Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Arvikafestivalen
Huvudbild

Arvikafestivalen

Nu visas arkiv för kategorin Arvikafestivalen.

Depp-eche och gubbsynth

Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

47 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , , ,

Patrick Wolf från Arvika i P3 live

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

8 kommentarer

Kategorier: Konsert, Arvikafestivalen Taggar:

Arvika: Lördag

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

61 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , ,

Arvika: Fredag

[ingenting] står på scen och klockan är tidig eftermiddag. Den svenska kavalkaden har börjat. Man kan sicksacka mellan scenerna och hinna med Vapnet och Dektektivbyrån också, på en liten stund. Överallt är publiken hängiven och intensiv. Dektektivbyrån har skaffat nya fina scenkläder och gör lite nya, mer dansanta varianter av sina äldre låtar. Det var bättre förr. Alltså för några veckor sen. Ehm.


MARIT BERGMAN, FOTO: HELENA SUNDIN

Som jordgubbssylten pÃ¥ en svensk vÃ¥ffla toppar Marit Bergman den svenska delen av dagen. Publiken är mer eller mindre som en hjärtlig kvinnokör. Det är som ett jättestort barnkalas. Ett väldigt fint och trevligt sÃ¥dant. Marit har ett publikhav i sin hand, vilket blir lite smÃ¥läskigt när hon som avslutning fÃ¥r alla att skandera “I will always be your soldier” i cirka 5 minuter.


ELLEN ALLIEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en mat och sovpaus halvspringer vi lite yrvaket till Orion för att se Ellen Allien. Hon har ganska stora skor att fylla, som ersättare för Hot Chip, och även om hennes vackra fötter stampar takten till ett välansat och skickligt djset så når det inte riktigt fram. Hänfördheten lyser med sin frånvaro, men vi är fortfarande lite kära i Ellen.

Hey Willpower blir jätteförsenade så det blir bara några fint dansanta låtar innan vi känner oss tvugna att gå till det tält där The Tough Alliance snart skall mima. Hade gärna sett mer av Hey Willpowers dans, och trikåer. Hoppas de kommer till huvudstaden snart.


THE TOUGH ALLIANCE, FOTO: HELENA SUNDIN

Det är svÃ¥rt att veta vad man ska skriva om en “spelning” med TTA. Det hela var över pÃ¥ ungefär en halvtimme och nÃ¥got extranummer blev det naturligtvis inte. TvÃ¥ saker är jag säker pÃ¥: 1) Det här är nÃ¥gra riktigt fina lÃ¥tar. 2) Att det dyker upp sÃ¥ mycket folk, som är sÃ¥ engagerade, är fascinerande. Fenomenet TTA är mycket intressantare än bandet TTA. Dessutom är delfinerna mycket mer sympatiska än gÃ¥rdagens mardrömsdinosaurier.

1 kommentar

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar:

Festivalanalys, del 2: Djur


  Det finns djur pÃ¥ Arvika. Vissa är mer inhemska än andra. Ugglorna är här och de är rosa. Om de är what they seem kan jag inte avgöra för deras blick förrÃ¥der dem inte. En blÃ¥ kanin är ocksÃ¥ pÃ¥ plats och han intresserar sig för pausunderhÃ¥llning. En drake som lÃ¥ter folk sova och dricka te i sig finns pÃ¥ campingen. Den är snäll och har renast tänder av alla här. Förutom alla murvlar i presstältet finns en sorts djur till. Eller fanns under en fruktansvärd halvtimme i alla fall. När mörket hade sänkt sig över konsertomrÃ¥det igÃ¥rkväll och Front Line Assembly skramlade som bäst dök de upp. Sju meter höga transformerskräckfÃ¥geldinosaurier. Oavsett om de var en del av FLA:s estetik eller nyrymda frÃ¥n Jurassic Park var de läskigare än en vält bajamaja.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar: Inga taggar

Festivalanalys, del 1: Ragg

Hennes blick är dimmig och tycks inte fokusera någonstans där hon dansar spasmiskt till Bloc Partys Like eating glass. I sitt galet toviga hår hugger hon tag i en förvånad kille i svart tröja. Hon skriker någonting i hans öra.

– Nej, nej!

Hon ger sig inte, och killens kompis rycker in.

– Klart han ska dansa.

I armkrok försöker killen nu hänga med i hennes ryck, hopp, kaotiskt slängiga rörelser, som har mycket litet med musikens rytm att göra.
30 sekunder efter deras möte suger hon tag i det lätt chockade, men nu mer förtjusta, offret och sticker tungan rakt upp i hans gom.

Någon slags mänsklig förvirring uppstår när låten är slut och de förväntas prata med varandra. Men när Pioneers startar ger det tätt sammanslingrade paret, som nu har flera minuter av vackra minnen tillsammans, sig av längre fram mot scenen och försvinner i publiken.

3 kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar:

Arvika: Torsdag

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

Mapei
MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrÃ¥lar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma ocksÃ¥. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte lÃ¥ta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno Ã¥ret dÃ¥ alla oavsett Ã¥lder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.


KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

5 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , , ,

Plast i hår och skor i lera. Men när området hade öppnat på torsdagen skiner solen ändå.

Det vore en direkt lögn att säga att 2007 är ett toppår för Arvikafestivalen. Hot Chip hade lockat, trots att de redan har spelat i Sverige två gånger på kort tid. Nu består det mesta av programmet av den vanliga väggen av halvsmå elektroniska band uppblandat med indieakter från Sverige. Och den obligatoriska syntdinosauriern: Front Line Assembly.

Vi ska se Scissor Sisters ikväll. Vi kanske tittar förbi på Bloc Party. Men i Judys värld är Patrick Wolf det stora namnet på årets festival. Rapportering och intervju kommer.

2 kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar: , , , ,

Fatal error: Cannot use string offset as an array in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-content/plugins/widgets/widgets.php on line 827