Efter intensivt och gediget journalistiskt grävarbete kan Judy i dag avslöja Interpols märkliga backstagekrav. Läs den rafflande storyn här.

Förskräckligt insatta Acceleratorkällor har varit behjälpliga i efterforskningarna. De har fått titta in i logerna. Det får jag inte göra, vilket tynger mitt sinne. Som tur är har kravlistorna som ska garantera att artisterna kan gosa till det en tendens att läcka. The Smoking Gun har samlat de flesta.

Här är några favoriter:

• Janet Jackson frågar specifikt (MED VERSALER) att soffan i hennes loge ska matcha omgivningen. En stor samling tulpaner, rosor och liljor måste finnas på plats.
• (The artist formerly known as) Prince begär ingenting ovanligt. Örtte, silverskedar, citroner, tekoppar och is. Men allt i rummet ska kläs in i plast som bara Prince själv får plocka bort.
• Johnny Cash (frid över hans minne) krävde att en amerikansk flagga i full storlek skulle vara synlig för publiken under hela konserten. Dessutom är hans krav på riktig Coca Cola obeveklig. “Please, no substitution of soft drink brands.”

Men galnast är ändå Iggy Pops 18 sidor långa dokument med både strikta krav och långa anekdoter som mer eller mindre har med ämnet att göra. Sista sidan upptas av en programidé för en dokusåpan “Dead Dog Island”, som går ut på att hundälskare under programmets gång ska äta upp en hund av sin favoritras.

Det är ju helt givet, bara för att jag räknat med regn och rusk så strålar solen och det är helt stört varmt. I tältet där jag ser Danielson är det i och för sig rätt svalt, både i tempraturmässigt och musikaliskt. Det är ju knappast dåligt, men inte så mycket att hänga i nån gran.

Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.

Dagens höjdpunkt var helt klart Electrelane. Tänk att så stora ljud kan komma ur så små varelser. Gitarrmangel är sjukt hett i kombination med liten blond tjej. När jag blir stor ska jag gifta mig med gitarristen i Electrelane.

Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.

Vi blev inte insläppta till Taken By Trees. Surt. Peter Bjorn and John får Linus skriva lite om imorgon.

En rekomendation: Om ni någon gång får chansen att se Modest Mouse live, se till att stå bredvid ett dödsfan, som Andreas från Cellmates till exempel. Det gör det hela till en ännu finare upplevelse. Men Cansei De Ser Sexy knäcker killarna på stora scenen. De lyckas väcka till och med den annars halvmedvetslösa Acceleratorpubliken. Stort tack till dem för det.

Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.

Imorgon: mindre rock, mer pop. Jag är pepp.