Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog
Huvudbild

Vampire Weekend

Nu visas inlägg taggade med Vampire Weekend.

Accelerator: Lika som bär

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Accelerator Taggar: ,

Tacka vet jag…

Hej. Jag har varit en dålig bloggare. Förlåt. Nästa år ska jag lära mig att bemästra konsten att dräpa med tangentbordet och hylla sporadiskt. Då kanske till och med jag vågar mig på en årsbästalista. Ha! Nej, never gonna happen. Om man, som jag, bor ihop med en förvisso söt men mest väldigt diktatorisk musikdiggare är det svårt att ens tänka musik innan den blir dissad eller godkänd med frasen “ja, det laddade jag hem för en vecka sedan”.

Inför detta årets höjdpunkt - slutet - så vill ju alla visa upp vad de tyckt. Jag försökte få in Vampire Weekend på Kristofers årsbästalista, genom att sjunga oxford coma om och om igen… men de avfärdades som ett ep-band (eller möjligtvis cd-r-band) och platsade således inte på Kristofers cd-lista. Fuck cd, säger jag. Ep är det finaste formatet.

Tack 2007 för:

Those Dancing Days - Those dancing days

Vampire Weekend - Vampire Weekend ep

Air France - On Trade Winds ep

Boat Club - Caught the Breeze ep

6 kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar, Startsidan Taggar: , , ,

Vampire Weekend, version 3

De välartade gossarna i Vampire Weekend började spela så ovanligt i tid att många härdade Debaserbesökare som droppade in i vad de trodde var god rocktid snopet fick nöja sig med det enda extranumret. De missade något storartat, nämligen högenergisk cirkusrock (ej att förväxla med clownrock) draperad i Richmansmart humor och Kingston Trio-naivitet. På scenen utstrålar de samma djupa allvar som en åttaåring som ska lämna in ett ovanligt lyckat matteprov men samtidigt samma varma insiktsfulla pillemariskhet som en fyrtoplussare som lagt ner cynismen och blivit nöjd med livet.

Ezra är konstigt lik George Michael i Arrested Development och håller sin lillgammelnya gitarr med sån vördnad att han måste ha fått den i julklapp av sin mormor. Jag är säker på att han kommer rengöra bort alla hudavlagringar på den efter spelningen. Alltihop andas kommunala musikskolan fast på Eton… fast fem år senare. Finkulturigt men samtidigt piratigt. Och utan att det känns prettopressat.

Natten avslutas med att VW tillsammans med de elva personerna som ännu inte begivit sig hemåt dansar loss till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det är mer som ett mellanstadiedisco än sista timmen på Debaser. Jävligt helylle. Jävligt jävligt bra.

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Vampire Weekend, version 2

Vampire Weekend var totally grymma. Basisten rodnade när jag klev fram till honom efter konserten och på krampaktig engelska fick fram något om “extraordinary”. Han tackade hur många gånger som helst.

Konserten drog i gång redan klockan nio. Debaser var fullt, men ack vilken publik. Sångaren Ezra påstod visserligen att Stockholmspubliken var den som sjungit med mest i “Blake got a new face” (i Notting Hill hade bara en ensam stackare sjungit med och han hade skämt något oerhört), men jag vet inte om jag tror honom. Som Hanna sa: “varje gång jag inte står längst fram på en konsert kommer jag på varför man SKA göra det. man slipper publiken. jag hatar publiken”. Framför mig stod kvällen till ära ett par som såg uttråkade ut. De var helt oentustiastiska. De sjöng inte med. De rörde sig inte. De klappade inte. Men längst fram stod de. Jag tyckte synd om Vampire Weekend som tvingades stå ut med deras trista fejjor.

3 kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Well, hörrni, that was fun. Verkligen. Bra skit: Band som är till och med ännu bättre live, band vars nyaste låtar är bäst, band med bra trummisar, band med lite nördiga medlemmar. Vampire Weekend uppfyller alla kriterier och är, med andra ord, jättefina.

Mycket finare bilder kan man titta på hos Rockfoto, såklart. Mobilkamera är inte ett helt ultimat redskap.

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Q som i clueless

27 september 2007: New to Q: Vampire Weekend

Jamen…

17 oktober 2007: New to Q: St Vincent

Alltså…

23 oktober 2007: New to Q: Final Fantasy

Under vilken liten kokainhög hade du bott, sa du?

31 oktober 2007: New to Q: Jens Lekman

’nuff said.

(Tänkte länka, men news.q4music.com verkar ligga nere.)

Inga kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar Taggar: , ,

Nytt från Vampire Weekend

Psst. Vampire Weekend. Liveinspelningar. Daytrotter. Psst. Osläppta låtar. Psst. Ladda hem från Daytrotter.

Psst. Läs Judys intervju med Vampire Weekend.

Jag undrar om det ”the next big thing” fortfarande existerar. Jag hoppas att vi fortsätter erövra fans, men det känns som att vid varje given tidpunkt finns det så många band som hypas som det nya heta att ingen ensam kan få allas uppmärksamhet, vilket antagligen är bra.

Inga kommentarer

Kategorier: Musik Taggar:

Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.

Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.

Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.

“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”

- Atlantic City från skivan Nebraska.

Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.

Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.

Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.

För medan ni dricker te och lyssnar på Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgås med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.

Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.

Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.

Den oklädsamma doften av rockmusik når ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle får genast något svettigt i blicken. Baby börjar få stånd och gastar något om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändå?”.

Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.

Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.

Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:

Vi hatar er.

Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.

7 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , ,