Det … det.. It’s alive!

Om man ska tro Pitchfork så är det här omslaget till kommande Merriweather Post Pavilion som släpps i januari.

(Nej, det är inte en animation.)

När Anthony Gonzales ombeds välja ut sju låtar som har betytt mycket för honom blir listan så här:

1. Ultravox - Dancing With Tears In My Eyes
2. Tear For Fears - Head Over Heels
3. Smashing Pumpkins - Farewell and Goodnight
4. Cocteau Twins - Frou-Frou Foxes In Midsummer Fires
5. Blonde Redhead - Violent Life
6. Sonic Youth - Schizophrenia
7. Slowdive - Avalyn

… och det lÃ¥ter sÃ¥ här pÃ¥ Urbs podcast. För övrigt framstÃ¥r han lite vilsen och franskt nervös.

Hanna, om Snotty skulle få för sig att lägga ner Hallo Gallo kräver jag att du och Anna säger upp er inför hela crowden som  denna radio-dj (mp3) när han sände ett av sina sista program.

Here’s your 15 seconds notice: Kiss my ass, Cox Radio Jacksonville, and especially you [chefernas namn]. You empty suits should be lucky if this is the only time this happends to you.

Under tiden han spyr galla över radioledningen borde nÃ¥gon ha hunnit skrika “Cut his mic” pÃ¥ klassiskt Bill O’Reilly-manér.

This shows how much they’re paying attention by the way. They should have been in here by now if they were listening to the radio stations and knew what was going on. So thanks for nothing. Rot in hell Cox Radio.

I. Am. Gone.

(Tystnad. Till slut får någon igång en låt.)

Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

 

Du är trött intill förintelse och bara vill ligga hemma och titta på tv. Du orkar inte jobba, inte producera någonting. Fel sätt är då att hänga upp skylten och berätta att du går på semester. Rätt sätt är som Richie Hawtin gjorde vid årsskiftet:

We are all very excited with what we have in store for our Tenth Year Anniversary, but before we announce too much, we will begin the year with our own celebration - 10 Weeks of Silence! During the first ten weeks of 2008 there will be no new releases and no performance or appearances from any of the Minus [Richie Hawtins etikett] artists. I hope you all enjoy this moment of silence […].

Nu låter han igen. Fredag, Berns, Stockholm Zoo. Vem har märkt av Judys tysta veckor?

Fredag:

Lördag:

Det jag tänker mig annorlunda är ljudkvaliteten på Richie Hawtins set och att M83 ska visa mindre ben än töserna i videon.

Hiphop-Sverige kan jiddra lite då. Det puttas och skvätts vatten i ankdammen men når aldrig de där kolossala Glock-baserade nivåerna. Här är det stället i kretsarna kring Kroumata som drive by-incidenterna ligger närmast till hands.

Landets grövsta beef förs pÃ¥ kultursidor och med pressmeddelanden. I ena ringhörnan: Rikskonserter och Kroumata. I den andra: Den före detta medlemmen Anders Loguin, som enligt Kroumata fick sluta pÃ¥ grund av hans “oförmÃ¥ga att ta kritik [som] har skapat en repetitionsmiljö präglad av frustration och förlorad spellust som givetvis pÃ¥verkat konserterna negativt.”

Ingenting är heligt när slagverksfetischister strider.  Det är en kamp i nuet och en strid om historien.

“I media anges Anders Loguin som en av Kroumatas grundare. Det stämmer inte”, skriver Rikskonserter.

Om du bara ska lyssna på en ugandisk barncover på isländsk 90-talspop, låt det då bli Bitones tolkning av All is full of love. Lyssna på Myspace.

Jag vet inte hur vad barnet som sjunger heter, jag vet inte vad hon (han?) har för bakgrund. Allt jag vet är att rösten är spröd som ett löv och att jag lyssna om och om igen.

Bitone är en ideell organisation som arbetar för att ge föräldrarlösa och krigstraumatiserade barn i Uganda en möjlighet att få ett bättre liv genom dans och musik. Missa inte att se dem live om du har vägarna förbi Etiopien i oktober.

FOTO: LINUS LARSSON

Med stalinistarkitektur utanför fönstret känns det lite mer naturligt att killen som sitter bredvid mig till vardags jobbar som skeppare på en rysk kärnvapenubåt stationerad i Murmansk. Vi sitter i en improviserad buss som för 200 rubel tar oss tillbaka in till St Petersburg. Klockan passerar halv sex på morgonen och soluppgången färgar himlen rosa.

Konstantin, som kärnvapenadministratören heter, visar sÃ¥ gärna upp bilder pÃ¥ sitt fartyg uppe i Ishavet medan han bryskt spexar och gestikulerar om det ryska uttryck som ordagrant översätts till “svensk familj” men betyder gruppsex.

Det är kärleken till technon som för mig, en avdankad fredsaktivist, samman med den stolta matrosen. Vi har båda varit pa Global Gathering, en kringresande jumbofestival med namn som M.A.N.D.Y, Dubfire, halva Gabriel och Dresden och Mylo. Den ryska upplagan håller till i Tootari Park, en skidanläggning 2,5 mil utanför St Petersburg.

Ett cigarettmärke med pepp för Östeuropa stÃ¥r för sponsen och de till stora delar strÃ¥lande DJ-seten befläckas av inhyrd tits’n'ass-dans pÃ¥ scenerna. Jag ska inte klaga, för Dubfires minimala basgÃ¥ngar är oemotstÃ¥ndliga i denna arenatappning. Jag bara konstaterar att inramningen är ett Ibiza för omrÃ¥det inte sÃ¥ mÃ¥nga mil frÃ¥n det officiella Karelen.

Jag skriver detta från ett internetcafe (med privata bås för varje dator, vad ska man surfa efter här?) som ligger vägg i vägg med Stirka som förmodligen är Rysslands enda kombinerade tvättomat och dubstepklubb. Mina kalsonger är snart torra och jag skulle ha luktat betydligt sämre om inte jag och Johan hade börjat var fredagskväll där och upptäckt staplade vitvaror längst in i lokalen. Jo, visst går det att tvätta, berättade föreståndaren . Binte fler toasta på ryska över grova, abstrakta baktakter?

Troica Club, där vi fördriver resten av fredagen, är ungefär ett Vänner och bekanta och Trädgården i kombination. Kvinnliga DJs i mongobrillor spelar franska hits och dagens notering är att mer rysk sprit och mindre öl gör toaköerna kortare.

St Petersburg är ett sådant stort gytter av butiker för de nyrika och köpcentrum insmällda mellan arkitektur från tsartiden att det är ett detektivarbete att hitta de mindre, bra klubbarna. Skattjakten kan mycket väl börja vid dubsteptvättomatens flyers. Adressen är Kazanska Ulitsa 26.

FOTO: LINUS LARSSON

Andra dagen. Norberg vaknar i kvava tält, drar sig in i svalkan i Mimer och somnar igen på ett sluttande cementgolv till Konrad Korabiewskis ambient.

Jag passar på att summera antalet stränginstrument. Hittills har jag sett tre: En ukulele i händerna på en kille med vilsen blick på campingen. En elbas spelad av en maskerad IDKA-medlem. Och så de apart normala LaConfetti på Kraftwerk-scenen som chockar genom att spela med en helt ordinär setup.

Nu läskar vi oss med tältvarm öl på campingen medan Moog-t-shirtarna står som spön i backen. Ikväll vankas det Skream.

FOTO: LINUS LARSSON

I taket på Mimer hänger en krok fäst på en rullanordning. Den är täckt av rost och väger säkert lika mycket som jag. Nu vet jag inte exakt vad den bar när den var i bruk, men tillsammans med de grovt gjutna betongväggarna i denna industrikatedral, tiotals meter hög, utgör den kronan på ett slags monument över en era som har tagit slut, lämnat plats för annat och förvandlat byggnader som denna till monument. 20 meter längre ner står två medelålders män och vrider på rattar vilket producerar en dödspsalm om tider med långsamt rullande godsvagnar fulla med mödosamt framhuggen råvara.

Norbergfestivalen håller till vid Mimerlaven, bruksortens gamla kärnpunkt, och är det mest abstrakta som står att finna i festivalväg i Sverige idag.

Musik är fel ord för att beskriva det Lindström/Runolf skruvar och trycker fram 15 meter under mig där jag sitter uppklättrad på det översta av de betongplikt som utgör våningarna i Mimer, industribyggnaden som blev ett center för ljuvt oljud mitt i Västmanlands grönska. Låt oss göra det enkelt för oss och kalla det ljudkonst.

- Vi har repat med sju sekunders reverb för att få den här kyrkkänslan, säger Mats Lindström strax efter framträdandet.
Ekot i den gigantiska lokalen är sju sekunder.
- Vi har spelat ihop i 20 år. Det här är ett jubileum.

Här finns ingenting som inte är gjort av betong eller rostig metall förutom ljudalstrande elektronik, men gruvnäringens kyrka vibrerar av en urgrundsbas som bryts av klick som från nedkylda armeringsjärn som knäcks.

För att lätta upp i allt det ödesmättade: Ikväll blir det techno.

Klockan 06:45 måndagen den 4 augusti passerar jag Ignalina med tåg. Peppar för dis och ruggigt väder.

