Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog
Huvudbild

The Hives

Nu visas inlägg taggade med The Hives.

Time For Heroes

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar på vad som händer på en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar på omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara måste vi ha på omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut CopyHearts On Fire (singel)
Robert WyattComicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell BrothersDressed For The Occasion (EP)
The Fire EnginesHungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One Brown Piano (Singel)
Studio The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (Singelspår)
Forro In The DarkBonfires Of Sao Joao (Album)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , , , ,

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält på lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “Hallå eller!” och gjorde sen ett stensäkert låtframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band på komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen på WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade på lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

6 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , ,

Way Out West: Fredag

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle från The Hives levererar mest attidtyd från en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign får tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

1 kommentar

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , , ,