Det händer att jag är som en tonåring igen, ni vet, stora känslor och tårar och annat som man borde skämmas lite över. Och eftersom jag är den jag är så behöver jag musik som matchar de här tillstånden. Vad gör man när man inte längre kan fälla tårar till To Wish Impossible Things med The Cure eller Love Will Tear Us Apart med Joy Division utan att börja fnissa åt sig själv?
Man vänder sig till Tomas Andersson Wij. Det finns en miljon anledningar till att jag borde ogilla det ibland översentimentala och sakrala hos TAW, men det spelar ingen roll, jag gör inte det. Jag tycker fortfarande, flera år senare, att Tommy och hans mamma är en av de allra bästa låtarna på svenska. TAW är som en filt, en kram, en god vän.
Det finns trots allt saker som ska högtidlighållas. Någon måste formulera det oerhörda. Någon måste ge ord åt mysterierna. Inte så många kvar som gör det nu. Vi lever i den generade tiden.
- Tomas Andersson Wij på sin hemsida.
Ser ni min uppräckta hand? Den betyder att jag är helt ogenerat längtar efter nya skivan som förhoppningsvis dyker upp i februari.
