Det är till vardags ett band där jag gillar delarna (läs: Panda Bear) bättre än helheten, men på scen växer det sådär kanske sju storlekar och blir precis så mastigt och fullt av tuggmotstånd som jag hade hoppats.

Min första (och hittills enda, shame on me!) egna intervju för Judy gjorde jag med Panda Bear via mail i februari i år. Jag har varit lite hemligt kär i honom sen dess. Här får ni en liten helt oöversatt och oredigerad bit ur den intervjun, som inte riktigt kom med i den färdiga texten.

Is it harder, easier or just different to make music on your own compared to the stuff you do in the band?
Noah Lennox: “its just different for the most part. working on my own is much quicker generally speaking. i know what i want and i know what i like and for the most part i usually know how to go about getting what i want. when youre playing with a band everything gets a whole lot more complicated but i kind of feel thats whats great about it and what can be really fun about it. sometimes its a bit of a social exercise making music with other people and i think thats awesome and if anything only benefits the sounds. its a lot easier to be surprised (by the others and by yourself too) when youre playing with other people for sure as well.”

Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att kvällens höjdpunkter var när stålkastarljuset föll klarast på Noah.

Det gjorde det till exempel under helt fantastiska House, som kanske är det bästa Animal Collective gjort, ever. Det är ju både lite fantastiskt, och lite elakt, med ett band som får en att längta efter nästa skiva när den senaste knappt har hunnit kallna ur pressarna.

Is it much to admit I need
A solid soul and the blood I bleed
Animal Collective - House
(live @ Satellite Ballroom 2007-05-30) [mp3]

Foppatofflan, Tomas Brolins dammsugarfilter, Snoopys porr… De flesta artister verkar ha drömt om en framtid som försäljare när de var smÃ¥. Nu börjar Kent att sälja mobiltelefoner och White Stripes säljer kameror. Why?

I samband med att Kent Ã¥tervänder frÃ¥n döden och kommer tillbaks till samtiden samarbetar de med Sony Ericsson. Senare i höst kommer en exklusiv Kent-edition av den kommande mobiltelefonen W910. W910 Kent-edition innehÃ¥ller nya albumet “Tillbaka till samtiden”, mobilteman, bakgrunder och unika ringsignaler. Det kommer även att finnas möjlighet att vinna biljetter till de redan nu utsÃ¥lda konserterna. Wow.

Om man köper en Sony Ericsson W580, W660 eller W880 under perioden 10 september-16 oktober får man:

• nya singeln “Ingenting” (som det var meningen skulle släppas 24 timmar innan ordinarie försäljning, men sen läckte skivan. pirater!)
• 5 bakgrunder
• 1 tema
• tillgÃ¥ng till exklusivt livematerial
• access till bloggen pÃ¥ wap-portalen Max 500
• möjligheten att vinna konsertbiljetter till Kents redan utsÃ¥lda konserter

Sony Ericsson W910 Kent limited edition finns tillgänglig från 17 oktober och innehåller:

• Sony Ericsson W910 i förpackning designad av Kent
• nya albumet “Tillbaka till samtiden”
• 12 bakgrunder
• 3 teman
• 8 unika ringsignaler
• 2 skärmsläckare
• direktlänk till mobil.kent.nu och wap-portalen Max 500

Dessutom är var hundrade telefon signerad av hela bandet. Jaa ba dööör.

Musikerna i Kent säger att de alltid drömt om att bli mobiltelefonförsäljare.

Nej. De säger att de gör det för att de måste. De måste ju tjäna pengar - eftersom dumma dumma fildelare laddar hem deras skivor och snuvar dem på deras framtid som rika krösussorkar.

“Hela diskussionen är fÃ¥nig. Samma kids som laddar ner vÃ¥ra lÃ¥tar olagligt är de som klagar när vi försöker hitta andra sätt att tjäna pengar pÃ¥. Men köp skivorna dÃ¥, för fan, sÃ¥ behöver vi inte göra sÃ¥na här saker.”säger Joakim Herbert Berg.

Visserligen var förra albumet Du & jag döden den första Kentskiva som inte sålt mer än sin föregångare. Den sålde dock åtminstone 220 000 exemplar, enligt tidningen Affärsvärlden. Albumet Vapen & Ammunition, från 2002, sålde 600 000 exemplar i Sverige och övriga Norden.
Totalt har Kent sålt över 1,5 miljoner fullängdsskivor genom åren. I framtiden kanske det i stället blir fler kentmobiler, en kenttoffla och en kentgolfbag.

Även White Stripes har gett sig in i den lukrativa säljbranschen. De satsar på kameror. En Meg-kamera med bland annat en ringflash som gör en skugga i 3D i bilden och en Jack-kamera, med fisheyelins.

Vad kommer härnäst? En leksaksapa från Michael Jackson? Wu-tang Clanburgers?

Ledsen kille med gitarr, hur många sånna kan du räkna upp? Ganska många, gissar jag? Well, de kan slänga sig i väggen. Feist sjunger bättre, har en tuffare gitarr, bättre scennärvaro och mycket snyggare paljettarmutsmyckning.

Jag var på Cirkus i tisdags och lyssnade när Leslie Feist gjorde vad hon gör bäst, sjöng. Konserten hade en hel del höjdpunkter, och på låtlistan stod en hel del covers. Jag kan bara konstatera att om jag vore musiker så skulle jag vilja att det bara fanns två alternativ:

1) Feist sjunger alltid mina låtar. Alla mina låtar. Hela tiden.
2) Feist sjunger aldrig mina låtar. Ever.

Broken Social Scene-kompisen Kevin Drews Fucked Up Kid har aldrig låtit bättre. Bee Gees Inside & Out är plötsligt en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.

Tokigt fint och skickligt utan att bli tråkigt. Hur går det till?

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar pÃ¥ vad som händer pÃ¥ en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar pÃ¥ omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara mÃ¥ste vi ha pÃ¥ omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop – Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut Copy – Hearts On Fire (singel)
Robert Wyatt – Comicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell Brothers – Dressed For The Occasion (EP)
The Fire Engines – Hungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem – Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One – Brown Piano (Singel)
Studio – The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech – Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote – You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (SingelspÃ¥r)
Forro In The Dark – Bonfires Of Sao Joao (Album)

På Popcornfestivalen 2005 såg jag Searching for the Wrong-Eyed Jesus och kom ut från Södra Teatern lite vimmelkantig av en överdos av fantastisk musik och dödsvackra bilder. Innan dess hade jag varit lite småförtjust i Jim White, men efter den oktoberdagen har jag blivit kär på riktigt.

“You get to a certain level where everybody tells you it’s wrong, and then you get to a level after that where people understand that wrong is just different.”
- Jim White i en av många intressanta intervjuer

Den 26 oktober stÃ¥r han pÃ¥ scen pÃ¥ Debaser. I’ll be there. Det borde du ocksÃ¥ vara.

