Det tar oss evigheter av köande att få på oss våra armband och evigheter av köande att få komma in på området så Sebastien Telliér har redan hunnit riva av Divine och smeka sin badbollsgravida mage innan vi hinner fram till scenkanten. Även om jag tycker att han passar bättre på en svettig nattklubb på är det, precis som sist, roligt för själen och skönt för öronen att stå i publiken när herr Tellier underhåller. Det är något knasigt sexigt med den här skäggige och tunnhåriga mannen som inte verkar skämmas för något.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Popaganda flyttat till Eriksdalsbadet. Jag gillade verkligen att det låg så centralt, att man kunde knata till nästa fest när området stängde. Jag gillade att man kunde bada på området, även om jag såg sammanlagt två människor göra det och även om det var på tok för kallt för sånna äventyr. Men var det inte lite stort och öde ibland? Hade det varit lite varmare och mer mitt i sommaren hade det nog känts ganska klockrent.

Under lördagen såg jag exakt en konsert från början till slut. Jag vet, det verkar lite insane, med tanke på att jag var där nästan hela dagen. Men indiegympan körde ett pass på området, och sen improviserade vi lite hastigt ett miniset till Florence Valentins Allt dom bygger upp. Sjukt roligt, och FV bjöd på finfin musik precis som vanligt. Tack för att vi fick vara med och leka, grabbar!

Trots att jag själv var upp på stora scenen en sväng är mitt mesta minne från den scenen en man iförd vita handskar framför en gigantisk flagga. Såhär ligger det till: jag hade aldrig sett bob hund live. Jag var ett jättestort fan, såklart, men de spelade aldrig i min lilla håla där jag växte upp, och när jag var tillräckligt gammal för att börja ta mig places hade de liksom försvunnit lite från min musikkarta. Så visst, de är äldre och säkert tröttare och tråkigare, men jag har inget annat bob hund att jämföra med, jag kan bara jämföra med andra band. Och det, mina vänner, är en jämförelse som Thomas & hans vänner tål.

Så mycket eufori, så oslagbart mellansnack, så hjärtekrossigt (Upp, upp, upp, upp, ner, jag säger då det). Trots kanske den mest otrevliga publik jag varit i på länge (vore det inte för fina vänner hade jag nog kunnat hamna i slagsmål på riktigt för första gången i mitt liv, jag har nog aldrig varit så nära att klippa till någon förut) var det ett konsertminne jag kommer hålla hårt i. Tack för det, Popaganda.

Titta: bob hund - Tinnitus i hjärtat (live på Popagnda) [YouTube]

Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fria till monsieur Tellier, men så blev det icke. Anledningarna är många. Jag är för kort, till exempel. Jag kunde knappt se honom i onsdags. Långa människor var i vägen. Så jag anar att han inte såg mig heller och man måste ju åtminstone ha haft ögonkontakt innan man ber om någons hand. Sedan är jag ju bevisat urusel på franska - jag vet inte ens hur man friar - voulez vous me marriez? kanske? Och han hade lite för högt hårfäste och lite för låga skämt för min smak. Och jag börjar känna mig osäker på vem han egentligen är. Hur många Tellierkopior finns det? I musikvideon till Divine är det ju åtminstone tre - en som ser ut som Tellier men som har lite snyggare kropp, en som ser ut som Tellier men som är lite plufsig och en som ser ut som Tellier men som är mörkhyad. Vem är han egentligen?

Det kan hända att man blir tvungen att rösta i himla Eurovisionen i år. För holy hell, det förtjänar Tellier. Roligare har jag sällan haft på en spelning. Sjukt bra musik blandat med luddigt mellansnack och total dekadens med cigarettrök och vinhalsande på scenen. Och så lite klassisk sång uppkrypen på ett elpiano som avslutning. Så fint!

