Hanna nämnde nyligen Judys kollektiva nervositet (även om jag spelade lugn som självterapi) inför intervjun med Patrick Wolf i somras. Vi står inte på något sätt utanför fans/idol-dualismen som alla som lever med kulturyttringar måste förhålla sig till.

Skvallerpressen vet att mjölka den kulturella huvudfårans behov av att komma nära sina idoler. Den gör det på ett sätt som kan liknas vid en stalker som förväxlar sin besatthet med kärlek och sin förföljelse med bevis på beundran och affektion. I den identitetskrasch som idolintresse gone wild är måste man ändå säga: Så långt allt gott. Kikki har samma behov av Hänt Bild som Klick har av av [fyll i valfri kändis]. Nyheten om att Lill-Babs fått superlim i ögat är nog inte planterad av en slug PR-konsult, men den väcker intresse på grund av upplevd medkänsla, inte förakt. I ögat? Superlim? Vi lider med dig, Lill-Babs. Och med ditt öga.

En vän har varit förföljd av en sådan stalker, som inte kunde förstå att det som för honom var beundran för min vän var trakasserier som gjorde livet nära på outhärdligt. När insikten om att känslorna verkligen är obesvarade vänds en sådan person ut och in. De starka känslorna blir hat och vilja att skada. Justeringarna i beteende behöver inte vara så stora, skada gjorde han redan innan.

Här kommer Perez Hilton, den starkast lysande stjärnan på träskjournalistikens himmel, in. För att dra jämförelsen vidare är det här stalkern efter insikten, när det bara finns en vilja att förnedra kvar. Nyligen lade Perez Hilton ut en video där han driver med ett Britney Spears-fan av det mer vanvettiga slaget. (Se originalet här.)

Britney, leave me alone, Britney! I’m really tired of having to write about you, because you’re not making a contribution to society anymore.

Sedan säger den rödhåriga tjockisen någonting som är klokare än han vad han troligtvis förstår själv:

You’re a no talent hack now. You were good once, back in the day, but now you just sell magazine covers, and people buy them. Why do we buy them? Why are we so fascinated by you, Britney?

PÃ¥ Perez Hilton har kändisarna (tecknad) sperma och kokain i ansiktet, här är den fotade eliten pÃ¥ sin höjd “somewhat not too ugly”. Men det är inte ett avstÃ¥ndstagande frÃ¥n kulten utan samma relation fast upp och ned, vänd till en vilja att riva ned snarare än att bära i guldstol. Samma maniska fascination, bara elakare – och ofta mer underhÃ¥llande.

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

Ja, det har varit kanske mer än nödvändigt med snack om Patrick Wolfs striptease pÃ¥ Arvikafestivalen. Nej, Judy höll inte heller tillbaka och lyckades använda ordet “kuk” i en text för första gÃ¥ngen. Men vi menade ju inte sÃ¥…

Jag har bara sympati för hans aggro-rant på Myspace där han öser galla över mer än lovligt snaskiga Perez Hilton:

I have also become bored of being branded a swedish stripper by “perez soulless vacuous im sorry your life is so superficial gustav mahlers dog will be waiting for you in the afterlife to eat you hilton” Has no body seen “Orlando” by Sally Potter? Read the Leigh Bowery Biography? Watched “Jubilee” by Derek Jarman? I come from these worlds, these are my heroes, heroines,, a naked body does not offend me in any way, it can be used as a communication device, a performance piece. It need not be perfect and there is no such thing as perfection when it comes to the body. I let myself go to my music, sometimes its hot onstage, sometimes its cold.. sometimes the music makes me feel. I do not apologise.

Patrick Wolf berättade nyligen för Judy att han planerar att åka till Bagdad för ett samarbete med en irakisk symfoniorkester. Idén uppstod som en reaktion på Prins Harry var på väg till samma land, men i ett mer krigiskt syfte. Om det nu blir av och Spice Girls åker till det ockuperade landet vid persiska gulfen blir det mer som ett straff, eller resultatet av en nätkampanj. Så går det när man låter ett bångstyrigt internet bestämma.

– The girls will go anywhere in the world that gets the most votes - be it Baghdad or Antarctica, säger bandets talesperson.

Nu är frågan: Vill Spice Girls spela för ockupationsstyrkor och oljeborrare i the green zone, eller för irakier? Sooooo, tell me what you want, what you really really want.

Everyone wants to go to Iraq
But once they go, they don’t come back
Bringing peanut butter jelly and other snacks
We might have our freedom, but we’re still on crack

CocoRosie – Japan

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

Plast i hår och skor i lera. Men när området hade öppnat på torsdagen skiner solen ändå.

Det vore en direkt lögn att säga att 2007 är ett toppår för Arvikafestivalen. Hot Chip hade lockat, trots att de redan har spelat i Sverige två gånger på kort tid. Nu består det mesta av programmet av den vanliga väggen av halvsmå elektroniska band uppblandat med indieakter från Sverige. Och den obligatoriska syntdinosauriern: Front Line Assembly.

Vi ska se Scissor Sisters ikväll. Vi kanske tittar förbi på Bloc Party. Men i Judys värld är Patrick Wolf det stora namnet på årets festival. Rapportering och intervju kommer.