Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Uncategorized
Huvudbild

Uncategorized

Nu visas arkiv för kategorin Uncategorized.

NYC-rapport

Sedan 3 veckor tillbaks Brooklyn-bo och det är lätt att ramla på med något slags barhoppande, men i fredags var jag på spelning. Man gick in genom en dörr bredvid två barer uppför trappen och in i någons loft. 3 band spelade i ett svettigt, fullknökat och sötrökdoftande rum. Baren fanns i köket så bara att känna sig som hemma. Crystal Stilts spelade. Som även spelar ihop med svenska Love Is All på Bowery Ballroom nu i december. Klart lyssningsvärt, vet inte vad jag kan kalla det, drowsy pop typ. Trött röst med pigga melodier. Love is All verkar ha släppt nytt precis, men låter ungefär som de brukar. Ganska kaxigt och verkar gå hem i staterna och ja man blir glad av det. Spelar på Debaser 10e januari.

Jag gör lite extratimmar i baren på ett hak i Brooklyn och vad förföljer mig om inte Jens Lekman, Shout out Louds och The Sounds. Det är personalens i-Pods som snurrar och trots att jag helst vill slippa så är det ju lite roligt.

Crystal Stilts igen, väldigt joy divisionish

3 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Konsert, MySpace, Judy bjuder Taggar: Inga taggar

Det … det.. It’s alive!

Om man ska tro Pitchfork så är det här omslaget till kommande Merriweather Post Pavilion som släpps i januari.

(Nej, det är inte en animation.)

58 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: , ,

M83 väljer och vrakar

När Anthony Gonzales ombeds välja ut sju låtar som har betytt mycket för honom blir listan så här:

  1. Ultravox - Dancing With Tears In My Eyes
  2. Tear For Fears - Head Over Heels
  3. Smashing Pumpkins - Farewell and Goodnight
  4. Cocteau Twins - Frou-Frou Foxes In Midsummer Fires
  5. Blonde Redhead - Violent Life
  6. Sonic Youth - Schizophrenia
  7. Slowdive - Avalyn

… och det låter så här på Urbs podcast. För övrigt framstår han lite vilsen och franskt nervös.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: ,

Tio tysta veckor

 

Du är trött intill förintelse och bara vill ligga hemma och titta på tv. Du orkar inte jobba, inte producera någonting. Fel sätt är då att hänga upp skylten och berätta att du går på semester. Rätt sätt är som Richie Hawtin gjorde vid årsskiftet:

We are all very excited with what we have in store for our Tenth Year Anniversary, but before we announce too much, we will begin the year with our own celebration - 10 Weeks of Silence! During the first ten weeks of 2008 there will be no new releases and no performance or appearances from any of the Minus [Richie Hawtins etikett] artists. I hope you all enjoy this moment of silence […].

Nu låter han igen. Fredag, Berns, Stockholm Zoo. Vem har märkt av Judys tysta veckor?

3 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: , , , ,

Heartache comin’ up

Vad är det egentligen med ensamma män med gitarr och hjärtesorg? Det är ömsint och fint, men hur kommer det sig att det bara är Män i publiken? Skulle det inte vara tvärsom, att det är damerna som trånar efter den där ledsna gitarrkillen?

Men nej, jag kliver ner i Bondens källare tillsammans med vad det verkar en hängiven skara fans (män) och låter hjärtat få sig en mörbultande omgång av ömma Rocky Votolato-toner. Ex Waxwing sångaren är för första gången i Sverige och skyller på Xanaxen när gitarren spelar lite fel. Han känns sådär härligt genuin och entusiastisk och skakar glatt hand med hängivna fans efter spelningen. - Tack för att ni kom, vad glad jag blir att så många hittade hit. Såhär dagen efter är jag fortfarande berörd. Och glatt påmind om hur himla underbart det kan vara med livemusik. Det kanske är jag som är skör, men är det inte sådär vackert så det gör lite ont?

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Konsert Taggar: Inga taggar

Där den riktiga beefen finns

Hiphop-Sverige kan jiddra lite då. Det puttas och skvätts vatten i ankdammen men når aldrig de där kolossala Glock-baserade nivåerna. Här är det stället i kretsarna kring Kroumata som drive by-incidenterna ligger närmast till hands.

Landets grövsta beef förs på kultursidor och med pressmeddelanden. I ena ringhörnan: Rikskonserter och Kroumata. I den andra: Den före detta medlemmen Anders Loguin, som enligt Kroumata fick sluta på grund av hans “oförmåga att ta kritik [som] har skapat en repetitionsmiljö präglad av frustration och förlorad spellust som givetvis påverkat konserterna negativt.”

Ingenting är heligt när slagverksfetischister strider.  Det är en kamp i nuet och en strid om historien.

“I media anges Anders Loguin som en av Kroumatas grundare. Det stämmer inte”, skriver Rikskonserter.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

italo

Den finaste kärlekshistoria jag vet är den italienske författaren Italo Calvinos Klätterbaronen.
Historien om den tolvårige Cosimo som klättrar upp i ett träd och stannar där för resten av livet, kan lätt läsas som en aldrig avklingande föräldrarevolt, men det verkligt vackra är ju detta:

Cosimo stannar i träden för att han lovade sin barndomskärlek att aldrig komma ner. Och när hon, en flicka vid namn Violante, i vuxen ålder återvänder till Ombrosa möter hon Cosimo, sittande där uppe i lövverken:


- Och du kommer alltid att älska mig, helt och odelat, över allt på jorden? Och du skulle göra vad som helst för min skull? (…) Du är en man som levat i träden bara för min skull, för att lära dig älska mig?”

- Ja…

Men kärleken fungerar bara ett kort tag, Violante försvinner efter ett häftigt gräl och Cosimo, han stannar där uppe i träden för resten av sitt liv, och ristar in Viola i trädens bark.

Alla känslor - de allra, allra starkaste - som väckts i mig när jag läst Calvino återvänder igen för varje gång jag spelar Nordpolens “Vem har sagt”. Över ett vidöppet housebeat signerat Henning Fürst sjunger Per Hellström “Håller din hand/Drömmer det ibland/Det regnar utanför/Det regnar inuti och just nu är de raderna det enda som spelar någon roll.

Likt alla sånger som någonsin betytt något är den välbekanta och älskade känslan som sången väcker i mig starkare än någonting annat - det är känslan som får mig att keep on keepin on.

“Vem har sagt” är en sång lika viktig som någonsin din andning i min nacke när jag sover. För det är ju så det är; det mest privata, det jag håller allra, allra närmast hjärtat är de sånger jag älskat mest. För att de väcker drömmen om ett bättre liv, om en större dröm, en ny politik, en evig kärlek.

Och jag vill bara att ni ska veta att det i min värld inte finns någonting viktigare än just de drömmarna.

Annat som ni aldrig får missa:

Dungen - Sätt att se (EP)
David Weiss - Virtuoso Saw (Album)
Stevie Nicks - Bella Donna (Album)
Ghost Note - Holy Jungle (12”-singel)
Beyond The Wizard’s Sleeve - Ark 1 (Album)
Monkey - Journey To The West (Album)
Henrik Berggren - Hold On To Your Dreams (Kommande spår)
Randy Vanwarmer - Warmer (Album)
A Mountain Of One - Ride (Fontän Rework) (Singelspår).

Och R. Kelly.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Musik, Litteratur, Startsidan Taggar: Inga taggar

Sömnlös i St Petersburg


FOTO: LINUS LARSSON

Med stalinistarkitektur utanför fönstret känns det lite mer naturligt att killen som sitter bredvid mig till vardags jobbar som skeppare på en rysk kärnvapenubåt stationerad i Murmansk. Vi sitter i en improviserad buss som för 200 rubel tar oss tillbaka in till St Petersburg. Klockan passerar halv sex på morgonen och soluppgången färgar himlen rosa.

Konstantin, som kärnvapenadministratören heter, visar så gärna upp bilder på sitt fartyg uppe i Ishavet medan han bryskt spexar och gestikulerar om det ryska uttryck som ordagrant översätts till “svensk familj” men betyder gruppsex.

Det är kärleken till technon som för mig, en avdankad fredsaktivist, samman med den stolta matrosen. Vi har båda varit pa Global Gathering, en kringresande jumbofestival med namn som M.A.N.D.Y, Dubfire, halva Gabriel och Dresden och Mylo. Den ryska upplagan håller till i Tootari Park, en skidanläggning 2,5 mil utanför St Petersburg.

Ett cigarettmärke med pepp för Östeuropa står för sponsen och de till stora delar strålande DJ-seten befläckas av inhyrd tits’n'ass-dans på scenerna. Jag ska inte klaga, för Dubfires minimala basgångar är oemotståndliga i denna arenatappning. Jag bara konstaterar att inramningen är ett Ibiza för området inte så många mil från det officiella Karelen.

Jag skriver detta från ett internetcafe (med privata bås för varje dator, vad ska man surfa efter här?) som ligger vägg i vägg med Stirka som förmodligen är Rysslands enda kombinerade tvättomat och dubstepklubb. Mina kalsonger är snart torra och jag skulle ha luktat betydligt sämre om inte jag och Johan hade börjat var fredagskväll där och upptäckt staplade vitvaror längst in i lokalen. Jo, visst går det att tvätta, berättade föreståndaren . Binte fler toasta på ryska över grova, abstrakta baktakter?

Troica Club, där vi fördriver resten av fredagen, är ungefär ett Vänner och bekanta och Trädgården i kombination. Kvinnliga DJs i mongobrillor spelar franska hits och dagens notering är att mer rysk sprit och mindre öl gör toaköerna kortare.

St Petersburg är ett sådant stort gytter av butiker för de nyrika och köpcentrum insmällda mellan arkitektur från tsartiden att det är ett detektivarbete att hitta de mindre, bra klubbarna. Skattjakten kan mycket väl börja vid dubsteptvättomatens flyers. Adressen är Kazanska Ulitsa 26.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

lindstrom450×311.jpg

I dag finns det få musiker som uppvisar samma melodiska brillians, samma hjärta, samma kompromisslöshet som Hans-Peter Lindstrøm. Den stråhattsbeklädde norrmannen verkar i ett annat universum, där Steve Reich, Björn & Benny och Manuel Göttsching sitter sida vid sida och fyllnar till på en skvätt rosé.

Lindstrøms dansmusik - eller vill vi kalla den pop? - framstår på hans kommande trespårs-EP som så mångbottnad - tydlig - att den rimligen borde innebära dödsstöten för den kunskapsbefriade dansmusik som Frankrike i allmänhet och Ed Banger i synnerhet rönt alldeles för stora framgångar med.

Hans-Peter viker ju aldrig en tum från sin bana, sin idé. Titelspåret är 30 minuter långt och framstår som det finaste soundtracket till kärleken som står att finna 2008. Och trots längden känns det som att det varar bara något längre än ett hjärtslag.

På fredag spelar jag förövrigt skivor på Debaser Slussens uteservering i Stockholm mellan 17-01 tillsammans med Adrian Hörnquist. Kom dit, drick pimms och lyssna på Where You Go I Go Too med oss.

Jag lovar att spela det här i sommarvärmen:

Afghan Whigs - John The Baptist
America - Horse With No Shame (Todd Terje Edit)
Parlour - Amor
Petet Tosh - Buck-Ing-Hamm Palace
Luisa Fernandez - Lay Love On You
Journey - City Of The Angels
Exile - Kiss You All Over
C.O.M.BI. - You Got Love Song
Ray Baretto - Pasttime Paradise
Led Zeppelin - Dyér Makér

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Kontext.

Aztec Camera & Mick Jones - Good Morning Britain

Spider - Better Be Good To Me

Scott Walker - Mathilde

Gal Costa Mihlo Verde

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsången, lite tjalalalalaaa och så “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vråla något som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här låtens långsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

The White Stripes - Seven Nation Army (2003)

Italien - Frankrike 2007

15 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Musik, Judy pladdrar, Startsidan Taggar: ,

Hedwig före Hedwig

Om någon har missat det så är det hög tid att upptäcka att Stockholms Stadsteater sätter upp Hedwig and the angry inch som scenmusikal, baserad på originalet från 1998, men säkert inspirerad av filmen från 2001.

Några år senare landar Hedwig och hennes band the Angry Inch på Stadsteatern. Detta är deras stora chans till genombrott. Men rivalen och Hedwigs stora kärlek, superstjärnan Tommy Gnosis - som krossade Hedwigs hjärta och snodde hennes sånger - har konsert på Sergels torg samma kväll.

Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det någonstans i en förort söder om Stockholm kommer hållas filmvisning i en biograf modell mindre, som en slags förfest inför föreställningen.

Jag vet inte om det kommer bli öppet för allmänheten, om det kommer hända flera dagar eller ens helt säkert om det blir av. Jag vet bara att det är en bra idé och att det inte händer på Tellusbiografen i Midsommarkransen utan längre ut på röda linjen.

Hedwig and the angry inch har premiär den 30 juli.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: ,

Kassettscratch

Börjar vinyl kännas som det nya cd?


More Music videos at 5min.com

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Hur gör Youngr?

Note to self: Döp nästa zoologiska upptäckt efter en gitarrfarbror. Say hello to my little friend, Myrmekiaphila Neilyoungi:

En värld av möjligheter öppnar sig. Errand Boy måste vara en kantstött isbjörn. Sébastien Tellier en alkad vildhund med högt hårfäste. Fler förslag?

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Holding out for a hero

Det kan hända att man blir tvungen att rösta i himla Eurovisionen i år. För holy hell, det förtjänar Tellier. Roligare har jag sällan haft på en spelning. Sjukt bra musik blandat med luddigt mellansnack och total dekadens med cigarettrök och vinhalsande på scenen. Och så lite klassisk sång uppkrypen på ett elpiano som avslutning. Så fint!

20080508_005457_672225

2008-05-07 - Sebastien Tellier @ Berns.
FOTO: Petter Brandt/ROCKFOTO

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Musik Taggar:

Alldeles nyss ramlade ett mail från Johan Tuvesson in i min mailkorg. Johan var ju talesperson för Nicolas Makelberge och stod för sånginsatsen på en av förra årets allra allra finaste singlar, Kalle J:s Vingslag.