Oh, nej. Nu förstår jag hur det har gått till för de tidigare, mer eller mindre förlorade generationerna.

Jag pushar 30 och har drabbats av den medelklassÃ¥komma som brukar kallas köksrenovering. Mörka kakelskarvar… Nyslipat trägolv… Matplats för säkert fem personer. Mmm…

Och då, när jag står böjd över norra halvklotets just nu grisigaste diskbänk och skrapar bort gammal tapet kommer tanken som på order från en högre makt: den historiskt determinerade impulsen att sätta på radion.

Inte för att P3 Dans, P3 Pop, P3 Lab, P2 Ström eller något annat program som faktiskt ger mig en hel del går just nu, utan för att jag vill höra någonting i bakgrunden.

En inbjuden meteorolog som pratar om vindbyar. En lyssnare som hävdar att Fras är svenskans finaste ord. Och så den generiska musik som försöker vara bred men bara blir platt.

Ouff. Muxtape och en laptop på lagom avstånd to the rescue.

In other news: Teknotrans är ett väldigt roligt namn på en översättningsbyrå.

Google har anställt alla galna forskare i hela världen och låtit dessa bygga en jättehjärna. Denna tittar jättegärna igenom dina mail och väljer ut passande annonser, baserat på vad mailet handlar om. Den fungerar så bra att Google tjänar hejdlöst med pengar och cheferna kan köpa flygplan och snyta sig i bladguld.

Men vad är det Google vet om Way out West som vi inte vet?

Det enda jag vet är att Way out West nu berättar vilka band som spelar vilken dag.

Om någon har missat det så är det hög tid att upptäcka att Stockholms Stadsteater sätter upp Hedwig and the angry inch som scenmusikal, baserad på originalet från 1998, men säkert inspirerad av filmen från 2001.

Några år senare landar Hedwig och hennes band the Angry Inch på Stadsteatern. Detta är deras stora chans till genombrott. Men rivalen och Hedwigs stora kärlek, superstjärnan Tommy Gnosis - som krossade Hedwigs hjärta och snodde hennes sånger - har konsert på Sergels torg samma kväll.

Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det någonstans i en förort söder om Stockholm kommer hållas filmvisning i en biograf modell mindre, som en slags förfest inför föreställningen.

Jag vet inte om det kommer bli öppet för allmänheten, om det kommer hända flera dagar eller ens helt säkert om det blir av. Jag vet bara att det är en bra idé och att det inte händer på Tellusbiografen i Midsommarkransen utan längre ut på röda linjen.

Hedwig and the angry inch har premiär den 30 juli.

Börjar vinyl kännas som det nya cd?

Note to self: Döp nästa zoologiska upptäckt efter en gitarrfarbror. Say hello to my little friend, Myrmekiaphila Neilyoungi:

En värld av möjligheter öppnar sig. Errand Boy måste vara en kantstött isbjörn. Sébastien Tellier en alkad vildhund med högt hårfäste. Fler förslag?

“Varje dag självdör minst ett dansband här i landet”. Judy säger: Agera mot diskon nu. I morgon kan det vara för sent.

Man mÃ¥ste älska hur reporter skjuter in “… och din familj!” när Janne Landegren beklagar sig över hur musik pÃ¥ skiva slÃ¥r mot hans försörjning.

Den nya tekniken har kommit för att stanna och den har många fördelar när det gäller att stimulera fram ett musikliv, ett musikintresse och annat. Men det får inte utvecklas till ett alternativ till ett arbetstillfälle som konkurrerar ut den levande musiken.

– Yngve Ã…kerberg, Musikerförbundet, kommer med ett uttalande som känns kusligt aktuellt.

(Från Rapport 1979.)

Jag gillar ju hiphoptexter om baljväxter lika mycket som the next guy, men är det här verkligen ok?

Lentil soup - is- mental fruit
and, ginger root- is good for the youth.
Fresh vegetables with the ital stew.
Sweet yam fries with the green caleoo
Careful how you season and prepare your foods,
cause you dont want to loose - vitamins and minerals
and that’s the jewel-
Life brings.

– Dead Prez, Be Healthy

Vänta, det kommer mera:

Drink water. 8 glasses a day.
Cause that’s what they say.

They say you are what you eat.
So I strive to eat healthy.
My goal in life is not to be rich or wealthy.

(Tack för bilden, Faktoider.)

Man kan säga “yay”, man kan säga “YAY!” och sÃ¥ kan man säga “YAY! YAY! YAY! (yay, yay, yay)” som man gör Ã¥t den här sällsynt strÃ¥lande El Guincho-remixen av Architecture in Helsinkis Like it or not.

Architecture in Helsinki - Like it or Not (El Guincho remix) [mp3]

(Via Gorilla vs. Bear. Klicka på en annons eller något. De betalar för bandbredden.)

Foto: Rupert A. Thompson

Jag: Den är ju helt klart dansvänlig, den nya skivan. Men jag har märkt att den passar allra bäst när jag dansar själv, hemma i min lägenhet.
Han: (Skratt) Strålande! Det är vad jag gjorde när jag spelade in den.

Vad jag hör: Vad kul att I Need You To Hold On While The Sky Is Falling funkar till och med för högstadieelever som står med ett hopprep som mikrofon framför spegeln och försöker glömma att de andra barnen har snott mössen och kastat upp den på  skåpet!

Kelley Polar menade nog inte så. Nu finns intervjun ute.

Den kärlekskranka tolvåriga flicka som bor i mitt håriga bröst får någonting blankt i blicken när hon får höra att Cloetta Paris debutalbum släpps om ungefär två veckor. Det ska nog vara värt ansträngningen.

Oregonbaserade Skywriting records står för kalaset.

Cloetta Paris – I miss you someone [mp3]

Cloetta Paris – Broken heart tango [mp3]

Em-pe-treee. Här vare em-pe-tree. Prima empeteree, komåköp.

I ett infall av generositet bjuder Judy och Sally på Junior Boys bidrag till Sally Shapiros Remix Romance. Även originalet He keeps me alive kan nu laddas hem för inte ens en spänn. Här hittar du härligheten, inklusive streamade versioner av ytterligare två remixar.

Två gånger har jag sett Final Fantasy live och båda gångerna har jag fascinerats lika mycket av hur han samplar sig själv i realtid, loopar fiolen och spelar över det han själv framförde några sekunder tidigare. Vad säger ni, borde inte Radiohjälpen starta en insamling så vi kan ge honom en Nintendo Wii, en Mac och lite specialgjord programvara?

Wii Loop Machine 2.0 :: Sampling! from The Amazing Rolo on Vimeo.

Ibland är det en längtan efter precis den här känslan som driver mig att ha en iPod i örat.

Kunde jag sjunga så skulle Kista galleria vara my next target.

Att peppa med inför skottdagen: Videon till Yeasayers Wait for the summer, satt till den nya singelversionen som är lite … jordigare än den som finns pÃ¥ bandets strÃ¥lande debut All hour cymbals. Until further notice väljer jag albumverren.

 

Vilka här är gamla nog för att minnas att det fanns en tid när röster höjdes för att skydda barn och ungdomar från Michael Jackson, men det betydde någonting annat än det gör i dag? Thomas Radecki, ordförande i National Coalition on Television Violence, uttalade sig så här  1984 när organisationen utfärdade en fatwa mot Thriller:

 ”It’s not hard to imagine young viewers after seeing ‘Thriller’ saying, ‘Gee, if Michael Jackson can terrorize his girlfriend, why can’t I do it too?’ “

Detta och mer i Los Angeles Times samling av Thriller-trivia.

Se den nästan 14 minuter långa videon på YouTube, inklusive MJ:s disclaimer om att den inte ska betraktas som stöd åt Hin Håle.

Det verkar nära på oundvikligt: Alla som har varit progressiva, lyckats med sin strävan och byggt sig en plattform kommer trivas så bra på den att de stannar upp, stagnerar och blir lite fega. Fabric tyckte till exempel att Justices – något märkliga, det ska medges – mix var för udda för att ges ut. (Bakgrund och låtlista på nyhetsplats.)

– Fabric ville ikke ha den. Det var rart, humrer deRosnay.

– Vi er de første som er blitt forkastet på noe sånt som åtte år med Fabric-plater. Vi ville gjøre noe litt annet enn bare en vanlig miks-plate, så vi leverte en miks med obskure disco-spor og franske novelty-hits. Bare låter som vi virkelig liker selv. Men det var visst ikke helt det Fabric var ute etter. De virket ikke så veldig lystne på å ta noen sjanser, sier deRosnay.

(Från Dagsavisen.)

Hur som helst: Nu finns mixen på nätet, som en julmix.

Det här, mina vänner, är så sött och groteskt samtidigt att alla måste titta:

Don’t be a Stranger - Mon-chi-chi

Lägg till i min Profil | Fler Videos

Bandets officiella biografi (pdf) beskriver den traumatiska historien bakom låten, men det här är nästan mer talande:

See your favorite pet doin it with an old american couple in a sleesy hotel. Taking the jungfru sil with 2 labila pundare. Get stoned, beaten up, feeling alienated having the “03.30 kebabkungen meal” on götgatan. All the things you usually do during your weekend only much furrier!

Ni har startat ett band. Ni väljer det catchy I am the World Trade Center. Det är 1999 och sex år har gått sedan den första terrorattacken. Allt är ok.

