Igår lirade jag och Koffe skivor på Spy Bar. Det var intressant. Först var jag sjukt nervös och hade en dålig hårdag. Sedan blev jag lugnad av en vän som förklarade fenomenet “Spy bars autocred” alltså att det egentligen inte spelar någon roll vad man som dj spelar på Spyan - att det spelas där gör det creddigt by default. Yes. Håret lade sig som det skulle också så plötsligt var det bara att köra. Jag hade gulast klänning på stället och kände mig hyfsat cool när folk frågade om jag kunde spela lite mer “house”, mer “emo” och “något med Alphaville”. De flesta människor föredrog att hänga i rummet intill när vi inte uppfyllde deras önskningar. Mest dans fixade Koffe genom:

“If you be my bodyguard
I can be your long lost pal
I can call you Betty
and Betty when you call me
you can call me Al”

Från Engelbrektsrummet strömmade Craig David och Bob Marley i en hysterisk blandning. Jag vet inte om jag går med på det här med autocred. För Judys “creddigaste” Spy-musik kolla in Judys muxtape

I går var Kristofer snäll. Han mailade nämligen Sonic, tidningen han har bashat en del under det föregående året, och berömde dem. Huruvida detta plötsliga infall beror på att han har tappat omdömet tvistar nu världens samlade forskarelit om.

Den ena sidan hävdar att Kristofer under årets första månader allt mer visat prov på en etisk kompass som kan ifrågasättas. Hans vilja att riva upp gårdagen har gått för långt, menar de. Som bevis drar de vitklädda forskarna i det, eh, vita laget upp listor från patienten ifråga där allting ifrån Chris Rea-mixar, East 17 och The Last Shadow Puppets har påståtts vara det nya fräscha. Dessutom har de kommit över ett dokument som visar på att Kristofer spelat Teenagers fullängdare vid minst sju tillfällen under 2008.

Den andra sidan, bestående av ett gäng rakade fotbollssupportrar med nagellack, hummar och nickar förstående. Det är onekligen försvårande omständigheter det vita laget kommer med. Men de går snabbt till motattack:

De menar nämligen, att Kristofer gör helt rätt. När en tidning, tillika Sveriges största musiktidning, faktiskt tar sitt ansvar i en värld där mörka krafter verkar för att få musiken till att förvandlas till en produkt, särskiljd från politik och samhälle, ja, då ska det uppmuntras. Och bevislistan är lång: Sonic har i det senaste numret träffat Sebastien Tellier, Kelley Polar, M83, Billy Bragg, Joel Alme och skrivit jublande recensioner av Nigeria-samlingar och Quiet Village.
“För förutsägbart”, kontrar då det vita laget.

“Må så vara”, hummar fotbollssupportrarna med nagellack, och fortsätter:

“Men när popmusiken är satt på undantag, när ingen tar sitt ansvar och skyller på musikens tillgänglighet, bör alla krafter enas för att stå som ett motstånd till fördummningen. När Bon intervjuar Basshunter och för länge sedan har slutat att ta musiken på allvar, fungerar det inte med inbördes smågruff där det enda målet är att kunna känna sig fräck på Gubbrummet på Spy Bar. Ty, det enda som kan hindra popmusiken för att leva för evigt är att någon får för sig att de tårar som rinner ned till marken av Scott Walkers sång kan ersättas av en limiterad APC-kollektion eller sista säsongen av the Wire, hur älskvärda båda de sakerna än är. Därför bör vi alla som vill försvara The Tough Alliances ställning i samhället enas mot den enda gemensamma fiende vi har: Idiotin.”

Det vita laget tittar tyst på varandra, någon försöker sig på ett “Men…”. Sedan lämnar de salen med skamset huvud.

Tio saker att slåss för den här veckan:

Love - Forever Changes (Återutgåva)
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went (Album)
Late Of The Pier - Space And The Woods (Singel)
African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds From Benin & Togo 70s (Samling)
Holy Fuck - Lovely Allen (No Age Remix) (B-sida)
Mavado - On The Rock (Singel)
Unknown - Asbo (White Label-vinyl)
Zeus (AKA Joel Martin Of Quiet Village) - Estoeric Disco Mix
6th Borrough Project - Night Over Memphis (EP-spår)
Karen Dalton - Green Rocky Road (Album)