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.

Trots att vi inte direkt älskar MySpace sÃ¥ bestämde vi oss för att bege oss till deras gratisfest. MySpace Sverige skulle invigas och Ã¥rhundradets fest utlovades. Folk var snygga, även om Koffe var den ende med fluga, och band som man om man vill kan pÃ¥stÃ¥ blev “stora genom MySpace” uppträdde. Typ Juvelen och Lykke Li. Vad Sahara Hotnight och Ison&Fille har med MySpace att göra vet vi icke.

Redan i kön började det tisslas om Facebook. “Facebook är sÃ¥ jävla mycket bättre än MySpace” bedyrade en 39Ã¥rig mediesnubbe som nÃ¥gon gÃ¥ng badat med Andres Lokko. Planer pÃ¥ Facebook-graffitimÃ¥lning föreslogs. Nackdelarna med MySpace räknades upp. FarhÃ¥gor dök upp. Kommer Kägelbanan ha förvandlats till rum med slideshows? Kommer musik dra igÃ¥ng utan anledning när nÃ¥gon kommer in i rummet? Kommer en ruta med budskapet “You must be logged in to do that” poppa upp när man köper öl?

Som tur var vann MySpace-festen över MySpace. Den hade till och med gratis sockervadd.

På Judy recenserar vi inte skivor. Vi tycker inte om recensioner. Recensioner kan man ju läsa precis överallt och av vem som helst, men de säger ju fortfarande ingenting. Du kan garanterat läsa om den nya Jens Lekman-skivan på 20 olika ställen och alla säger ungefär samma sak. Trist. Eller så gör dem det inte och då blir det förvirrande. Jobbigt. Så utan att recensera vill jag bara säga köp den, den är underbar, sexa, tia, du måste lyssna på den.

Jag tänkte mejla till Jensa himself och framföra hur bra den var, men jag fick bara ett out of office auto reply:

Ämne: Auto: patience please

Dear Someone,

My computer died a few days ago, there was smoke and sparks and quite a spectacular show. Please have patience as I set up new ways of communication.

Jens Lekman

När Judys Kristofer Andersson intervjuade Fredrik Strage i samband med boksläppet av Fans lät det såhär:

- Mitt privatliv gick helt åt helvete, arbete varje helg. Och så hängde jag bara utomhus med fjortisar som jagade pojkband. Skivbolagsfolket kom ut och sa ”men vad fan Fredrik, vad gör du här? Kom in och ta en bärs istället!” Fatta hur frestande det var.

- Jag ville inte göra det till någon freakshow. Och egentligen handlar ju både Mikrofonkåt och Fans om samma sak. De handlar om hur människor använder popkultur för att få ut något av sina liv. Det är sånt jag vill skriva om.

Nu har boken regisserats av Stina Oscarson och sätts upp på Orionteatern.

Vi på Judy har fått tag i sex biljetter till genrepet. Vill du hemskt gärna se föreställningen tillsammans med en polare? Skriv då ett mail till info@judy.se. De tre bästa kärleksförklaringarna till Fredrik Strage vinner 2 biljetter var till genrepet av Fans på Orionteatern måndag den 10/9 kl 19.00.

Självfallet kommer vi mejla vidare kärleksförklaringarna till herr Strage och vi kommer även lägga upp dem på Judy.

Frankfurt flygplats, mitt i höstterminen 2006. Jag är på väg hem från världens bästa stad, New York, efter fem dagar i kaos. Kaos är fantastiskt om man jämför med dystert. Hemma är dystert, och jag har börjat inse att jag är på väg hem igen. Hem till regn och jävla skitsnubben som aldrig kan bestämma sej för om man kan lita på honom eller inte. Gråt. Och så lite regn igen.

Men allt det där lägger sig mest som en bolstring av oro i min hjärna. Jag är för trött och vilsen för att tänka på något annat än att ta mig till min gate och invänta flyget hem.

Flygplatsen är alldeles för stor för sin befolkning. Bänkarna för obekväma och väggarna för kala. Jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det verkar som att alla är precis lika vilsna som jag är. På den enorma heltäckningsmattan i någon dassig färg är flygpersonalsbås strövis utplacerade. Någon borttappad passagerare går fram till ett av båsen för att be om hjälp, en annan får syn på en liten råtta som springer panikslaget över golvet, och jag försöker försvinna från omgivningen så gott det går med hjälp av mina hörlurar. Jag provar mina gamla vänner, The Weakerthans och Karate, men jag är för trött för att kunna uppfatta något annat än oljud.

RÃ¥ttan distraherar mig.

Jag plockar fram skivhögen som jag fick med mig från New York. Shy Child gör mig frustrerad, de hetsar och håller inte käft när de borde. Jag drar på en rosa-orange skiva, Asobi Seksu. Förväntingarna är måttliga med tanke på mitt mentala stadium. Det skränar. Någon sjunger på jädra japanska och jag fattar inte ett jota.

Råttan har insett att den är upptäckt, och springer i panik mellan väggarna. Jag slumrar, eller domnar bara bort.

Mitt i ett av de skräniga gitarriff som jag för länge sen slutat lyssna på hör jag. Jag är trött, men det är inte jobbigt. Någon berättar och jag berättar med. En röst som inte gör sig till sjunger en text som är naken, på precis rätt sida av gränsen till banal.

“It seems you’ve lost your way, you’ve let it all fall apart”

Där var jag igen, mitt emellan kaos och skitsnubbeångest. Jag vaknar till, lyssnar noga, trycker tillbaka spår fyra igen och sen somnar jag.

När jag kom hem lyckades jag koppla att underverksspåret var ”Thursday” på Asobi Seksus senaste album Citrus. Det är musik som är mer än bra, den är ärlig också.

I oktober kommer de till London. Det är kanske lika bra att ingen bestämt sig för att plocka över dem hit till Sverige, det hade varit hemskt att bli besviken.

När jag först hörde talas om R Kellys musikaliska drama tyckte jag mest att det var en kul grej. Nu är jag fast. Fy fan vad bra det är. Och för inte så länge sen kom det tio nya avsnitt av Trapped in the Closet. Alltså, ni måste spana in det. Snabb storyline; alla är otrogna med alla, vissa smygbögar i garderoben andra bara gömmer sig där och Robert Kelly sjunger förstås, med sin vackraste svartsjukestämma. Tjugotvå avsnitt väntar på att avlyssnas. Surf away!

Indiesvetten efter Sveriges i särklass bästa gympapass har inte ens torkat, men ändå måste jag lyfta en kommentar från inlägget efter förra veckans session.

Jag tror att det här är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Nej, det är det inte. Nej. Men det finns på min tio-lista. Nej. Jag har ingen tio-lista. Men det är kul att ni håller på.

– “Paulie Ramone”

I och för sig är det ett direkt sakfel att påstå att indiegympan är töntig, men häng med nu.