Tydligen ville han bara berätta att hans bolag släpper en ny singel nu på fredag. Det är Hwasser som står för den lilla men klara sången vid namn About That Promise.

Ett borttappat men ungt och friskt piano vårspritter nedför en rinnande bäck, och bärs upp av de djuvligaste och klara synthmattorna, och en syrad chorus-beklädd akustisk gitarr. Det är popmusik så ren att de kan tonsätta den första kyssen efter att alla blyga spel spelats klart. Det är popmusik som vibrerar likt de allra mjukaste tygerna från Simplicite Compliquée.

Det är toner jag håller nära hjärtat.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Veckans popkulturella lista består av följande:

Tetine - Let your Xs Be Ys (Album)

Soul Jazz senaste släpp är en djupt imponerade samling regnskogsdisco från Brasilien. Det är musik att knulla, tänka och slåss till. Det låter ju faktiskt precis som om Lindströms “The Contempoary Fix” växt upp på Cidade de Deus allra torraste gator.

6th Burrough Project - L.E.S.S Productions: On The Rinse (EP)
En av de roligare upptäckterna jag gjort under sena nätter är bolagetL.E.S.S. följsamt varma house. Och bland de mer lysande utgivningarna hittas 6BP:s synnerligen ideologiska sång ”Night Over Memphis” som utgjorde soundtracket till min alldeles egna första maj-demonstration. Jag bar för övrigt ett plakat där det stod ”Kill all hippies” på, samtidigt som jag skanderade “ROPEN SKALLA - AQUASCUTUM ÅT ALLA” under en promenad på krukmakargatan här i Stockholm.

Appleblim Presents Dubstep Allstars Vol.6 (Samling)
Inte ens jag, med ett analt intresse för White label-tolvor, klarar av att ta mig an hela den sprutande flod av dubstep-tolvor som väller in över gränserna från London. Därför bad jag min kompis Appleblim att samla ihop det bästa. Och jag vet, trots att jag inte ens hört skivan än, att han klarade det galant. Först om en månad är det tänkt att jag ska få lyssna, men droppa dess namn redan nu i rökrutan utanför Riche om ni vill känna er salta. Själv tänker jag bara andaktsfullt räkna sekunderna till den 6:e juni.

Soul Messages From Dimona (Samling)
WEEEE!!!! Numero Group överträffar sig själva när de på sin 22:a utgivning samlar ihop hebreisk soul och regngospel från de torraste delarna av Israel. En kulturgärning som hamnar där uppe med Nitty Grittys nya sjuveckorsavdelning och Goodbye Nashville, Hello Camden Town-samlingen från 2007.

Portishead - Third (Album)
När min vän Fredrik hypade den här skivan för ett tag sedan skrev jag ett småspydigt sms som kort gick ut på att “gubbstep är det nya triphop” och att Portishead jävligt gärna fick lägga ned sin verksamhet snarast möjligt. Självklart hade jag inte lyssnat på skivan. Varför skulle jag? Well, nu har jag ändrat mig. Det är rockabilly filtrerad genom stålbadet som Arnold ” I was choosen to lead, not to read” Schwarzenegger sänktes ned i under slutscenen av Terminator 2. “Was Is Das? That’s human emotion, Arnold!”, som Kellerman skrev en gång.

Action Biker - Hesperian Puisto (Album)
För det är väl fortfarande 2003? Nähä. Men för en gångs skull skiter jag i det.

The Advisory Circle - Other Channels (Album)
Som jag längtat efter en avkopplande halvtimme tillsammans med uråldriga brittiska reklamjinglar och dialoger som spolats genom the black lodge förpackade i det hyperintelligenta bolaget Ghost Box’s av mig synnerligen respekterade kontext.

Andy Votel Presents Brazilika (Samling)
Precis när jag lyssnat sönder Brazil 70s-samlingen från Soul Jazz dyker den kringflängande fågelskrämman, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votel upp, och låter de mest psykadeliska ljuden från det med våld genomkapitaliserade Brasiliens 70-tal fogas samman till den mest obehindrade och fria pop som kommer kunna höras i år.

C.O.M.B.I - I Found Mourning (Vinyltolva)
I natt spelade jag skivor på Spy Bar, mestadels för män i för stora kostymer och tre övervintrade indiekids. Och det enda som förenade dem var de sammanlagt tre gånger som II Found Mourning skoningslösa attackdisco körde över allt som kom i dess väg. Och på något sätt har C.O.M.B.I. med Rub N Tug att göra. Än så länge vet jag bara inte hur.

Cedric Im Brooks & The Divine Light - From Mento To Third World War Reggae (Album)
Jag drömmer om att en gång få besöka de romantiserade kvarter min hjärna skapat. Ni förstår, där bär alla färgglada herrstrumpor, viskar snusk i ens öra och dansar till de mest fulländade baktakterna världen skådat. Det är en värld där Chris Dean, eller X-Moore som ni kanske vill kalla honom, aldrig kan sluta att studera exakt hur ett blåsinstrument skall hållas för att nå fulländad estetisk effekt.

Modern Sound Quintet - Otinku (Album)
Det är väldigt lätt och roande att föreställa sig exakt hur konfunderade studioteknikerna såg ut när svensk-karibianskeRudy Smith spelade in sin outsinligt vackra och djävulskt svängiga version av jazz, bebop och calypso i en Stockholmsbaserad studio 1971. Den finaste av musik har ju alltid en tendens att aldrig, aldrig passa in i huvudstadens musikliv. Och för att ge mig än mer fantasier har EM Records (ni har hört det namnet några gånger i år, ja) gett ut deras första och enda skiva igen. Applåder!

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Easy Life Top Beats.

I veckan ramlade promon av den kommande Strut-samlingen Nigeria 70: Lagos Jump (Original Heavyweight Aftobeat Highlife & Afro Funk) in i redaktionens brevlåda. Och efter ett par genomlyssningar kan vi konstatera att det är en bomb av stora mått. Att Nigeria redan blivit 2008 års motsvarighet till Mali står rätt klart. Tillsammans med Soundways nyligen utkommna Nigeria Disco Funk Special och Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-6 presenterar Nigeria 70 en sådan vanvettigt rolig popmusik att MIA:s fruktlösa försök får en allt kraftigare ton av patetik i sig.

Och när Strut på några månader dessutom samlat den renaste och finaste av postpunk , Kid Creole och gamla Ian Dury-tolvor på sina tre senaste utgivningar är det inte så konstigt att jag just nu håller dem nära de allra varmaste platserna av mitt hjärta.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , ,

Yacht Rock Episode 11.

Från den lysande Chanel101.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

—————————————————————————-
1. Rinse:03 Mixed By Supa D (Samling)
När radiostationen Rinse FM för tredje gången samlar ljudet från Londons förorter slås jag mest av hur mycket den moderna basslinen ständigt låter som ett eko från scenen då Leeland Palmers ögon för första gången spärras upp i andra säsongen av Twin Peaks.

2. Bill Brandon - On The Rainbow Road: The Muscle Shoals And Birmingham Sessions (Album)
När den djupt underskattade southern soul-sångaren Billy B:s singlar för första gången samlas på en CD är resultatet lika andlöst vackert och minnesvärt som den första lättsamma kyssen från den du i hemlighet länge har älskat. Och titelspårets melodi droppar likt soldränkt vatten ständigt i mitt huvud.

