Lördag och lördagsgodis? Mjah. José Gonzales är liksom inte arenamusik.. Ge mig gärna gärna hans ömma toner på intim klubbspelning, men det gör sig inte lika bra i 30 gradigt solgass vid ett proppfullt odeon.
Nästa på schemat är Tokyo Police Club och jag tror hela tiden att mina festivlkumpaner drabbats av totalt solsting då jag blandar ihop Tokyo-bandnamnen och tror det är Tokio Hotel de vill se. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar det eller om det bara slinker ned lätt. Men jo, jag plussar för de här kanadensarna som ser ut att vara i 13-årsåldern.
Sen borde jag ha litat på den där mannen i rutiga kavajen som precis innan alla barer stängde lördag morgon berättade att Sharin Foo (tjejen i Raveonettes) var gravid och därför inte med i bandet nu. Han hävdade i och för sig även att han vunnit en grammis, den var bara lite för lik en blå lysande fågel från Ikea… Ett till början bräddfullt tält tunnas ganska snabbt av och tyvärr, men ett halvt Raveonettes är ungefär lika spännande som korv med bröd utan korven.
Och kan inte någon berätta för mig vad Indianen i trä gjorde på scenen med Neil Young? Eller hur man får jobbet att under spelningens gång måla låttitlarna på en tavla, som står bredvid indianen? Men absolut, Neil Young, Indianen och en regnskur på eftermiddagen räddar upp lördagen. Särskilt fina fina Heart of Gold,
‘
Antagligen är jag bara sur för att jag missar Bonnie Prince Billy.
Men det är ändå vackert. Roskilde 2008 känns relativt befriat från både smuts och festivalspex, trots att jag inte känner mig helt bekväm med mina dammiga jeans på det skinande rena x2000 upp till Stockholm.
Senaste kommentarerna