I den japanska staden Okayama skriver en 48-årig gymnasielärare hyllningslåtar till det enda band han någonsin har älskat. Han hade nästan uppnått vuxen ålder när Kraftwerk blev en del av hans liv, efter en ungdomstid där musik hade varit helt frånvarande.

Sju år har nu gått sedan han lade upp de första låtarna på sin hemsida, först under namnet Blend, senare som Houten 3. Robot Europe Express, Space Dentaku Schubelt och Morgen Endless går fortfarande att höra i RealAudio-format. De skulle kunna kallas covers eller kanske remixar, men för Houten 3 är de bara kärleksförklaringar till bandet som har betytt mer för elektronisk musik än vad Beatles har gjort för pop.

I en intervju med nu avsomnade Fat Bankroll berättar Houten 3 om hur han efter 20 låtar fick slut på material att arbeta med och i stället började komponera originalmusik, alltid med samma Kraftwerktema. Kanske spelar han de låtar han tänker sig att bandet skulle ha skrivit om de inte lät det gå så förtvivlat lång tid mellan riktigt nya skivsläpp. Distanserade tungan i kinden-covers är de i alla fall inte.

The Latin cover versions of Senor Coconut are very fantastic and great, but I don’t have appeal to the Kraftwerk songs without electrical and mechanical taste.

Min aluminiumklädda hårddisk innehåller både Showroom Dummies i ovan nämnda version och Trans Slovenia Express, en samling i två volymer med bara Kraftwerktolkningar av slovenska band. Listan kan göras hur lång som helst, men ingen gör det med samma töntentusiastism som Houten 3.

Är det bra? Vid sidan om helt dugliga produktioner är det är plankningar. Det är slingor som inte sätter sig. Det är övertydliga referenser som gränsar till parodi.

Och det är väldigt, väldigt kul att han håller på.

(Mer om Indiegympa på dn.se)

I strävan efter popmusikens förnyelse finns bara en sanning; att jakten och hånet mot allting som kan klassificeras som goth måste fortsätta. Kärnan i denna kamp består självklart att vi måste betrakta det svarta ljudet som en avart; något som inte är på riktigt, eller som Sverigedemokraterna.

Detta har för mig sällan varit så klart som när jag på lördagens morgon tog tåget ner till Göteborg för Way Out West - valde de namnet efter den där trancegruppen? - till en blandning av Sorcerer, Lindström, Orange Juice och Rappers Delight Club i min ipod, och Bill Buffords alldeles strålande matreportage Heat i knäet.

Emellanåt läser jag gårdagens SvD; och konstaterar att Lokko, för andra veckan i rad, nämner Nu Grave som det smalaste och vackraste popkulturen kan ge dig denna höst. Hoppas att du är ironisk min käre vän, men jag tvekar. Därför är det på plats att skriva sanningen:

Nu Grave är ingenting annat än en genre som benämner 2007 års största fiende, strax före avskaffandet av fastighetsskatten och Sovjetunionen. Nu Grave är Depeche Mode, det är Judas, det är Bläckplumpen. Nu grave är inte det nya Balearic, inte det nya World Music. Gosh, det är inte ens i närheten av att vara Lovers Rock.

Det. Är. Goth.

Så här sitter jag nu och hör ljudet av en indianklädd New York-bo som spelar rock. Hans namn är Devandra Banhart - jag är väldigt ond på dig, hör du det Dev?

Till det viktiga: hade en förhoppning om att hugga tag i Franke, men de ville hellre supa sig dyng (och nämnde nÃ¥got om att “repa” ocksÃ¥).

Men ni får bilder på den första spelningen på fyra år för Göteborgs femte bästa band. Om jag inte somnar inbakad i en goth som får med mig på Spoon.

Tacka Helena Sundin för bilderna.

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält pÃ¥ lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “HallÃ¥ eller!” och gjorde sen ett stensäkert lÃ¥tframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band pÃ¥ komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen pÃ¥ WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade pÃ¥ lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle frÃ¥n The Hives levererar mest attidtyd frÃ¥n en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign fÃ¥r tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

För mig börjar det bra. Ett tag sÃ¥g det ut som om mitt tÃ¥g kom för sent och behovet av mat var för stort för att hinna till TrädgÃ¥r’n till Lows toktidiga spelning. Men när vi kommer dit är det ingen kö alls och de stÃ¥r redan pÃ¥ scen. Det är mycket folk pÃ¥ uteserveringen, men inne i det mörka galet varma rummet där Low stÃ¥r och ansprÃ¥kslöst levererar lite magi är det ganska tomt.

Om man vill kan man titta på en extremt dålig mobilkameravideo från Lows konsert på YouTube.

Efter en kort paus kliver Woven Hand på scen. Nu är det plötsligt hysteriskt mycket folk överallt. Live är David Eugene Edwards melodier om möjligt ännu mörkare och hårdare. En bit in i konserten tunnas publiken ut när många små popflickor går ut i friska luften istället. Men mitt före detta svartrockarhjärta mår jättebra och efteråt är jag en mycket nöjd och glad prick.

Vi vandrar hem genom Göteborg och laddar för en fredag full av gå-grupper och finsk arkitektur och är glada över att få sova på varsin soffa istället för i ett kallt tält.

Det finns ungefär en miljon olika gadgets, siter och program för att tala om vad man lyssnar på. Favoriten i min umgängeskrets är såklart Last.fm. Den första, och kanske mest uppenbara, stalkerpotentialen med att ha en profil där är att man i de flesta fall kan gissa att den som lyssnar på musik vid sin dator är hemma. Det går alltså ganska bra att med hjälp av spellistorna ta reda på när nån du känner (eller någon du skulle vilja känna, för den delen) är i sin borg.

Ännu mer användbart blir det när man känner folk väl. Har man varit min vän ett tag så vet man ganska noga vad jag lyssnar på när jag mår på olika sätt. Om jag lyssnar på PJ Harvey är jag förmodligen arg. Om jag lyssnar på Nick Cave eller The Cure är jag nostalgisk. Elton John betyder i nio fall av tio att jag städar.

Det har hänt att jag fÃ¥tt sms i stil med “SÃ¥g din spellista pÃ¥ Last.fm, hur mÃ¥r du?” frÃ¥n oroliga vänner. Och efter att en sen vinmättad kväll ha pratat med ett gäng bekanta om den bästa musiken att ha sex till fÃ¥r jag alltid frÃ¥gor och/eller konstiga blickar när jag lyssnat pÃ¥ Massive Attack.

Kan man veta hur du mår eller vad du gör om man vet vad du lyssnar på?

Patrick Wolf berättade nyligen för Judy att han planerar att åka till Bagdad för ett samarbete med en irakisk symfoniorkester. Idén uppstod som en reaktion på Prins Harry var på väg till samma land, men i ett mer krigiskt syfte. Om det nu blir av och Spice Girls åker till det ockuperade landet vid persiska gulfen blir det mer som ett straff, eller resultatet av en nätkampanj. Så går det när man låter ett bångstyrigt internet bestämma.

– The girls will go anywhere in the world that gets the most votes - be it Baghdad or Antarctica, säger bandets talesperson.

Nu är frågan: Vill Spice Girls spela för ockupationsstyrkor och oljeborrare i the green zone, eller för irakier? Sooooo, tell me what you want, what you really really want.

Everyone wants to go to Iraq
But once they go, they don’t come back
Bringing peanut butter jelly and other snacks
We might have our freedom, but we’re still on crack

CocoRosie – Japan

Så sitter jag på jobbet, och märker tisslet och tasslet: Det ryktas om att Ingmar Bergman är död. När det väl är bekräftat vet jag bara att ett stort jobb ligger framför mig och jag hinner aldrig riktigt tänka. Några timmar ser jag att BBC, CNN och The New York Times toppar med historien om den märklige, skygge regissören som slutligen hämtades av döden, vid en ålder av 89 år.

Förlåt mig, du kanske tycker det är kefft att göra så uppenbara referenser till Det sjunde inseglet, men i sådana fall är du bara dum.

Jag är inte värd att sägas kunna någonting alls om Bergman. Men en sak vet jag: Världen blev lite tristare, lite mer skitig och grå i dag. För även om jag aldrig kysst honom under ett fikonträd så höll jag honom kär. Hur skulle någon kunna göra något annat med en person som hela sitt liv så tydligt fört en kamp mot ignoransen, the letting-go, och samtidigt så kärleksfullt omfamnat och förfinat minnena av barndomen. En barndom menad till att låta det daggröna gräset och den första kärleken omfamn kroppen, men som istället svärtades ner av fula, fula minnen.

Hur skulle jag någonsin kunna göra annat än att älska en person som så hämningslöst inspirerat Scott Walker? Och jag ser att människor nämner Bergman i samma andetag som Polanski och Kubrick. Men hur mycket jag än har uppskattat dessa mäns filmer så kommer jag inte ifrån sanningen: de var rock - Bergman var fulländad popmusik. Bergmans film- och teaterspråk, med samma ständigt återkommande tematik: den om födelseln och döden och gränslandet till vuxenvärlden. En tematik som är en spegelbild av Frankie Vallies Lets Hang On, Dennis Wilson & Rumbos Wild & Free, Forro In The Darks I Wish (Bundle Of Contradictions) och The Games The Doctors Advocate.

Bergman gav världen eskapism och tröst. Allt det som The Brakes lovar men aldrig ger.

Därför blinkar mina ögon nu oftare än vad de brukar. Därför var Bergman den störste och det är därför jag just i dag hyser en större tilltro till livet, möjligheterna och kärleken. För att Ingmar påminner oss om just det. Om att verklig kärlek aldrig accepterar historiens svidande nederlag.

“Jag har länge vakat vid din sida”.

“Jag vet.”

(Foto: Frida Klingberg)

Man tar en klunk, silar det mellan tänderna och känner hur sötman fräter. En grimas, och så sväljer man. Blir sugen på lite mer.

Det är med den sockermättade, viskande italodiscon som med all form av country. Mitt motstånd mot allt som går att koppla samman med lantlig stank och kofösarmentalitetmentalitet bröts ned, metodiskt, steg för steg. Man börjar med lite The Handsome Family, förälskar sig i Weightless again från Through the Trees, börjar gilla The woman downstairs. Sedan dröjer det inte länge förrän man står där, med kodynga långt upp på gummistövlarna, en hötjuga på axeln och funderar på om inte halmhatten ska bli nästa års stora grej.

Av personliga anledningar var det viktigt för mig att gilla Sally Shapiros viskande sÃ¥ng över Johan Agebjörns arrangemang, vilket krävde en del arbete. Jag fick nöta, hitta de smÃ¥ nyanserna bland allt flyktigt florsocker, svälta ut det i mig som tittade frÃ¥gande pÃ¥ textrader som “when you feel so lonely in your heart, I’ll be by your side tonight. When the world is falling all apart, I’ll be by your side”.

Nästa projekt är att göra detsamma med Cloetta Paris – en skräckfärd i kärlekskrank banalitet. Bara en klunk till.

Lyssna:

Sally Shapiro – Anorak Christmas

Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.

Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.

Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.

“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”
- Atlantic City från skivan Nebraska.

Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.

Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.

Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.

För medan ni dricker te och lyssnar pÃ¥ Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgÃ¥s med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.

Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.

Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.

Den oklädsamma doften av rockmusik nÃ¥r ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle fÃ¥r genast nÃ¥got svettigt i blicken. Baby börjar fÃ¥ stÃ¥nd och gastar nÃ¥got om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändÃ¥?”.

Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.

Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.

Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:

Vi hatar er.

Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

[ingenting] står på scen och klockan är tidig eftermiddag. Den svenska kavalkaden har börjat. Man kan sicksacka mellan scenerna och hinna med Vapnet och Dektektivbyrån också, på en liten stund. Överallt är publiken hängiven och intensiv. Dektektivbyrån har skaffat nya fina scenkläder och gör lite nya, mer dansanta varianter av sina äldre låtar. Det var bättre förr. Alltså för några veckor sen. Ehm.

MARIT BERGMAN, FOTO: HELENA SUNDIN

Som jordgubbssylten pÃ¥ en svensk vÃ¥ffla toppar Marit Bergman den svenska delen av dagen. Publiken är mer eller mindre som en hjärtlig kvinnokör. Det är som ett jättestort barnkalas. Ett väldigt fint och trevligt sÃ¥dant. Marit har ett publikhav i sin hand, vilket blir lite smÃ¥läskigt när hon som avslutning fÃ¥r alla att skandera “I will always be your soldier” i cirka 5 minuter.

ELLEN ALLIEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en mat och sovpaus halvspringer vi lite yrvaket till Orion för att se Ellen Allien. Hon har ganska stora skor att fylla, som ersättare för Hot Chip, och även om hennes vackra fötter stampar takten till ett välansat och skickligt djset så når det inte riktigt fram. Hänfördheten lyser med sin frånvaro, men vi är fortfarande lite kära i Ellen.

Hey Willpower blir jätteförsenade så det blir bara några fint dansanta låtar innan vi känner oss tvugna att gå till det tält där The Tough Alliance snart skall mima. Hade gärna sett mer av Hey Willpowers dans, och trikåer. Hoppas de kommer till huvudstaden snart.

THE TOUGH ALLIANCE, FOTO: HELENA SUNDIN

Det är svÃ¥rt att veta vad man ska skriva om en “spelning” med TTA. Det hela var över pÃ¥ ungefär en halvtimme och nÃ¥got extranummer blev det naturligtvis inte. TvÃ¥ saker är jag säker pÃ¥: 1) Det här är nÃ¥gra riktigt fina lÃ¥tar. 2) Att det dyker upp sÃ¥ mycket folk, som är sÃ¥ engagerade, är fascinerande. Fenomenet TTA är mycket intressantare än bandet TTA. Dessutom är delfinerna mycket mer sympatiska än gÃ¥rdagens mardrömsdinosaurier.