3. Brenda Ray - Walatta (Album)
Det har ju blivit lite prat om EM Records senaste, och för den delen alldeles utmärkta, återutgivning av Steel An’ Skins Reggae Is Here Once Again. Men det är på den här skivan som EM gav ut under sent 2007 som den mest ljuvligt sköra av Lovers Rock gömmer sig. Och det låter precis som om Studios edit av Rubies Room without a Key långsamt tillåtits mogna i decennier under en korkek. Ett av spåren gömmer sig för övrigt på Judys muxtape.

4. Bruce Springsteen - New Jersey (Brennan Green Edit) (Singelspår)
Bara för att Brennan & Bruce tillsammans låter exakt som det bortglömda Suicide-album Springsteen hade i tankarna när han skrev sovrumssångerna till den djupt överskattade Nebraska.

5. The Diaphanoids - Mermaids Of Lunaris EP (Album)
Exakt så här hade det låtit om Lindström & Prins Thomas hade skapat sin kronjuvel Reinterpretations på en vindfylld segelbåt strax utanför Madeira.

6. Kode9 & The Spaceape - Konfusion (Singel)
Gubbstep!

7. Lula Côrtes e Zé Ramalho - Paêbirú (Album)
Lika musikhistoriskt viktig som Milton Nascimentos & Lo Borges Clube De Esquina eller den där sammanställningen av de sånger Bob Lind spelade in med Jack Nitszche (Elusive Butterfly: The Jack Nitszche Sessions, hette den visst). När Lula Côrtes viskar fram den mest gådabenådade melodien över vad som låter som ett litet barns klagan i Não Existe Molhado Igual Ao Pranto är det den mest kärleksfulla progg som fallit ned från Latinamerikas berg.

8. Mari Boine - It Ain’t Necessarily Evil - Mari Boine Remixed Vol II (Album)
En norsk jazzsjungande same, kan det verkligen vara något? Well, om jag viskar att de som mer än några andra bär upp den här kommande mixskivan heter The Knife kanske ni börjar ana magnituden? Och då är jag ändå redan från början vansinnigt förälskad i Mari Boines karga fjälllandskap som målas upp i ständig blåton. Knife-mixen finns på myspace.

9. Del Shannon - Gemini (Pilooski Edit) (Singelspår)
Mina vänner i Dirty Sound System ritar om den gamla dängan till en symfonisk discoklassiker där blåset används som ett stegrande cresendo till en melodi som till synes spelas bakklänges över den mest konservativa sortens DFA-trummor.

10. Real Ones - Outlaw (Beyond The Wizard’s Sleeve Re-Animation 2008) (Singelspår)
Har jag pratat om den här tidigare? Well, det kanske jag har sörrni. Men det ändrar inte det faktum att Erol Alkans omstöpning av den norska proggpopen är där uppe med de finaste sångerna som skrevs av Colin Blunstone. Ett tag till i alla fall.

11. New Orleans Funk: The Original Sound of Funk Volume 2 (Samling)
Soul Jazz förnekar sig inte när de släpper ytterligare en fullständig nödvändig samling sånger från de mörkaste hörnen av New Orleans källare.

12. Nigeria Disco Funk Special: Sound of the Underground Lagos Dancefloor 1974-1979 (Samling)
Uppföljningen till den eminenta samlingen Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-76 som kom tidigare i år. Men till skillnad från ovan nämnda Soul Jazz-samling är det här inte den sortens funk som spelas sönder på förfester runt om i staden innan Fasching slår upp dörrarna klockan 00.00 natten mot varje söndag. Nej, den här samlingen är för ful och skitig för att ens komma fram till Kungsgatan. Den är gjord för festen utanför tullarna, och kommer aldrig att accepteras i lika hög grad av den vita medelklassen (förutom för en del “frigjorda” mammor) som den klassiska amerikanska varianten. Och precis just därför älskar jag den.

13. Quiet Village - Silent Movie (Album)
Det är ett exeptionellt intelligent och modernt album. Det är årets bästa.

5 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

habib

The B-52s - Funplex
Hur mycket jag än vill hata Fred Schneiders, Cindy Wilsons och Kate Piersons sånginsatser över de relikliknande rawk-gitarrerna kan jag inte låta bli att bli allldeles barnsligt fötjust och upphetsat klappa händerna när de förlöser det inledande spåret “Pump” i en refräng som hämtad ur soundtracket till Art School Sluts.

Don Henley - Building the perfect beast
Denna Eagles-frontman har alldeles för länge spottats på. Den nattskimmrande storstadspopen som Henley presenterar på detta 1984 års bortglömda rubin (samma år som yours truly föddes) uppvisar ett melodihantverk som i ensam majestät förvandlar en vanlig redaktörsdag i skrapan på Essingen till ett alldeles eget avsnitt ur tv-serienWest Wing. Ja, förlåt. Inga mer TV-liknelser idag.

Emtidi - Emtidi
När Mind On The Run gräver allra djupast i i de tyska Acid Folk-gömmorna blir resultatet oftast fantastiskt. Som här, där Fairport Convention verkar agera komp till Klaus Schultzes allra blekaste minimalism.

Ersen - Ersen
När mina kompisar i Finders Keepers Records samlar turkiske Ersens mest underbara funk-smockor på en liten behändig skiva kan jag inte låta bli att vara djupt imponerad över den målmedvetenhet som visas upp i de ständiga försöken att skriva om pophistorien.

Fjordfunk - Ovid 8
Med ett sådant namn går det inte att misslyckas. Mina allra djupaste discolustar får åter ett alldeles för stort utrymme, och när landsmannen Lindström river ner himlen på b-sidan funderar jag allvarligt på att flytta hela Gubbrummet på Spy Bar till en liten ö strax utanför Bergen där vågorna långsamt kan slå in över fönsterrutorna.

The Habibiyya - If Man But Knew
Varje spår låter som de böneutrop som TTA förevigade på A New Chance. Lika vacker som min nyinköpta marinblåa Trench från Thomas Burberry.

Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Om du hoppar över det lite onödiga spåret Zigenarliv Dreamin är pratet om Boogie egentligen rätt fånigt. De största poängerna kommer ju när Håkan klär sig i vit kostym och förvandlas till Clarence Carter anno 1969 och med ett snett leende sjunger till sin Nathalie eller vemsomhelst om hur kärleken är evig. Och starkare soul än på den vidunderliga Kärlek är ett brev skickat tusen gånger har inte gjorts på svenska sedan samme person för sex år sedan, under Det är så jag säger det - turnén, lät sin sång Minnen av Aprilhimmlen långsamt glida in i en sävligt lunkande New York New York som stilla rusade in i solen där bakom kullarna.

Joel Alme - The Queens Corner
Tänk er hur det hade låtit om Scott Walker slutade trumma på köttbitar och istället tog sig tillbaka till de djupaste och varmaste melodierna han skrev i sin ungdom. Joel Alme är en traditionalist som besitter en talang som är reserverade åt en på miljonen. Och på sin första singel skjuter han sin perfekta popmelodi långt ut i rymden där den tillåts dansa med Dennis Wilson och Tin Pan Alley på en plats där klockspelen aldrig tystnar.

Liquid Liquid - Slip In And Out Of The Phonomenon
Till och med Mo’ Wax-singlarna. Det kanske inte säger så mycket för er, men i min bok är det som om Moses åter klyver havet med sin futtiga pinne.

Lovely Jon - Grindhouse Vol 2: Tales Of Sleaze And Sin
Vad är hippast och fräckast just nu, undrar ni förstås? Svaret: En obskyr variant av gamle SVT-profilen Orvar (nej, han har givetvis inget efternamn) som gräver fram sin allra smutsigaste RAWWK och mixar ihop det med de allra ostigaste dialogerna från sin absurt stora samling sleaze-porr. Det är så modernt att jag kissar i brallan.

Lullabies In The Dark - Song For Marie & Elise
De smäckra evangeliska plinkandet. Det är som att spela A Mountain Of Ones Ride baklänges och på halva hastigheten. Som jag har drömt om att kunna göra det!

Nitedogs & Lovefingers - Black Disco
Sammy Barbots New Mexico är en fullfjädrad popsång inlindad i den mest underbara smaklösa skrud. Så när mina vänner på lovefingers hugger tag i den och stöper dess toner i en kontext som gjord för att hinka drajjor på Riche till blir jag fånigt förtjust.

Quiet Village - Silent Movie
Vad har Quiet Village gemensamt med Benga och Schlager-Tellier? De har gjort tre av årets bästa skivor såklart. Denna första fullängdare från utkanterna av Whatever We Want Records (den släpps faktiskt på !K7 av alla ställen) är de samlade intrycken av det allra första decenniet på 2000-talet.

The Shortwave Set - Replica Sun Machine
Annika Flynner och jag har en sak gemensamt och det är att vi hatar Danger Mouse. Så kan jag innerligt tycka om en skiva som den mannen producerat? Ja, uppenbarligen.

Zeus - Esoteric Disco
Joel Martin från nämnda Quiet Village gjorde den här mixen redan 2002. Men det är här vi hittar de första fröna till det som skulle komma att utgöra grunden till den konstellation som står i frontlinjen när popmusiken skall knuffas framåt. Och nu när Sounds Of The Universe släpper den igen, stenhårt limiterad, framstår den som vår tids motsvarighet till Karen Daltons tidiga 1960-talsinspelningar.

VA - An England Story: The Culture Of The MC in the UK 1984 - 2008
Englands musikkultur står ju förevigt i förgrunden av den mer slapphänta amerikanska varianten. Och på den här fina Soul Jazz-samlingen, från åren då skinrörelsen slutade älska sin soulmusik och istället blev The National Front, och fram till idag, uppvisas en sådan dogmatisk övertygelse om basens funktioner på popmusiken att valfri singel med Flo-rida framstår som ett skämt. Det är progressiv musik, i meningen att den ständigt är hånfull mot det som nyss har hänt. Därför låter även de äldsta spåren som om de vore inspelade nästa vecka.

VA - Computer Incarnations For World Peace II
Gert Jansson! Med ett sådant raggardoftande namn bör man också klara av att framställa den djupaste samlingen av balearisk house som möjligt är. Och det klarar Gert, till vardags trädgårdsmästare i Mölndal, alldeles utmärkt. För er kännedom finns också en annan Gert, troligen tysk, som sysslar med proggdisco och sådant där. Men jag vägrar tro att det är den Gert, och inte trädgårds-Gert, som sammanställt detta Taj Mahal av norsk modern fjordfunk.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Fontän - Early Morning

dd

Vilken alldeles underbar heavy metal-pastisch.

Myspace.

INF!

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

I Love Drinking

Tack till Socialism Magazine för videon.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

At the dark end of the street
that is where we always meet
hiding in shadows where we don’t belong
living in darkness, to hide alone

You and me, at the dark end of the street
You and me

Clarence, du är den mjukaste vackraste tröstkudden jag någonsin ägt. Håll min hand, vännen min.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

HANDSOMEBOY TECHNIQUE

emf026pk5.jpg

Varför har ni inte sagt något? Och varför är det bara japaner som säljer den (det logiska svaret = han är japan).

I stället för att skicka märkliga promos med indierock till mig vill jag att NÅGON - vemsomhelst - langar över Magnificent Mass EP till redaktionen (Det vill säga min etta i Aspudden) nu. Allternativt ger mig en sajt där den kan beställas utan Nio miljoner yen i frakt. Hur mycket det nu är, fyra spänn kanske?

Under tiden ligger låtarna, tillsammans med Yoshitaka Morinos fantastiska Diana Ross-edit på Myspace.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

benga

Kommer den här att vara med i förhandssnacket när ritualen om årets bästa skivor börjar? Klart den kommer.

Lyssna.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Fuck Off Hästpojken!

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

I natt jobbade jag sent och slängde ut morgondagens tidning redan i dag. Rätt sjukt egentligen men facket säger att jag inte får jobba 31 dagar i månaden 24 timmar om dygnet så då blir det sådär. Var och skulle hämta ut nya mediciner idag och doktorn tittade på mig med en sådan där hmm hmm-blick och babblade om outredda trådar. That’s sick mate.

Jag önskade just att vi kan fast forwarda den här filmen sisådär ett halvår, så att vi kan skratta igen. Ni kan ligga i gräset och dricka vino tinto medan jag är barfota och spelar skivor. Just de här två skulle jag spela. Och så skulle jag säga: Du och jag, vi är de goaste av vänner. Inget jag gjort, gör eller någonsin kommer att göra är till för att såra dig.

Sedan skulle jag dansa så där fult som bara jag kan.

Alvy Singer - Kungsholmen

The Tough Alliance - New York City Violence By Alwy Singer

Tack till Kitty Litter för dem.

No need for a baseball bat
Don’t need no knife for a sharp attack
No excuses, no looking back
We think too much about the things we lack

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Glasvegas - Daddys Gone

how you are my hero
how your never here though
remember times when you put me on your shoulders
how i wish it was forever you would hold us
right now im too young to know

how in the future it will affect me when you go
you could have had it all
you, me, and mum y`know
anything was possible

spector

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
a fifty year old
reminiscing what i had

i wont be the lonley one
sitting on my own and sad
forget your dad, he’s gone

all i wanted was a kick-a-bout in the park
for you to race me home when it was nearly getting dark
how i could’ve been yours, and you be mine
it could’ve been me and you until the end of time
do what you want, when you want
be as fuckin’ insincere as you can

Ensam man

what kind of way is that to treat your wife
to see your son on saturdays
what way is that to live your life?

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
a fifty year old
reminiscing what i had

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
forget your dad, he’s gone

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Johnny Bristol sjunger everyday she’s around på det där sättet som han kan.
Och jag vet, det är ju inte sant, det är långt ifrån sant.
Sången efter, The five is burning, med det perfekta beatet, landar i min säng.
Och jag har gömt mig i ett par gula chinos,
Sjunger Wi-ba-ba-ba-pa-ba, och rättar till Tom Ford

Hörrni, har ni glömt att jag är pop och ni är rock? Frågan är bara hur man rättar till saker genom att kunna rabbla George Jackson-singlar i sömnen. Hur rättar man till något genom att plocka fram Paulies bortglömda Modernism: A New Decade och nynna beaten i förväg? Anyhow, så är det den finaste kunskapen jag har och resten spelar inte någon jävla roll.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

När inget annat hjälper

Moondog

Älskar Moondog. Och det här är hans allra första, som ges på ordentligt på skiva för första gången.

