För länge, länge sedan, i somras, var jag på Roskildefestivalen. Och ännu en gång förundrades, förfärades jag över gubbarnas makt över festivalen. Konceptet verkar vara: ju äldre gubbar desto längre köer. Bob Dylan, utan röst och utan karisma, men med rynkor, lockade sanslöst mycket folk. Roger Waters “Dark Side Of The Moon” lockade ännu fler. Hur kan ett gammalt rynkigt minne av Pink Floyd få de som i vanliga fall knappt orkar sig ut från tältet att vallfärda in till festivalområdet?

Som ni förstår gör årets festivaler mig grymt besviken. Hultsfred toppar med en gammal knarkad gubbe som knappt kan stå upp. Såpa-Ozzy. Roskilde stoltserar med The Who. The Who bildades 1964. Fräscht. Arvika har förvisso inga tvättäkta rockgubbar, men de kör istället på samma gamla beprövade kort gång på gång, och det är inga spaderdamer. Slagsmålsklubben, Infected Mushroom, The Ark, Front Line Assembly… Ja, de har uppträtt på Arvikafestivalen förut.

Vad har hänt med alla nya unga artister? Och var, i jämställdhetens namn, är de gamla tanterna? Jag vill se nåt gammalt girlgroupband återförenas. Ge mig Crystals, Shangri-las eller Ronettes!