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrÃ¥lar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma ocksÃ¥. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte lÃ¥ta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno Ã¥ret dÃ¥ alla oavsett Ã¥lder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.

KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

Ni trodde jag hade glömt? Nåja, det är bara jobbet vid den stora betongklumpen på gärdet som har hindrat mig lite.

Pale Fountains - From Across The Kitchen Table

Inga melodier har någonsin varit mer fulländade än vad de var 1985.

Ambrose Adekoya Campbell - London Is The Place For Me 3

Fundamentet som London vilar på än i dag. Linjerna till Mike, Lilly, Jamie och Pete är tydligt kartlagda av mina kompisar på Honest Jon Records.

Badly Drawn Boy - Promises Remixes

En promoskiva som innehåller mixar av Reverso 68, A Mountain Of One och Beyond The Wizards Sleeve tillsammans med Badly Bruce´s bästa låt är så klart din vän.

African System Orchestra - Canon Kpa Cum

Ni pratar om Ne-Yos melodier - Jag är fullt upptagen att studera de bortglömda regndroppar som aldrig föll över Joe Strummer.

Cat Stevens - Izitso

Han är på Crack. Och så hittas ju discons syssling Was Dog A Doughnut? här.

Joakim - Monsters And Silly Songs

I tvÃ¥ mÃ¥nader ignorerade jag Monsters And Silly Songs. När det skeva discobygget till slut strök mig över pannan kom frÃ¥gan; “But Why!?”

Klaus Nomi - Klaus Nomi

Bara för att en av historiens finaste sånger gömmer sig här, komplett med tysk brytning: den alldeles underbara You Don´t Owe Me.

Lexx - Sympthom Of The Sea

Chris Rea. Som jag har väntat på din återkomst.

Lindström - Late Night Tales

Ja, och så har vi ju Lindström. 2000-talets alldeles egna Raymond Scott. Och hans smak är givetvis oantastlig när han får äran att bygga vidare på Late Night Tales-serien.

Moondog - H’art Songs

Mannens mest lättillgängliga album; fortfarande med en vindlande doft av New York anno 1954.

Mudd - Claremont 56

Balearic! Balearic! Balearic! Jag tänker hålla fast vid genren tills de fäster mig vid skampålen. Eller åtminstonde en vecka till.

Pilooski - A Digital Catastrophee

Det är ju så svårt med Pilooski; han är ju irriterande ojämn emellanåt. Men han är snygg och har gjort Frankie Vallis Beggin´, som i det här landet mer är känd som Magnus Carlssons Jag Ber Dig. Men den ligger inte på den här releasen. Ha!

Tangoterje - On The Beach

När vi ändå diskuterar Rea så har mannen aldrig låtit bättre än när en galen norrman hugger honom i solbrända småbitar.

The High Bees - Some Indulgence 12″

Ya Know This. Den lilla singeln som The Embassy bär, som Sebastian Flyte bär nallebjörnar, på omslaget till deras alldeles egna låt med samma namn. Och så klart är det alldeles lysande.

Permanent Vacation Records - VA

Ett av vår tids finaste skivbolag samlar sina artister för att ljudsätta den ändlösa semestern.

Wu Tang Clan - Enter The Wu Tang Clan: 36 Chambers

Och så slutligen en av världens bästa skivor. Mytologisk, unik och alldeles, alldeles underbar.

På torsdag morgon bär det av, två förväntansfulla skribenter och en fotograf tuffar till skogen och leran. För undertecknad blir det faktiskt första gången jag trampar omkring på en riktig festival, med camping och tält och lite halvtaskig hygien. En lite småpinsam sak att erkänna perhaps, men det finns såklart en anledning till denna publika bikt. Jag tänkte att den som vill kan få svara på miljonerkronorsfrågan.

Vad tusan ska man ha med sig?

Vänner och bekanta har tipsat om följande livsnödvändigheter:
Ficklampa, knäckebröd, kondomer, solglasögon, spegel, hårspray, sovsäck, tubost, många par strumpor, vattenflaska och hårspännen.

25. R.Kelly - Double Up

Min vän, hade du bara undvikit att försöka göra hiphop och att ta in Chamillionaire hade du inte varit på denna hedrande 25-plats.

24. Bone Thugs N Harmony - Strenght & Loyalty

Människor är okunniga och saknar vett; hur kan de missa att 2007 års motsvarighet till The Shangri -Las är ett gäng snubbar som bor i samma hus?

23. Otterman Empire - Babylon & On (Slow 33 + 8)/7″

Ytterligare en galen ljudvärld från världens just nu bästa skivbolag; Fantastiska Whatever We Want Records. Det är ljudet av en komplett schitzofren New York-bo utan ett uns kodein i kroppen.

22. Takeshi Nishimoti - Monolouge

Som om Tori Kudo skulle fötts stum av Steve Reichs moder.

21. Crime Mob - Hated On Mostly

Popmusiken tillhör ungdomen, de orädda. Något som söderns finaste konstellation visar alldeles klart.

20. J. Dilla - Jay Loves Japan

Efter sin död forsätter Jay Dee att visa upp sin genialitet. Det är ljud som spänner, förvandlas och reformeras.

19. Antenta - Camino Del Sol (Version Speciales)

Den djupblå discon som greppar tag i Antenas drygt 20 år gamla skiva lyckas med konststycket att göra om den till den allra tunnaste sorten balearica.

18. Jamie T - Panic Prevention

Somliga har missuppfattat Jamie T som en släktning till Mike Skinner eller Dizzee. Inget kunde vara mer fel. Han är bara 2007 års version av Ambrose Adekoya Cambell.

17. Panda Bear - Person Pitch

Det är bara under det fantastiska året 2007 som Person Pitch skulle hamnat så här långt ned. Animal Collectives söner gör numera den sköraste och mest poetiska popmusiken som finns.

16. Escort - All Trough The Night 12″

Vägen framåt stavas D.I.S.C.O, och jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få dansa till Escort, samtidigt som Rozetta Johnson kliver ut ur soulhimlen, ned till oss döda för att åter skänka oss liv.

15. Piana - Eternal Castle

Titta på skivomslaget här ovan; ingen beskrivning i världen utom just det kan göra Pianas senaste verk rättvisa.

14. Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

Den märkliga blandningen av norska fiskarvisor, TOTO:s africa och hyptotisk vacker disco tar ett andetag från mig varje gång den snurrar igång.

13. Justice - Cross

NÃ¥gon gÃ¥ng ska vi pÃ¥ allvar diskutera detta 2007 Ã¥rs motsvarighet till Daft Punks Homework. Martin Gelin anklagade skivan för att inte ha “en enda ny idé”. Det kan bara komma frÃ¥n en Whigger i New York.

12. Taken By Trees - Open Field

Med stor sannolikhet blir det här årets näst bästa svenska skiva. Detta blyga och fullständigt naiva verk blickar med stora ögon mot himlen där Hans-Joakim Roedelius ritar sina mest drömska bilder.

11. Nick Lowe - At my age

En gammal mans verk som med sin förädlade röst är lika sällsam och angelägen som någonsin tidigare. Stundom är det djupt fascinerande. Vid andra stunder, lyckas Lowe blåsa bort allt mörkt och tungt ur min kropp.

10. Black Devil Disco Club - Black Devil In Dub

Tiden var äntligen mogen för att BlackDevil åter skulle vakna till liv. Varje sekund i den här dub-versionen skvallrar om att musikhistorien är på väg att skrivas om, ytterligare en gång.

09. T.I - T.I vs. T.I.P

Världens bästa, och snyggaste, rappare slår till med en ljudbild som nästan är smal och spänstig. Detta tillsammans med ett accelererande storhetsvansinne gör att T.I är bättre än någonsin.

08. Lindström & Prins Thomas - Reinterpretations

De norska mästarna gör den allra djupaste av disco, med hjärtat utanpå Paul Smith-skjortan. Även fast den skjortan antagligen är en glesbygdskavaj. Whatever.

07. Kalle J - Vingslag/Unga Hjärtan 7″

Alla borde sampla Burt Bacharach minst en gång i livet.

06. A Mountain Of One - EP 2

Är det disco? Är det Chris Rea? Ljuden ekar av studiorock; alldeles fulla med skägg. I vilken tidsålder som helst utom denna hade det varit ett skäl till skratt. Nu är A Mountain Of One den akt som får mig att se med tillförsikt på framtiden.

05. Tank - Sex, Love & Pain

Hans röst berör mig till tårar.

04. Map Of Africa - Map Of Africa

Whatever We Want´s milstolpe: En urteoretisk och konceptuell produktion; som om de senaste årens försiktiga utsvävningar på orörd psykadelica- och disco-mark nyligen har gjort sitt examensarbete.

03. Battles - Mirrored

Joe Meek har fått fyra bedårande och komplett galna småsyskon.

02. Bassekou Kouyate & Ngoni Ba - Segu Blue

Inget kommer under 2007 bli vackrare än den fjäderlätta popmusiken som virvlar runt Segu Blue:s 14 spår.

01. The Tough Alliance - A New Chance

Förstår ni så förstår ni. Resten kan ägna sig åt att smiska sig gula och blåa.

Det är ju helt givet, bara för att jag räknat med regn och rusk så strålar solen och det är helt stört varmt. I tältet där jag ser Danielson är det i och för sig rätt svalt, både i tempraturmässigt och musikaliskt. Det är ju knappast dåligt, men inte så mycket att hänga i nån gran.

Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.

Dagens höjdpunkt var helt klart Electrelane. Tänk att så stora ljud kan komma ur så små varelser. Gitarrmangel är sjukt hett i kombination med liten blond tjej. När jag blir stor ska jag gifta mig med gitarristen i Electrelane.

Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.

Vi blev inte insläppta till Taken By Trees. Surt. Peter Bjorn and John får Linus skriva lite om imorgon.

En rekomendation: Om ni någon gång får chansen att se Modest Mouse live, se till att stå bredvid ett dödsfan, som Andreas från Cellmates till exempel. Det gör det hela till en ännu finare upplevelse. Men Cansei De Ser Sexy knäcker killarna på stora scenen. De lyckas väcka till och med den annars halvmedvetslösa Acceleratorpubliken. Stort tack till dem för det.

Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.

Imorgon: mindre rock, mer pop. Jag är pepp.

Bat For Lashes gillar jag bäst lite på avstånd. Det är finast när jag slipper veta exakt hur himla knasig hon försöker vara. Men fint är det, oavsett. Och nu har det gjorts en video till en av de bättre låtarna från debutalbumet Fur and Gold. Den har folk i djurmasker på cyklar. Vad kan en flicka göra, annat än gilla det?

Bat For Lashes - What’s a girl to do? [Quicktime]

Så var det dags igen. Traditionsenligt, vilket i sammanhanget är en ironi. När vi förfaller till traditionerna finns bara skalen av oss kvar.

Ice Cube - AmeriKKKas Most Wanted

En häxbryggd av energi, ilska och de mest oöverträffade beatsen herren har skänkt oss. Dessutom är raden “Fucking around in a crap game, niggas think I’m soft cause now I’m in the rap game” det tuffaste jag hört ever. Och den som fÃ¥r äran att inleda TTA:s monumentala kärleksförklaring Take no heroes är sÃ¥klart etta även här.

“Ice Cube
Brian, Jackie Wilson
Always make me feel strong
Paul and Joe and Mick
CeCe, Kevin, Vic
Tim and Leroy Burgess
Always at my service
Alton, Barry, Scott
They take me to the top”

Chris Coco - Heavy Mellow

Min dator gillar att tagga den här som “New Age”. Som vanligt har den dock fel; det är bara den sköraste sortens popmusik.

Beanie Sigel - The Reason

Hamnade lite i skymundan av debuten The Truth och den ständige Jay-Z:s eskapader. Men det fråntar inte det faktum att det var en av 2001 års bästa skivor.

Dusty Springfield - Dusty In Memphis

Aldrig, aldrig har engelsk soul låtit vackrare och mer egensinning än när den lånades ut till USA 1969. Över 30 år senare har den fortfarande inte kommit hem.

Efdemin - Efdemin

Som om tysk techno inte är det omodernaste 2007 kan erbjuda? Visst inte. Hjärtat rinner ut ur händerna när Efdemin gör årets respons på Booka Shades monstruösa Movements.

Giacomo Puccini - Tosca

Bara för att dansen över årets sommarfält aldrig kan vara komplett utan min partner i crime, Giacomo Puccini. Inspelningen med Maria Callas är i en klass för sig.

Jaylib - Champion Sound

Madlibs och världens sötaste J. Dillas samarbete från 2003. Nu i en helt livsnödvändig återutgåva som bevisar att Jay faktiskt var Jesus återuppstånden.

Lio - Lio

Redan när jag såg omslaget visste jag; jag var hemma. Allt sökande världen över efter den felande länken mellan S:t Etienne och Klaus Nomi var förgäves; svaret fanns i Belgien, fullständigt bevarat på Lios debutalbum. Och jag saknar ord för att beskriva dess skönhet.

Talc - Sit Down, Think

Bara för att arkeologisk teori alltid är viktigare än slutprodukten.

The Art Of Noise - Who´s afraid of the art of noise?

Bara för att dynamiska ljud alltid är bättre än tomma verser.

The Young Rascals - Groovin´

Bara för att ett av de allra, allra bästa popalbumen kommer i en ny utgåva som just du måste äga för att ens kunna kvala in till den årliga tävlingen Modernismens Nya Grepp.

Pete Shelley - Homosapien

Ett av de finaste omslag jag vet sitter på detta Buzzcocks frontmans mästerverk. Von Sudenfed kom några år för sent, minst sagt.

Antibalas - Security

Konono no.1 håller på att tramsa med Björk, så under tiden får ni hålla till godo med den här. Misströsta dock inte; den har fått mig att trumma på min kropp, så rent teoretiskt - ni vet vilket som är viktigast vid det här laget? - är det en helt lysande liten skiva.

Andreas Vollenweider - Caverna Magica

Och så den finaste stunden från min schweiziske vän Andreas långa och märkliga karriär. I natt somnade jag med den här i lurarna; vaggades in i den tryggaste av alla drömska världar.

Och så varje gång ett av stroboskopen blixtrar till trycker han händerna mot ögonen, pressar som om han skulle stoppa blödningen från en snittad aorta. Killen på raden framför mig plågas lika mycket av Cornelius visuella explosion som jag av min noja för tinnitus som får mig att lägga fingrarna lätt mot öronen när japanen vänder sin distorterade sida till.

Ögonkillen slapp epilepsianfall under hela konserten.

Dansande sockerbitar, vandrande fingrar som blir till erotiskt laddade ben. Perfekt synkroniserad biltrafik. Är en fantastisk backdrop ett sätt att ha publikens ögon riktade mot sig under hela konserten?

Inte förrän Keigo Oyamada, Cornelius vardagsnamn, tar avsked med vaggvisan Sleep Warm och stillsam grafik på väggen låter den misstänkte epileptikern händerna vila i sitt knä.

Sleep warm sleep tight
When you turn off the light
Sleep warm sleep well my love
Rest your head on the pillow

(Foto: Michael Hoefner. På grund av det tråkstrikta fotoförbudet används en bild från en annan spelning.)

Taken By Trees - Open Field

Jag vaknar med klibbig spritsmak i munnen och renar hjärtat mitt med svavel och sveriges vackraste röst. Lost & Found är den mest vingligt friska sång att vakna till. Vit skjorta och en svag ramlösa och en trasa mot pannan.

Boz Scaggs - Silk Degrees

Den korrekta musikersoulen borde aldrig blivit sådär elakt mobbad. Jag vill pussa den här vite mannen i pannan och utvandra till Amerika - The land of plastsoul och trånga 501:or.

Goldmund - Corduroy Road

Igår strövade jag omkring ensam i soldiset, och precis när jag passerade en myrstig och lät en lövbeklädd gren kittla mig i nacken slog ipoden an den första tonen av Marching Through Georgia. Den gled ner över min kropp som en lugn droppe champagne.

Joe Meek - I Hear A New World

Minns ni att jag nämnde Battles för ett par veckor sedan? Den här skivan kom 1962 och är den mest störda och älskvärda popskiva jag hört. Och just det; den låter som negativet till Mirrored.

Michael Nyman - Noises, Sounds & Sweet Airs

Tystnad, tagning. Där vinglar en operasångare med näpen blick förbi. Dialogerna här är värda att ge upp ett par brouges från Churchs för.

Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

Just när vi trodde att den baleariska discon inte kunde komma längre gav mig en välklädd herre den här. Komplett med en version av Totos Africa omgjord till en sen vårkväll vid kusten har den förändrat mitt liv. För den här veckan.

Tank - Sex, Love & Pain

Och så blev maestro Kelly snuvad på att ha gjort årets skiva. De minimalistiska neontrummorna är arkeologiskt bevarade från 1995, och fattar ni inte hur bra det är fattar ni fan inget.

Friday Bridge - Intricacy

SÅ jävla arty och ansträngt att jag bara vill lyssna på Devin The Dude och dricka glassdrinkar. Och att sjunga på franska och lite engelska här och där gör att hennes position bland Sveriges trädkramar-indies är säkrad. Men inget av ovanstående förändrar det faktum att mitt liv var tomt och grått innan jag lät mig svepas in i den sång av silke och asfalt som är it girl.

Dominik Eulberg - Heimische Gefilde

Gratulerar till årets vidrigaste skivomslag - tyskar alltså - och till 2007:s stundom finaste och renaste techno.

Syleena Johnson - Chapther 3: The Flesh

När TP-3: Reloaded blev en usel diskvattenstrasa kramade Syleena ut varenda droppe svett, kärlek och sex pÃ¥ sitt tredje album. SÃ¥ stilla dansade vi, hon & jag ihop, och sÃ¥ viskade jag “jag tycker om dig” i hennes öra. Sedan hade vi en mjuk älskog i gränslandet mellan sömn och vakenhet.

Sista och enda gången jag var på Hultsfred var år 2004. Jag kände mig väldigt vuxen. Några småpojkar spred ut att dricksvattnet var förgiftat. Alla gick på det. Utom jag och min vapendragare. Mitt gamla sex som jag av någon outgrundlig anledning var lite småkär i och som varit sällskaplig hela bussresan ner gick och höll någon annan sött i handen. Och undvek mig som om han var ett par splitternya vita sneakers och jag var leran vid bajamajorna. Det var sådär. Det regnade. Vi åt äckliga mackor med mjukost på tub. Jag bestämde mig för att Hultan var skit.

För alla stackare som ändock tror att Hultsfred är nåt att ha tipsar jag om följande artister:

OZZY OSBOURNE [UK]

Kan ju vara sjukt rolig att se. Inte för att han är särskilt bra, eller ens kan stå upp själv, men ändå, just därför. Raggpotential noll.

THE ARK [S]

Fråga inte om artondeplatsen. Jag har sett Olas snopp.

TURBONEGRO [N]

Turbonegro har världens finaste, sötaste och mest välklädda fans. Häng med fansen och fråga om klädråd.

MANIC STREET PREACHERS [UK]

“If You Tolerate This Your Children Will Be Next” känns ju rätt aktuell med allt klimatsnack just nu… eh..

DIZZEE RASCAL [UK]

Dissa inte Dizzee. Och förvandlas inte till en göteborgare som drar dåliga ordvitsar.

RAZORLIGHT [UK]

En av snubbarna är ihop med Kirsten Dunst. Typ det intressantaste med det bandet… och hon lär ju aldrig dyka upp i Hultsfred. SÃ¥, strunt i dem va.

JUSTICE [FR]

Justice gör sjukt bra electro. Det är han (förlÃ¥t, bandet menar jag ju förstÃ¥ss, dumma dumma mig) som gjort “We are you´re friends, you´ll never be alone again” om ni nu skulle rÃ¥kat bosätta er under en sten de senaste Ã¥ren. Kolla MusikbyrÃ¥ns Paris-special för musik och tips. Och lyssna för guds skull pÃ¥ nya skivan. Jag säger bara D.A.N.C.E.