“What you means to me is what I means to rap”.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

The Pastels - Yoga

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Hittar ingen bättre version, men ni historielösa barn som lyssnar på Cat Powers senaste måste ju såklart få lite perspektiv på sakernas tillstånd.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Notera 501-patchen på röven.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Subway Sect - 1978 Now

subwaysect

Well, den här kom egentligen redan i oktober 2007, men eftersom vi har att göra med ett av de fem grundelementen i pophistorien (De andra är givetvis R. Kelly, Orange Juice, Karen Dalton och The Style Council) gör det ingenting.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Justus Köhncke - Safe & Sound

Så kom den till slut. Uppföljaren till 2005 års brillianta skiva “Doppelleben”. Och självfallet är Justus cover på Michael Rothers “Feuerland” med även här. Det är liksom skäggigt på ett meta-plan.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Den där Obama

Den bästa analysen av Svenskarnas hållning till valet i USA står i vanlig ordning Kinky Afro för:

“Svenne Banan älskar Obama. I alla fall så länge han inte flyttar hit, inte tar våra jobb och våra tjejer, inte snackar en massa Rinkebygoja, inte smäller raketer inom tättbebyggt område och, sist men inte minst, ger fan i att släppa ifrån sig musik eller andra värdelösa kulturyttringar.”

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Nya tider.

Koff säger:
mp3-mannen. jag trodde det var jag.
Phille säger:
haha
Phille säger:
aac-mannen
Koff säger:
ja, det är du. lite töntigare. inte lika open source. mannen som inte kommer kunna spela sina filer inom en snar framtid.
Phille säger:
är i alla fall inte wma
Koff säger:
nej, då är man en riktigt snuskig jävel.
Koff säger:
livstid direkt utan rättegång.
Phille säger:
ja fyfan, hår på bröstet o allt
Phille säger:
snusk o förfall
Koff säger:
ja, vad har hänt med ungdomen?

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZongamin

ZONGAMIN - AZZAZZA (2008)

Promovideor på youtube. Sådana moderniteter.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Sakerna jag kom ihåg…

slanimals1.jpg

Körsbärsöl, charleston, Escort, stora hundar och små kattungar, mitt nya jobb, Tangoterje, Lol i This Is England, Popmorsans originalblogg, Battles, Scrabulous på Facebook med en Horace som jag inte känner men som tycker att jag är het, Vampire Weekend förståss och ännu uppenbarare Jens Lekman, röda hänglsen, serien Stockholmsnatt, Elizabeth Mitchells barnramsor, Flight of the Conchords intro, Flight of the Conchords låtar samt Flight of the Conchords i sin helhet, Orange Juice - alltid, Koffe i svartguldig tracksuit, Paggan, Indiegympa, bowling, wii-bowling, Pilooski, Barnens Underjordiska Scen med Viktor Brobacke, Kalle J som både släppt fina låtar och som vägrar ställa upp på intervju men ibland skickar fina msn-meddelanden om enhörningar, dans i alla former, Ayats söta slanimals . 2007 var ett fint år.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Judy pladdrar, Startsidan Taggar: Inga taggar

Sakerna jag glömde….

regn

Ska inte tråka ut er med ytterligare en lista, men jag ville bara passa på att nämna dessa saker innan året glider över till 2008 - året då rockmusiken blir rumsren igen:

Rykiel Homme, Wyclef Jean, Flight Of The Conchords, Goodbye Nashville - Hello Camden Town, Min Väg, Mina Val av Göran Persson, Da’ Ville - On My Mind, Skream, Stone Island Denims, Tony Sylvester - Pazuzu (Prins Thomas Remix), Ondskans intervju med Edwyn Collins, alla mindless boogie-tolvorna, Abayudaya: Music From The Jewish People Of Uganda, SBU, The ABCs Of Kid Soul, London Is The Place For Me, Lil Wayne - Something You Forgot, Awesometapesfromafrica.blogspot.com, The Avalanches - So Why So Sad (The Sean Penn Remix 2002), Battles - Tonto (Four Tet Mix), Black Devil Disco Club In Dub, Quiet Village - Fragment Of Fear II, mindonrun.blogspot.com, Oljebaren, text-tv, Bill Bufford - Heat, Nitty Grittys herrstrumpor, Nynx Edits, Lindström - Let It Happen, Ghostface Killah, Jaheim - Have You Ever, Honeydrips - Farväl Karolin, Trapped In The Closet, Dansen med Smileyfigurerna på Spy Bar, Sista nummret av tidningen Sex, The Observer Music Monthly, Pilooski & alainfinkielkrautrock.blogspot.com, Allting Studio någonsin rört vid, Medieträsket i Midsommarkransen/Aspudden, T2 Feat Jodie Aysha - Heartbroken (Wawa Radio Edit) och den aldrig sinande kärleken.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Redemption Song - Joe Strummer & The Mescaleros


2Pac - Dear Mama

Cause when I was low you was there for me
And never left me alone because you cared for me
And I could see you comin home after work late
You’re in the kitchen tryin to fix us a hot plate
Ya just workin with the scraps you was given
And mama made miracles every Thanksgivin
But now the road got rough, you’re alone
You’re tryin to raise two bad kids on your own
And there’s no way I can pay you back
But my plan is to show you that I understand
You are appreciated…

I’m On Fire -Chromatics

Save the Country - Laura Nyro

A Mountain Of One - Ride

James Yorkston - ‘Woozy With Cider’


Boz Scaggs - What Can I Say

Edwyn Collins - A Girl Like You

The Lovin’ Spoonful - Do You Believe in Magic?

The Style Council - Shout to the Top

Robert Wyatt - Shipbuilding

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Jaheim - The Choosen One

Jag hoppas indien brinner i helvetet.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Am I Honest With Myself?

“Att byta medicin är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit”, sa min läkare och jag nickade. Anledningen var att jag uppvisat grava tendenser på dåligt omdöme när jag dök upp i ett par svarta chinos från Karl Lagerfeldt till sessionen.

Medicinen är också anledningen att jag ikväll stannar hemma, medan alla andra super sig däng på designskolan Beckmans månatliga undantagstillstånd. Det, och att jag har en skörd med nya skivor från Mindless Boogie, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Tenniscoats och Chaz Jankel att gå igenom. Och att studera bleep i väntan på Burial’s släpp på måndag. Om jag vill - och villig är den korrekta benämningen på mig - äter jag gröt, tvättar en stonie i lammull och öppnar en flaska El Coto på köpet, samtidigt som jag läser A-lo:s krönika i väntan på något bättre. Som ett socialt liv, exempelvis.

Burial, ja. Jag plockar fram Ghost Hardware, den föredömligt disiga singeln som hyperdub släpptes i våras och låter nålen knulla tolvan. Min flickvän är nämligen på Marie Leveau.