2008-05-07 - Sebastien Tellier @ Berns.
FOTO: Petter Brandt/ROCKFOTO

I går var Kristofer snäll. Han mailade nämligen Sonic, tidningen han har bashat en del under det föregående året, och berömde dem. Huruvida detta plötsliga infall beror på att han har tappat omdömet tvistar nu världens samlade forskarelit om.

Den ena sidan hävdar att Kristofer under årets första månader allt mer visat prov på en etisk kompass som kan ifrågasättas. Hans vilja att riva upp gårdagen har gått för långt, menar de. Som bevis drar de vitklädda forskarna i det, eh, vita laget upp listor från patienten ifråga där allting ifrån Chris Rea-mixar, East 17 och The Last Shadow Puppets har påståtts vara det nya fräscha. Dessutom har de kommit över ett dokument som visar på att Kristofer spelat Teenagers fullängdare vid minst sju tillfällen under 2008.

Den andra sidan, bestående av ett gäng rakade fotbollssupportrar med nagellack, hummar och nickar förstående. Det är onekligen försvårande omständigheter det vita laget kommer med. Men de går snabbt till motattack:

De menar nämligen, att Kristofer gör helt rätt. När en tidning, tillika Sveriges största musiktidning, faktiskt tar sitt ansvar i en värld där mörka krafter verkar för att få musiken till att förvandlas till en produkt, särskiljd från politik och samhälle, ja, då ska det uppmuntras. Och bevislistan är lång: Sonic har i det senaste numret träffat Sebastien Tellier, Kelley Polar, M83, Billy Bragg, Joel Alme och skrivit jublande recensioner av Nigeria-samlingar och Quiet Village.
“För förutsägbart”, kontrar då det vita laget.

“Må så vara”, hummar fotbollssupportrarna med nagellack, och fortsätter:

“Men när popmusiken är satt på undantag, när ingen tar sitt ansvar och skyller på musikens tillgänglighet, bör alla krafter enas för att stå som ett motstånd till fördummningen. När Bon intervjuar Basshunter och för länge sedan har slutat att ta musiken på allvar, fungerar det inte med inbördes smågruff där det enda målet är att kunna känna sig fräck på Gubbrummet på Spy Bar. Ty, det enda som kan hindra popmusiken för att leva för evigt är att någon får för sig att de tårar som rinner ned till marken av Scott Walkers sång kan ersättas av en limiterad APC-kollektion eller sista säsongen av the Wire, hur älskvärda båda de sakerna än är. Därför bör vi alla som vill försvara The Tough Alliances ställning i samhället enas mot den enda gemensamma fiende vi har: Idiotin.”

Det vita laget tittar tyst på varandra, någon försöker sig på ett “Men…”. Sedan lämnar de salen med skamset huvud.

Tio saker att slåss för den här veckan:

Love - Forever Changes (Återutgåva)
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went (Album)
Late Of The Pier - Space And The Woods (Singel)
African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds From Benin & Togo 70s (Samling)
Holy Fuck - Lovely Allen (No Age Remix) (B-sida)
Mavado - On The Rock (Singel)
Unknown - Asbo (White Label-vinyl)
Zeus (AKA Joel Martin Of Quiet Village) - Estoeric Disco Mix
6th Borrough Project - Night Over Memphis (EP-spår)
Karen Dalton - Green Rocky Road (Album)

Till en början var det bara en liten flirt. Han var lite söt sådär, jag hade nog inte kunnat undgå att rodna om han skulle le mot mig. Divine var bra. Jag blev sprallig. Kunde inte stå still. Vårkänslorna kom. Jag upptäckte Sessions. Shit, han är en fin kille också! Han kan spela instrument! Och döper man en låt till Sexual sportswear måste man ju ha humor också. Och vara bra i sängen? Vilken snubbe. Dixi, från Universe, letade sig in på min ipod.

Monsieur Tellier, vill du gifta dig med mig?

Se min framtida make på Berns 7 maj och lyssna på världens just nu bästa låt på Judys muxtape!