SEBASTIAN [FR]

Samma genre som Justice, samma våg. Också bra.

UFFIE FEAT. FEADZ [FR]

And again. Fast det här är en sexig fransös. Typ som Yelle. Grymt.

SHOUT OUT LOUDS [S]

Äter kött trots att de döpt en lÃ¥t pÃ¥ nya skivan till “Meat is murder”. Läs utförlig picknickintervju pÃ¥ Judy.

FIBES, OH FIBES! [S]

Klart skön indiesoul.

BONDE DO ROLE [BRA]

Svettig bailefunk blandat med stulen hårdrock. Yeah.

TUNNG [UK]

SÃ¥ fina.

THE CONCRETES [S]

The Concretes är ju bra. Och Judy har intervjuat dem med.

LAAKSO [S]

Sångaren Krunegård är enligt en säker källa en av Sveriges bästa one night stands. Festivaltokiga singlar take your chance!

TAXI, TAXI! [S]

Taxi, Taxi är två unga söta tvillingsyrror som är grymma. Väldigt skygga dock så det kan bli svårt att få hångla med dem.

JUVELEN [S]

Sjukt hajpad soulsnubbe som låter som Prince. Hånglar antagligen i falsett.

Det är inte bara jag som ogillar Hultan. PÃ¥ Ringvägen i Stockholm anordnas en rockfestival pÃ¥ lördag den 16 juni. Under devisen “Skit i Hultsfred - Stanna i stan!” arrangerar Pub 91:an, Abyssinia, Tulle Bar & Grill samt Snövit konserter frÃ¥n 19.30 till 23.30. Garanterat lerfritt.

Toumani Diabates Symmetic Orchestra - Boulevard de l’Indpendance

Ljudet av en porlande bäck, där solen stilla speglar sig dagsljummen i ljuset och din hand som försiktigt nuddar det kalla vattnet.
Ljudet av ditt fnitter i mitt öra.

Irma Thomas - Time Is On My Side

De för evigt fövisade Rolling Stones gjorde en cover på titelspåret. Men låt dem inte stjäla vår identitet; den är evigt fastsprängd i varje sekund, då, nu och för alltid.

Babyface - Day

Han röst är en vårvind och jag är bakfull tom skäggig rödögd. Den fundersamma blicken; vad är det som stör dig vännen min?

Ciccone Youth - The Whitey Album

Ett konstverk, kanske mest för den upprivande versionen av Madonnas vackra Into The Groove.

Dizee Rascal - Maths & English

Vill aldrig lämna klubben. Never, Never take me home.

Gil Evans & Ten

All kärlek i ett bristande hjärta smälter för varje ton som prickas in i mitt huvud. Och gud, det slutar aldrig.

Handsomeboy Technique - Adelie Land

Och vi var nere, men uppe på fem och för varje ljummen sommarnatt vi drack oss vackra på alldeles för mycket kamikaze, och jag rufsade dig i håret och frågade när åker du till London igen och han svarade I morgon men det gjorde ingenting och du hade fyra uppknäppta skjortknappar men mina var knäppta upp i halsen och du gick hem med någon AD och nattbussen hem till Asphooden har aldrig känts längre och nu sitter jag här med alla våra nätter tonsatta precis som de kändes. Och jag älskar dig min vän.

KLF - The White Room

Någon som vill dansa 48 timmar i sträck? Jag vill, tror jag.

Ludacris - The Red Light District

Om jag inte hade varit så jävla svennig hade jag varit Ludacris. Och jag hade flinat varje vaken sekund.

Orange Juice - Rip It Up

Rip it up and start again. Snälla, sluta aldrig riva sönder gårdagen.

Porn Sword Tobacco - New Exxlusive Olimpic Heights

Du ristar ditt namn med det lättaste av dun i min panna, så stilla somnar min älskade med de svalaste av andetag mot min hud.

Justice - Cross

Det svarta ljudet av den artificiella världen ekar högre i min lägenhet för varje dag.

Tillsammans med Afghanistan under talibanerna och andra totalitärt styrda länder sticker Storbritannien då och då ut som ett av de länder som är mest repressiva när det gäller musikaliska uttryck. Lagen som, något förenklat, ger polisen särskild makt att stänga ned fester där det spelas repetitiva beats har blivit legendarisk.

Nu fruktar lobbygruppen Local Government Association att en gammal farsot är pÃ¥ väg tillbaka och vill starta krig. (“War will be waged…”) Rave! Nu-rave! Knark! Ring polisen! HÃ¥ll koll pÃ¥ Myspace! De spelar … Hot Chip!

Hot Chip?

The Guardian rapporterar:

The association has identified Klaxons, New Young Pony Club, Shitdisco, Trash Fashion and Hot Chip as leading exponents of nu-rave, described by a council spokeswoman as “punk meets disco”.

Det är lite väl enkelt att raljera över a council spokeswomans genrebeteckningar. Felix Martin från Hot Chip gör det bäst själv:

The association warns that youngsters have grown tired of “mainstream” music and are turning to naughty, naughty bands such as Hot Chip to provide them with illicit thrills in forests and green fields all across the land.

En femårsplan – förlåt, fempunktsplan – har lagts fram för att människor på landsbygden ska få ha sitt lugn och sin rävjakt i fred. I första hand ska festerna vallas in i en ofarlig mittfåra genom att arrangörerna söker tillstånd. I andra hand är det maktspråk som gäller: Utrustning ska beslagtas i samarbete med polis och markägare.

Dessutom ska ett angiverisystem (“We need the eyes and ears of local people.”) snoka upp festligheterna i förväg. Som den aktör i avantgardekulturens absoluta frontlinje vet organisationen att det är pÃ¥ interwebbz det onda planeras. Myspace nämns specifikt i The Guardians artikel.

Lagen jag nämnde i början av inlägget lades fram 1994 och fick ett intressant efterspel. Paragraf 63-67 är direkt riktade mot 1990-talets ravekultur (“Powers in relation to raves”) och definierar ett rave som minst 100 personer som lyssnar pÃ¥ “sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Autechre svarade med att släppa sin Anti EP samma år, med låten Flutter som helt saknar repetitiva takter för att kringgå lagen.

Skivan försågs med följande varningstext:

Warning. ‘Lost’ and ‘Djarum’ contain repetitive beats. We advise you not to play these tracks if the Criminal Justice Bill becomes law. ‘Flutter’ has been programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played under the proposed new law. However, we advise DJs to have a lawyer and a musicologist present at all times to confirm the non repetitive nature of the music in the event of police harrassment.

Om nu skogsrave skulle återuppstå och behöva bekämpas 2007 kan jag bara säga som Hot Chip:

If there are so many great illegal parties and festivals up and down the land, can we be invited to one please?