Så regnar den vackraste frasen jag vet stilla igenom högtalarna och fönstren i mitt rum fångar den stilla och ekar i takt. Jag viskar med i orden: Love. You.

Och så somnar jag.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , ,

Vad skulle jag göra utan mina bästa vänner? Honest Jon, Eskimo, Whatever We Want, Finders Keepers - Alla bolag som har förgyllt 2007 på ett sätt som varken Seroxat eller ett par skor från Buddahood någonsin har kunnat. Även fast - det ska erkännas - sådana saker är rätt trevliga de också.

Denna gång är det skivbolaget Numero som får mig att dansa min allra allra fulaste dans. De har grävt djupare än någonsin inför sitt senaste släpp: Samlingsskivan Home Schooled - The ABCs Of Kid Soul . Den är allt jag har drömt om och lite till. Små barn som sjunger så fint de kan, inbäddade i bomullsmelodier från Motown, exporterade till den amerikanska landsbyggden, till städerna, till gatljusen.

Lyssna bara på den här beskrivningen:

…the folks at Numero Records have uncovered a whole host of rare kid soul acts from the 70s — most of them a fair bit funkier than their Motown contemporaries! The tracks here all clearly follow the lead started by Michael and his brothers at the end of the 60s — but the music is way more than just a simple copycat of Jackson modes — as each of these artists have a really individual approach, and a heck of a lot of personality in their music — despite their youthful years. In true Numero fashion, most of the cuts here are from tiny little labels — issued only as singles back in the day, but produced with a great deal of enthusiasm for the music — and a confident, competent sound that’s quite striking, given the age of the performers. The package comes with complete notes on the music — opening up a whole world of lesser-known kid soul acts…

Glid in på Honest Jons webb och sätt sprätt på veckopengen.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

“Kristina. Stanna!”

koffemsn1.jpg

Minds alive! On Friday Street
Summerflys around my feet
And wee still stars
Are in my eyes
And mine’s alive on Friday Street
A pulse goes on, on Friday Street
Time seems longer against its beat
And it’s easy to remember
And it’s hard to forget
That mine’s alive on Friday Street
Yeh! Mine’s still alive on Friday Street

And I see myself
And it seems so clear
I can walk through the world
Like I’m not really here
And I really don’t care
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Lives alive on Friday Street
You start to shine in a brand new heat

And the world is clear
Like you’re not really here
And I see myself
And I’m really not scared
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Mine’s still alive on Friday Street
It’s like plugging back in on Friday Street
May it always come alive! on Friday Street

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

För sent.

wilson.gif

Ibland tar orden bara slut. Jag hoppas du dansar sådär som du lärt mig i din himmel.
Tony Wilson, när jag var femton var du mitt allt.

Jag älskade dig. Kanske har jag gått vidare nu, men hjärtat glömmer aldrig det hjärnan döljer.

Tack.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.

Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.

Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.

“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”

- Atlantic City från skivan Nebraska.

Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.

Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.

Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.

För medan ni dricker te och lyssnar på Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgås med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.

Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.

Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.

Den oklädsamma doften av rockmusik når ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle får genast något svettigt i blicken. Baby börjar få stånd och gastar något om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändå?”.

Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.

Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.

Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:

Vi hatar er.

Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.

7 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , ,

Hultsfred 4-ever and never

Sista och enda gången jag var på Hultsfred var år 2004. Jag kände mig väldigt vuxen. Några småpojkar spred ut att dricksvattnet var förgiftat. Alla gick på det. Utom jag och min vapendragare. Mitt gamla sex som jag av någon outgrundlig anledning var lite småkär i och som varit sällskaplig hela bussresan ner gick och höll någon annan sött i handen. Och undvek mig som om han var ett par splitternya vita sneakers och jag var leran vid bajamajorna. Det var sådär. Det regnade. Vi åt äckliga mackor med mjukost på tub. Jag bestämde mig för att Hultan var skit.

För alla stackare som ändock tror att Hultsfred är nåt att ha tipsar jag om följande artister:

OZZY OSBOURNE [UK]

Kan ju vara sjukt rolig att se. Inte för att han är särskilt bra, eller ens kan stå upp själv, men ändå, just därför. Raggpotential noll.

THE ARK [S]

Fråga inte om artondeplatsen. Jag har sett Olas snopp.

TURBONEGRO [N]

Turbonegro har världens finaste, sötaste och mest välklädda fans. Häng med fansen och fråga om klädråd.

MANIC STREET PREACHERS [UK]

“If You Tolerate This Your Children Will Be Next” känns ju rätt aktuell med allt klimatsnack just nu… eh..

DIZZEE RASCAL [UK]

Dissa inte Dizzee. Och förvandlas inte till en göteborgare som drar dåliga ordvitsar.

RAZORLIGHT [UK]

En av snubbarna är ihop med Kirsten Dunst. Typ det intressantaste med det bandet… och hon lär ju aldrig dyka upp i Hultsfred. Så, strunt i dem va.

JUSTICE [FR]

Justice gör sjukt bra electro. Det är han (förlåt, bandet menar jag ju förståss, dumma dumma mig) som gjort “We are you´re friends, you´ll never be alone again” om ni nu skulle råkat bosätta er under en sten de senaste åren. Kolla Musikbyråns Paris-special för musik och tips. Och lyssna för guds skull på nya skivan. Jag säger bara D.A.N.C.E.

SEBASTIAN [FR]

Samma genre som Justice, samma våg. Också bra.

UFFIE FEAT. FEADZ [FR]

And again. Fast det här är en sexig fransös. Typ som Yelle. Grymt.

SHOUT OUT LOUDS [S]

Äter kött trots att de döpt en låt på nya skivan till “Meat is murder”. Läs utförlig picknickintervju på Judy.

FIBES, OH FIBES! [S]

Klart skön indiesoul.

BONDE DO ROLE [BRA]

Svettig bailefunk blandat med stulen hårdrock. Yeah.

TUNNG [UK]

Så fina.

THE CONCRETES [S]

The Concretes är ju bra. Och Judy har intervjuat dem med.

LAAKSO [S]

Sångaren Krunegård är enligt en säker källa en av Sveriges bästa one night stands. Festivaltokiga singlar take your chance!

TAXI, TAXI! [S]

Taxi, Taxi är två unga söta tvillingsyrror som är grymma. Väldigt skygga dock så det kan bli svårt att få hångla med dem.

JUVELEN [S]

Sjukt hajpad soulsnubbe som låter som Prince. Hånglar antagligen i falsett.

Det är inte bara jag som ogillar Hultan. På Ringvägen i Stockholm anordnas en rockfestival på lördag den 16 juni. Under devisen “Skit i Hultsfred - Stanna i stan!” arrangerar Pub 91:an, Abyssinia, Tulle Bar & Grill samt Snövit konserter från 19.30 till 23.30. Garanterat lerfritt.

16 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag erkänner villigt att jag blev lite småkär i St. Vincent när hon öppnade för Sufjan Stevens på Berns för några månader sedan. Det var inte min avsikt, men min stirriga blick längst framme vid scenen kan ha fått henne att ge säkerhetsvakterna i uppdrag att hålla extra utkik efter en manisk svenne med flottig snedbena.

Jag menade inget illa.

Kanske blir jag förlåten om jag hjälper till att sprida det senaste som dykt upp från hennes kommande debutalbum: Your Lips Are Red.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Tack Clitspit, tack TTA.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Calm down, dearest

Först av allt: Tack för alla fina mail vi har fått, och för de fula mailen också. Jag gillar dem alla.

Ni vet, jag är en sucker för listor, de är som porr för mig. Varje gång det dyker upp en ny lista någonstans frustar jag ett sådant där snuskigt läte och sjunker ner i favorit-fåtöljen. Så, jag ska ge er en, trots att ni antagligen förätit er på julens kavalkad av minimal techno och gubbrock. Listan ifråga är såklart ett urval ur min senaste on-the-go i iPoden.

Ne-Yo - Because of you

Ne-Yos vackraste och mest dansanta stycke hitills. Första versen är sådär bra att mitt högerben börjar skaka okontrollerat, och när refrängen kommer börjar jag allvarligt tro att jag skulle vilja smeka hans lena hud och kyssa den lätt. Det tror jag fortfarande att jag vill.

Ciara - I found myself

“I say
So long, farewell,
My life’s moving forward.
My ship has sailed,
And I’m so glad it’s over.
My heart is well….”

Girl Talk - bounce that

Pratade häromdagen med Greg, som går under artistnamnet Girl Talk när han körde hem från jobbet i Pittsbourgh. Jag ringde bara för att säga att jag tycker om honom.

The Good, the bad & the queen - 80´s life

Bästa låten på en ojämn skiva. Ytterligare en fantastisk parafras på “Stand by me”.

Maher Shalal Hash Baz - Giving birth to you

Senaste skivan är inte den bästa, men så har Tori Kudo aldrig varit en skivartist heller. Den här är bara vacker.

Pete Philly & Perquisite - Paranoid (Darin G remix)

Från mixversionen av Mindstate, fantasilöst kallad Remindstate. Men varannan låt är det modernaste jag hört sedan Saint Etienne flög in i mitt pojkrum för flera år sedan.

Pretty Ricky - So confused (feat. Butta Creame)

Vilken låt som helst från den här skivan egentligen. 2007 års bästa skiva. Eh, hitills.

Tinariwen - Izarharh Ténéré

Gubbrock för stenkastande lattedrickare i Vasastan. Men det skiter jag i. Det här är en stor låt, från en stor skiva.

TTC - Turbro

Producerad av Para One och det perfekta mötet mellan Fluokids, Eurodisco och Rich Boy.

So long. Big things coming on their way.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Nya numret av Sonic

Jag noterar att Sonic har the Ark på förstasidan i senaste numret.
Och jag kan väl känna någonstans att det är okej, att det är en rätt skön loska i ansiktet på de som hellre kräks än gillar ett band som har ställt upp i melodifestivalen. På ett teoretiskt plan är det alltså en bra grej att toppa nya numret med. På ett praktiskt plan däremot; The Ark är ju bland det jönsigaste vi har, och jag tror ärligt inte att de på något plan hjälpt till att störta de fördomar de vill vara ett motstånd emot. Däremot hjälper de till att förstärka dom, de “tar inte ned” fördomarna, de skrattar inte åt dom. De gör dom till deras främsta attribut.

Nu har jag ännu inte läst senaste numret, vilket gör att jag hamnar i en något löjlig beef-situation men poängen är denna: Jag gillar egentligen Sonic, jag har tjatat om praktikplatser och frilansjobb utan att Pierre Hellqvist upptäckt min genialitet. Däremot gillar jag inte den trista gubbighet som sprider sig mer och mer för varje nummer. VI VET att Tom Waits är en lustig snubbe, tack så mycket. Det har inte gått att undvika. Sonics första nummer pryddes av R Kelly på omslaget (Vilket Andres Lokko kommenterade med orden: “det finns inga indiekids kvar att övertyga om R Kellys storhet”, och aldrig har väl Andres Lokko haft så fel).
Den framsidan var väl egentligen en slags fortsättning på POP:s soulmanifest men ändå ett ställningstagande, en spark i ögat på indiekidsen. På mig med, jag var sexton år gammal på den tiden och ingenting förutom “Viva Hate” och the Staple Singers dög för mig.
Dock läste jag Sonics och Andres läxor, begav mig ut i jakten på den perfekta popmusiken; oavsett om den the manifesterades som “Too much” med the game, “whats you buisness here Elji” med Maher Shalal Hash baz, “make me feel” med Benassi Bros, “Whoa” med Lil Kim eller varenda Ronettes-singel som någonsin har spelats in. Det gjorde mig till en bättre människa, gav mig ett fantastiskt liv.

Sonics nya läxor vill jag dock inte lära mig; för vad hände egentligen med framåtskridantet, eskapismen, föraktet mot morgondagen som alltid varit popkulturens viktigaste beståndsdelar, och därmed också borde vara Sonics ledmotiv? Slutar allting i att Ola Salo kramar om en lågstadielärarinna på melodifestivalen? Svaret är såklart nej, och det gör förhoppningsvis inte Sonic heller. För jag vill ju att fler ska bli träffade, känna sig älskade, viktiga och uppskattade av popkulturen. Och det är därför jag skriver det här i något konstigt stressat tillstånd; för att jag älskar popmusik mest av allt.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Linus, signing in….

Håll ut. Inlägg kommer.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Låt det handla om glöden igen.

Om 2006 handlade om att droppa Balearic-dj:s på Spy bar handlar 2007 om eld, om värdighet och popmusik.

Popmusik i sin allra renaste form, oavsett och den gestaltas som indie, r´n´b, techno eller hiphop.

För genrer, vänner, har ingenting med popmusik att göra, genrer är förminskande benämningar för sådant vi älskar och hatar. Det är så lätt för poppojkarna i randiga tröjor att slentriandissa den amerikanska svarta musiken för att de inte förstår den. Det omvända gäller också naturligtvis: aldrig är den trista, leksaksaktiga synen på musik så tydlig som när man anklagar TTA för att sjunga falskt.

Så jag säger det till er; 2007 handlar om Jamie T, om Papoose, Pretty Ricky, Panda Bear, Rich Boy, Of Montreal och den fantastiska remixen av Pete Philly & Perquisites Cocksure.

Och jag önskar att den där förbannade uppdelningen försvinner, att musiken slutar vara så tråkigt vit och könlös, och att Horace Engdahl äntligen försvinner ut ur magasin med glansiga papper som kostar 60 spänn. Jag vill att det ska handla om det som Jens Lekman sjöng i ett nedkylt Finspång förra veckan:

”But we go our own way,

try to cheat us, to lead us, to leave us, to beat us,

no matter how you treat us we´ll always find a way”

2007 är året då Sheila träffar sin vän, hon som heter Stella, året då skriken ljuder från London, sköljer bort all grå britpop som plågat mig så länge nu. Det här är året du kommer att sitta med Pretty Rickys ”leave it all up to you” i ett hörn av din lägenhet och verkligen, verkligen gå sönder inombords.

Åtminstonde vill jag att det ska bli så. Bara för att jag behöver det.

För att det betyder mest av allt.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar