Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

Indiesvetten efter Sveriges i särklass bästa gympapass har inte ens torkat, men ändå måste jag lyfta en kommentar från inlägget efter förra veckans session.

Jag tror att det här är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Nej, det är det inte. Nej. Men det finns på min tio-lista. Nej. Jag har ingen tio-lista. Men det är kul att ni håller på.

– “Paulie Ramone”

I och för sig är det ett direkt sakfel att påstå att indiegympan är töntig, men häng med nu.

I den japanska staden Okayama skriver en 48-årig gymnasielärare hyllningslåtar till det enda band han någonsin har älskat. Han hade nästan uppnått vuxen ålder när Kraftwerk blev en del av hans liv, efter en ungdomstid där musik hade varit helt frånvarande.

Sju år har nu gått sedan han lade upp de första låtarna på sin hemsida, först under namnet Blend, senare som Houten 3. Robot Europe Express, Space Dentaku Schubelt och Morgen Endless går fortfarande att höra i RealAudio-format. De skulle kunna kallas covers eller kanske remixar, men för Houten 3 är de bara kärleksförklaringar till bandet som har betytt mer för elektronisk musik än vad Beatles har gjort för pop.

I en intervju med nu avsomnade Fat Bankroll berättar Houten 3 om hur han efter 20 låtar fick slut på material att arbeta med och i stället började komponera originalmusik, alltid med samma Kraftwerktema. Kanske spelar han de låtar han tänker sig att bandet skulle ha skrivit om de inte lät det gå så förtvivlat lång tid mellan riktigt nya skivsläpp. Distanserade tungan i kinden-covers är de i alla fall inte.

The Latin cover versions of Senor Coconut are very fantastic and great, but I don’t have appeal to the Kraftwerk songs without electrical and mechanical taste.

Min aluminiumklädda hårddisk innehåller både Showroom Dummies i ovan nämnda version och Trans Slovenia Express, en samling i två volymer med bara Kraftwerktolkningar av slovenska band. Listan kan göras hur lång som helst, men ingen gör det med samma töntentusiastism som Houten 3.

Är det bra? Vid sidan om helt dugliga produktioner är det är plankningar. Det är slingor som inte sätter sig. Det är övertydliga referenser som gränsar till parodi.

Och det är väldigt, väldigt kul att han håller på.

(Mer om Indiegympa på dn.se)