Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.
Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.
Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.
“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”
- Atlantic City från skivan Nebraska.
Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.
Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.
Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.
För medan ni dricker te och lyssnar pÃ¥ Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgÃ¥s med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.
Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.
Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.
Den oklädsamma doften av rockmusik nÃ¥r ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle fÃ¥r genast nÃ¥got svettigt i blicken. Baby börjar fÃ¥ stÃ¥nd och gastar nÃ¥got om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändÃ¥?”.
Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.
Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.
Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:
Vi hatar er.
Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.