Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 232

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 234

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 235

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 252

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog
Huvudbild

The Ark

Nu visas inlägg taggade med The Ark.

Time For Heroes

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar på vad som händer på en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar på omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara måste vi ha på omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut CopyHearts On Fire (singel)
Robert WyattComicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell BrothersDressed For The Occasion (EP)
The Fire EnginesHungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One Brown Piano (Singel)
Studio The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (Singelspår)
Forro In The DarkBonfires Of Sao Joao (Album)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , , , ,

Arvika: Torsdag

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

Mapei
MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrålar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma också. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte låta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno året då alla oavsett ålder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.


KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

2 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , , ,

Hultsfred 4-ever and never

Sista och enda gången jag var på Hultsfred var år 2004. Jag kände mig väldigt vuxen. Några småpojkar spred ut att dricksvattnet var förgiftat. Alla gick på det. Utom jag och min vapendragare. Mitt gamla sex som jag av någon outgrundlig anledning var lite småkär i och som varit sällskaplig hela bussresan ner gick och höll någon annan sött i handen. Och undvek mig som om han var ett par splitternya vita sneakers och jag var leran vid bajamajorna. Det var sådär. Det regnade. Vi åt äckliga mackor med mjukost på tub. Jag bestämde mig för att Hultan var skit.

För alla stackare som ändock tror att Hultsfred är nåt att ha tipsar jag om följande artister:

OZZY OSBOURNE [UK]

Kan ju vara sjukt rolig att se. Inte för att han är särskilt bra, eller ens kan stå upp själv, men ändå, just därför. Raggpotential noll.

THE ARK [S]

Fråga inte om artondeplatsen. Jag har sett Olas snopp.

TURBONEGRO [N]

Turbonegro har världens finaste, sötaste och mest välklädda fans. Häng med fansen och fråga om klädråd.

MANIC STREET PREACHERS [UK]

“If You Tolerate This Your Children Will Be Next” känns ju rätt aktuell med allt klimatsnack just nu… eh..

DIZZEE RASCAL [UK]

Dissa inte Dizzee. Och förvandlas inte till en göteborgare som drar dåliga ordvitsar.

RAZORLIGHT [UK]

En av snubbarna är ihop med Kirsten Dunst. Typ det intressantaste med det bandet… och hon lär ju aldrig dyka upp i Hultsfred. Så, strunt i dem va.

JUSTICE [FR]

Justice gör sjukt bra electro. Det är han (förlåt, bandet menar jag ju förståss, dumma dumma mig) som gjort “We are you´re friends, you´ll never be alone again” om ni nu skulle råkat bosätta er under en sten de senaste åren. Kolla Musikbyråns Paris-special för musik och tips. Och lyssna för guds skull på nya skivan. Jag säger bara D.A.N.C.E.

SEBASTIAN [FR]

Samma genre som Justice, samma våg. Också bra.

UFFIE FEAT. FEADZ [FR]

And again. Fast det här är en sexig fransös. Typ som Yelle. Grymt.

SHOUT OUT LOUDS [S]

Äter kött trots att de döpt en låt på nya skivan till “Meat is murder”. Läs utförlig picknickintervju på Judy.

FIBES, OH FIBES! [S]

Klart skön indiesoul.

BONDE DO ROLE [BRA]

Svettig bailefunk blandat med stulen hårdrock. Yeah.

TUNNG [UK]

Så fina.

THE CONCRETES [S]

The Concretes är ju bra. Och Judy har intervjuat dem med.

LAAKSO [S]

Sångaren Krunegård är enligt en säker källa en av Sveriges bästa one night stands. Festivaltokiga singlar take your chance!

TAXI, TAXI! [S]

Taxi, Taxi är två unga söta tvillingsyrror som är grymma. Väldigt skygga dock så det kan bli svårt att få hångla med dem.

JUVELEN [S]

Sjukt hajpad soulsnubbe som låter som Prince. Hånglar antagligen i falsett.

Det är inte bara jag som ogillar Hultan. På Ringvägen i Stockholm anordnas en rockfestival på lördag den 16 juni. Under devisen “Skit i Hultsfred - Stanna i stan!” arrangerar Pub 91:an, Abyssinia, Tulle Bar & Grill samt Snövit konserter från 19.30 till 23.30. Garanterat lerfritt.

16 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,