Veckans popkulturella lista består av följande:

Tetine - Let your Xs Be Ys (Album)

Soul Jazz senaste släpp är en djupt imponerade samling regnskogsdisco frÃ¥n Brasilien. Det är musik att knulla, tänka och slÃ¥ss till. Det lÃ¥ter ju faktiskt precis som om Lindströms “The Contempoary Fix” växt upp pÃ¥ Cidade de Deus allra torraste gator.

6th Burrough Project - L.E.S.S Productions: On The Rinse (EP)
En av de roligare upptäckterna jag gjort under sena nätter är bolagetL.E.S.S. följsamt varma house. Och bland de mer lysande utgivningarna hittas 6BP:s synnerligen ideologiska sÃ¥ng ”Night Over Memphis” som utgjorde soundtracket till min alldeles egna första maj-demonstration. Jag bar för övrigt ett plakat där det stod ”Kill all hippies” pÃ¥, samtidigt som jag skanderade “ROPEN SKALLA - AQUASCUTUM Ã…T ALLA” under en promenad pÃ¥ krukmakargatan här i Stockholm.

Appleblim Presents Dubstep Allstars Vol.6 (Samling)
Inte ens jag, med ett analt intresse för White label-tolvor, klarar av att ta mig an hela den sprutande flod av dubstep-tolvor som väller in över gränserna från London. Därför bad jag min kompis Appleblim att samla ihop det bästa. Och jag vet, trots att jag inte ens hört skivan än, att han klarade det galant. Först om en månad är det tänkt att jag ska få lyssna, men droppa dess namn redan nu i rökrutan utanför Riche om ni vill känna er salta. Själv tänker jag bara andaktsfullt räkna sekunderna till den 6:e juni.

Soul Messages From Dimona (Samling)
WEEEE!!!! Numero Group överträffar sig själva när de på sin 22:a utgivning samlar ihop hebreisk soul och regngospel från de torraste delarna av Israel. En kulturgärning som hamnar där uppe med Nitty Grittys nya sjuveckorsavdelning och Goodbye Nashville, Hello Camden Town-samlingen från 2007.

Portishead - Third (Album)
När min vän Fredrik hypade den här skivan för ett tag sedan skrev jag ett smÃ¥spydigt sms som kort gick ut pÃ¥ att “gubbstep är det nya triphop” och att Portishead jävligt gärna fick lägga ned sin verksamhet snarast möjligt. Självklart hade jag inte lyssnat pÃ¥ skivan. Varför skulle jag? Well, nu har jag ändrat mig. Det är rockabilly filtrerad genom stÃ¥lbadet som Arnold ” I was choosen to lead, not to read” Schwarzenegger sänktes ned i under slutscenen av Terminator 2. “Was Is Das? That’s human emotion, Arnold!”, som Kellerman skrev en gÃ¥ng.

Action Biker - Hesperian Puisto (Album)
För det är väl fortfarande 2003? Nähä. Men för en gångs skull skiter jag i det.

The Advisory Circle - Other Channels (Album)
Som jag längtat efter en avkopplande halvtimme tillsammans med urÃ¥ldriga brittiska reklamjinglar och dialoger som spolats genom the black lodge förpackade i det hyperintelligenta bolaget Ghost Box’s av mig synnerligen respekterade kontext.

Andy Votel Presents Brazilika (Samling)
Precis när jag lyssnat sönder Brazil 70s-samlingen från Soul Jazz dyker den kringflängande fågelskrämman, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votel upp, och låter de mest psykadeliska ljuden från det med våld genomkapitaliserade Brasiliens 70-tal fogas samman till den mest obehindrade och fria pop som kommer kunna höras i år.

C.O.M.B.I - I Found Mourning (Vinyltolva)
I natt spelade jag skivor på Spy Bar, mestadels för män i för stora kostymer och tre övervintrade indiekids. Och det enda som förenade dem var de sammanlagt tre gånger som II Found Mourning skoningslösa attackdisco körde över allt som kom i dess väg. Och på något sätt har C.O.M.B.I. med Rub N Tug att göra. Än så länge vet jag bara inte hur.

Cedric Im Brooks & The Divine Light - From Mento To Third World War Reggae (Album)
Jag drömmer om att en gång få besöka de romantiserade kvarter min hjärna skapat. Ni förstår, där bär alla färgglada herrstrumpor, viskar snusk i ens öra och dansar till de mest fulländade baktakterna världen skådat. Det är en värld där Chris Dean, eller X-Moore som ni kanske vill kalla honom, aldrig kan sluta att studera exakt hur ett blåsinstrument skall hållas för att nå fulländad estetisk effekt.

Modern Sound Quintet - Otinku (Album)
Det är väldigt lätt och roande att föreställa sig exakt hur konfunderade studioteknikerna såg ut när svensk-karibianskeRudy Smith spelade in sin outsinligt vackra och djävulskt svängiga version av jazz, bebop och calypso i en Stockholmsbaserad studio 1971. Den finaste av musik har ju alltid en tendens att aldrig, aldrig passa in i huvudstadens musikliv. Och för att ge mig än mer fantasier har EM Records (ni har hört det namnet några gånger i år, ja) gett ut deras första och enda skiva igen. Applåder!

Idag har varit en dag av idel goda nyheter. Jag känner mig till och med så pass hoppfull för framtiden att det känns som läge att plocka fram en gammal favorit. I början av det här tusentalet var min allra käraste pepplåt den här:

The place where I come from is a small town
They think so small, they use small words
But not me, I’m smarter than that, I worked it out
I’ll be stretching my mouth, to let those big words come right out
Peter Gabriel - Big Time

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.