Sedan händer det som Ali G kallar The tragic events of seven eleven. Då, gissar Judy, ångrade I am the World Trade Center att man bara två månader tidigare gett ut Out of the loop och att spår nummer 11 fick heta September.

Enligt Discogs.com donerar bandet nu en del av vinsten från albumet till någon slags fond för 9-11-överlevare. Men ändå. Konspirationsteoretiker, start your engines!

27 september 2007: New to Q: Vampire Weekend

Jamen…

17 oktober 2007: New to Q: St Vincent

AlltsÃ¥…

23 oktober 2007: New to Q: Final Fantasy

Under vilken liten kokainhög hade du bott, sa du?

31 oktober 2007: New to Q: Jens Lekman

’nuff said.

(Tänkte länka, men news.q4music.com verkar ligga nere.)

Det här är bara så obligatoriskt: Sally Shapiro och Johan Agebjörn podcastar på Pig Radio: Sackaros! [mp3]

Pig Radios podcastarkiv innehåller några andra pärlor, till exempel en exklusiv mix av Alexander Robotnick. Den börjar i den sentida, hårdare Robotnicks anda, men håll ut så kommer disco en gyllene era.

Via Discobelle. Foto: Frida Klingberg.

Psst. Vampire Weekend. Liveinspelningar. Daytrotter. Psst. Osläppta låtar. Psst. Ladda hem från Daytrotter.

Psst. Läs Judys intervju med Vampire Weekend.

Jag undrar om det ”the next big thing” fortfarande existerar. Jag hoppas att vi fortsätter erövra fans, men det känns som att vid varje given tidpunkt finns det så många band som hypas som det nya heta att ingen ensam kan få allas uppmärksamhet, vilket antagligen är bra.

45 personer i den riktiga världen, även känd som Last.fm, har lyssnat på Errand Boy. Det är inte ens säkert att alla har hört Bachelor of Commerce (gratis från archive.org), en av de där skivorna jag inte kommer ifrån. Jag glömmer den i flera månader, men så i en shufflespelning eller efter en långsökt referens dyker den upp igen.

Samplingsbaserad och med röster från neurokirurgen Wilder Penfield, filosofen Bertrand Russell och den förhistoriska bloggaren Justin Halls känslomässiga sammanbrott är musiken i princip omöjlig att klassificera. Låt oss bara säga att den aggressiva, lite Aphex Twin-smattrande Saddle The Pony inte är tonsättande för hela albumet. På de 20 låtarna finns drömska slingor, kryptodansanta flöjtsamplingar och hetsigt repetitiva stråkstycken.

Splittrat, hemmabyggt, förvirrat och bitvis trollbindande.

Eller för att använda Errand Boys egna ord: “Sample-based lo-fi nerd-folk from agoraphobic Newfoundlander.”

Hans egen hemsida är död, han har inte släppt någonting sedan 2005 och på hans Last.fm-profil har ingenting registrerats sedan januari 2006. Det senaste livstecknet är en kort mailväxling vi hade förra sommaren.

På nätetiketten Polygon Networks hemsida finns en kort kommentar om hur musiken blir till:

“Bachelor of Commerce was made in the same way as all my sandwiches: in my kitchen,” says Bryan. “I’ve been doing songs long enough to know what works best for me, and doing it in my kitchen with little kids looking over my shoulder every 5 minutes is where it’s at. I can avoid having to walk too far when I want some Oreos and i’m free to just make the music I want to make without over-thinking the Oreo retrieval process….”

Errand Boy är hemmapulandet som Gud tänkte sig det: En ensam kille på Newfoundland i ett kök med laptop. Fri att sampla det som har råkat sig in i hans världsbild och att skapa förtvivlat smal musik som någonstans i världen bara måste träffa precis rätt.

Uppdatering: Motvilligt kollar jag Myspace (archive.org är SÅ mycket mer 2004. Va? Vad är det för år nu säger du?) och inser att Errand Boy är både alive och kicking med en ny release från i år.

SÃ¥ dök dÃ¥ DN:s intervju med Don’t Be a Stranger upp, pÃ¥ delvis samma tema som den Judy publicerade för en dryg vecka sedan. DÃ¥ lade vi ocksÃ¥ upp tvÃ¥ lÃ¥tar frÃ¥n Frutti di Mare, som släpps i morgon: Too Late och You Leave Alone. DN väljer Perfect Problem, som fanns med redan pÃ¥ EP:n Ho Ho, och Mon Chi-Chi.

Läs båda, lyssna på allt. Se dem live på Stacken/Nalen i Stockholm fredagen den 26 oktober.

Hanna nämnde nyligen Judys kollektiva nervositet (även om jag spelade lugn som självterapi) inför intervjun med Patrick Wolf i somras. Vi står inte på något sätt utanför fans/idol-dualismen som alla som lever med kulturyttringar måste förhålla sig till.

Skvallerpressen vet att mjölka den kulturella huvudfårans behov av att komma nära sina idoler. Den gör det på ett sätt som kan liknas vid en stalker som förväxlar sin besatthet med kärlek och sin förföljelse med bevis på beundran och affektion. I den identitetskrasch som idolintresse gone wild är måste man ändå säga: Så långt allt gott. Kikki har samma behov av Hänt Bild som Klick har av av [fyll i valfri kändis]. Nyheten om att Lill-Babs fått superlim i ögat är nog inte planterad av en slug PR-konsult, men den väcker intresse på grund av upplevd medkänsla, inte förakt. I ögat? Superlim? Vi lider med dig, Lill-Babs. Och med ditt öga.

En vän har varit förföljd av en sådan stalker, som inte kunde förstå att det som för honom var beundran för min vän var trakasserier som gjorde livet nära på outhärdligt. När insikten om att känslorna verkligen är obesvarade vänds en sådan person ut och in. De starka känslorna blir hat och vilja att skada. Justeringarna i beteende behöver inte vara så stora, skada gjorde han redan innan.

Här kommer Perez Hilton, den starkast lysande stjärnan på träskjournalistikens himmel, in. För att dra jämförelsen vidare är det här stalkern efter insikten, när det bara finns en vilja att förnedra kvar. Nyligen lade Perez Hilton ut en video där han driver med ett Britney Spears-fan av det mer vanvettiga slaget. (Se originalet här.)

Britney, leave me alone, Britney! I’m really tired of having to write about you, because you’re not making a contribution to society anymore.

Sedan säger den rödhåriga tjockisen någonting som är klokare än han vad han troligtvis förstår själv:

You’re a no talent hack now. You were good once, back in the day, but now you just sell magazine covers, and people buy them. Why do we buy them? Why are we so fascinated by you, Britney?

PÃ¥ Perez Hilton har kändisarna (tecknad) sperma och kokain i ansiktet, här är den fotade eliten pÃ¥ sin höjd “somewhat not too ugly”. Men det är inte ett avstÃ¥ndstagande frÃ¥n kulten utan samma relation fast upp och ned, vänd till en vilja att riva ned snarare än att bära i guldstol. Samma maniska fascination, bara elakare – och ofta mer underhÃ¥llande.

Man kan fråga varför det tog sådan tid att få ut en video till Det snurrar i min skalle – kanske det stompigaste som någonsin kommit från det skånska slättlandet. Nu är finns förklaringen: Läppsynk tar tid.

Någonstans grämer sig frikyrkliga för att de lät sig filmas och nu exploateras av Hin håles musikaliska redskap.

Indiesvetten efter Sveriges i särklass bästa gympapass har inte ens torkat, men ändå måste jag lyfta en kommentar från inlägget efter förra veckans session.

Jag tror att det här är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Nej, det är det inte. Nej. Men det finns på min tio-lista. Nej. Jag har ingen tio-lista. Men det är kul att ni håller på.

– “Paulie Ramone”

I och för sig är det ett direkt sakfel att påstå att indiegympan är töntig, men häng med nu.

I den japanska staden Okayama skriver en 48-årig gymnasielärare hyllningslåtar till det enda band han någonsin har älskat. Han hade nästan uppnått vuxen ålder när Kraftwerk blev en del av hans liv, efter en ungdomstid där musik hade varit helt frånvarande.

Sju år har nu gått sedan han lade upp de första låtarna på sin hemsida, först under namnet Blend, senare som Houten 3. Robot Europe Express, Space Dentaku Schubelt och Morgen Endless går fortfarande att höra i RealAudio-format. De skulle kunna kallas covers eller kanske remixar, men för Houten 3 är de bara kärleksförklaringar till bandet som har betytt mer för elektronisk musik än vad Beatles har gjort för pop.

I en intervju med nu avsomnade Fat Bankroll berättar Houten 3 om hur han efter 20 låtar fick slut på material att arbeta med och i stället började komponera originalmusik, alltid med samma Kraftwerktema. Kanske spelar han de låtar han tänker sig att bandet skulle ha skrivit om de inte lät det gå så förtvivlat lång tid mellan riktigt nya skivsläpp. Distanserade tungan i kinden-covers är de i alla fall inte.

The Latin cover versions of Senor Coconut are very fantastic and great, but I don’t have appeal to the Kraftwerk songs without electrical and mechanical taste.

Min aluminiumklädda hårddisk innehåller både Showroom Dummies i ovan nämnda version och Trans Slovenia Express, en samling i två volymer med bara Kraftwerktolkningar av slovenska band. Listan kan göras hur lång som helst, men ingen gör det med samma töntentusiastism som Houten 3.

Är det bra? Vid sidan om helt dugliga produktioner är det är plankningar. Det är slingor som inte sätter sig. Det är övertydliga referenser som gränsar till parodi.

Och det är väldigt, väldigt kul att han håller på.

(Mer om Indiegympa på dn.se)

Ja, det har varit kanske mer än nödvändigt med snack om Patrick Wolfs striptease pÃ¥ Arvikafestivalen. Nej, Judy höll inte heller tillbaka och lyckades använda ordet “kuk” i en text för första gÃ¥ngen. Men vi menade ju inte sÃ¥…

Jag har bara sympati för hans aggro-rant på Myspace där han öser galla över mer än lovligt snaskiga Perez Hilton:

I have also become bored of being branded a swedish stripper by “perez soulless vacuous im sorry your life is so superficial gustav mahlers dog will be waiting for you in the afterlife to eat you hilton” Has no body seen “Orlando” by Sally Potter? Read the Leigh Bowery Biography? Watched “Jubilee” by Derek Jarman? I come from these worlds, these are my heroes, heroines,, a naked body does not offend me in any way, it can be used as a communication device, a performance piece. It need not be perfect and there is no such thing as perfection when it comes to the body. I let myself go to my music, sometimes its hot onstage, sometimes its cold.. sometimes the music makes me feel. I do not apologise.

Patrick Wolf berättade nyligen för Judy att han planerar att åka till Bagdad för ett samarbete med en irakisk symfoniorkester. Idén uppstod som en reaktion på Prins Harry var på väg till samma land, men i ett mer krigiskt syfte. Om det nu blir av och Spice Girls åker till det ockuperade landet vid persiska gulfen blir det mer som ett straff, eller resultatet av en nätkampanj. Så går det när man låter ett bångstyrigt internet bestämma.

– The girls will go anywhere in the world that gets the most votes - be it Baghdad or Antarctica, säger bandets talesperson.

Nu är frågan: Vill Spice Girls spela för ockupationsstyrkor och oljeborrare i the green zone, eller för irakier? Sooooo, tell me what you want, what you really really want.

Everyone wants to go to Iraq
But once they go, they don’t come back
Bringing peanut butter jelly and other snacks
We might have our freedom, but we’re still on crack

CocoRosie – Japan

(Foto: Frida Klingberg)

Man tar en klunk, silar det mellan tänderna och känner hur sötman fräter. En grimas, och så sväljer man. Blir sugen på lite mer.

Det är med den sockermättade, viskande italodiscon som med all form av country. Mitt motstånd mot allt som går att koppla samman med lantlig stank och kofösarmentalitetmentalitet bröts ned, metodiskt, steg för steg. Man börjar med lite The Handsome Family, förälskar sig i Weightless again från Through the Trees, börjar gilla The woman downstairs. Sedan dröjer det inte länge förrän man står där, med kodynga långt upp på gummistövlarna, en hötjuga på axeln och funderar på om inte halmhatten ska bli nästa års stora grej.

Av personliga anledningar var det viktigt för mig att gilla Sally Shapiros viskande sÃ¥ng över Johan Agebjörns arrangemang, vilket krävde en del arbete. Jag fick nöta, hitta de smÃ¥ nyanserna bland allt flyktigt florsocker, svälta ut det i mig som tittade frÃ¥gande pÃ¥ textrader som “when you feel so lonely in your heart, I’ll be by your side tonight. When the world is falling all apart, I’ll be by your side”.

Nästa projekt är att göra detsamma med Cloetta Paris – en skräckfärd i kärlekskrank banalitet. Bara en klunk till.

Lyssna:

Sally Shapiro – Anorak Christmas

Hennes blick är dimmig och tycks inte fokusera någonstans där hon dansar spasmiskt till Bloc Partys Like eating glass. I sitt galet toviga hår hugger hon tag i en förvånad kille i svart tröja. Hon skriker någonting i hans öra.

– Nej, nej!

Hon ger sig inte, och killens kompis rycker in.

– Klart han ska dansa.

I armkrok försöker killen nu hänga med i hennes ryck, hopp, kaotiskt slängiga rörelser, som har mycket litet med musikens rytm att göra.
30 sekunder efter deras möte suger hon tag i det lätt chockade, men nu mer förtjusta, offret och sticker tungan rakt upp i hans gom.

Någon slags mänsklig förvirring uppstår när låten är slut och de förväntas prata med varandra. Men när Pioneers startar ger det tätt sammanslingrade paret, som nu har flera minuter av vackra minnen tillsammans, sig av längre fram mot scenen och försvinner i publiken.

Plast i hår och skor i lera. Men när området hade öppnat på torsdagen skiner solen ändå.

Det vore en direkt lögn att säga att 2007 är ett toppår för Arvikafestivalen. Hot Chip hade lockat, trots att de redan har spelat i Sverige två gånger på kort tid. Nu består det mesta av programmet av den vanliga väggen av halvsmå elektroniska band uppblandat med indieakter från Sverige. Och den obligatoriska syntdinosauriern: Front Line Assembly.

Vi ska se Scissor Sisters ikväll. Vi kanske tittar förbi på Bloc Party. Men i Judys värld är Patrick Wolf det stora namnet på årets festival. Rapportering och intervju kommer.

Efter intensivt och gediget journalistiskt grävarbete kan Judy i dag avslöja Interpols märkliga backstagekrav. Läs den rafflande storyn här.

Förskräckligt insatta Acceleratorkällor har varit behjälpliga i efterforskningarna. De har fått titta in i logerna. Det får jag inte göra, vilket tynger mitt sinne. Som tur är har kravlistorna som ska garantera att artisterna kan gosa till det en tendens att läcka. The Smoking Gun har samlat de flesta.

Här är några favoriter:

• Janet Jackson frÃ¥gar specifikt (MED VERSALER) att soffan i hennes loge ska matcha omgivningen. En stor samling tulpaner, rosor och liljor mÃ¥ste finnas pÃ¥ plats.
• (The artist formerly known as) Prince begär ingenting ovanligt. Örtte, silverskedar, citroner, tekoppar och is. Men allt i rummet ska kläs in i plast som bara Prince själv fÃ¥r plocka bort.
• Johnny Cash (frid över hans minne) krävde att en amerikansk flagga i full storlek skulle vara synlig för publiken under hela konserten. Dessutom är hans krav pÃ¥ riktig Coca Cola obeveklig. “Please, no substitution of soft drink brands.”

Men galnast är ändÃ¥ Iggy Pops 18 sidor lÃ¥nga dokument med bÃ¥de strikta krav och lÃ¥nga anekdoter som mer eller mindre har med ämnet att göra. Sista sidan upptas av en programidé för en dokusÃ¥pan “Dead Dog Island”, som gÃ¥r ut pÃ¥ att hundälskare under programmets gÃ¥ng ska äta upp en hund av sin favoritras.

Man kan bara lida med Peter Bjorn and John och undra om inte Young Folks var en förbannelse snarare än en lyckoträff. Att harva omkring som ett nästan bortglömt band på eftermiddagsspelningar inför loj publik är på något sätt värdigare än den one hit wonder-upplevelse fredagens spelning på Accelerator blev.

“Nästa lÃ¥t …” försökte den som för stunden stod vi mikrofonen (vem?) när hiten var avklarad. Samtidigt strömmade publiken som ett lemmeltÃ¥g ut ur tältet.

De hade sparat Young Folks för att inte bränna sitt bästa krut. Publiken hade väntat. De hade bjudit upp Victoria Bergsman och alla visste vad som väntade.

Och även om man kan förlåta en bortglömt textrad blir visslet som nu utgör en del av världens musik-dna i sammanhanget ett örhänge från H&M.

“Nästa lÃ¥t … är lite hÃ¥rdare”. Ännu fler lämnar spelningen.

För mig känns det sorgligt, men det finns de som regaerar med vrede. Bloggen Stop Peter Bjorn and John har startat ett korstÃ¥g för stoppa svenskarna. Med förklaringen “An emergency blog to stop the spread of the Swedish band Peter Bjorn and John” skriver arrangörerna:

Do we want Peter Bjorn and John to be hailed as the standard bearers for a whole genre of music? And the answer is: NO WAY. As I acknowledged in the previous post, “Young Folks” was catchy and harmless, but this band is not a significant band. Peter Bjorn and John must be stopped.

I samband med gigantfestivalen SXSW i Austin, Texas arrangerades en demonstration mot de stackars svenskarna som bara vill vissla i fred. Enligt tidiga rapporter väntades 30-40 anti-Peter Bjorn and John-aktivister sluta upp, men jag kan inte hitta någon information om hur det verkligen gick.

Och så varje gång ett av stroboskopen blixtrar till trycker han händerna mot ögonen, pressar som om han skulle stoppa blödningen från en snittad aorta. Killen på raden framför mig plågas lika mycket av Cornelius visuella explosion som jag av min noja för tinnitus som får mig att lägga fingrarna lätt mot öronen när japanen vänder sin distorterade sida till.

Ögonkillen slapp epilepsianfall under hela konserten.

Dansande sockerbitar, vandrande fingrar som blir till erotiskt laddade ben. Perfekt synkroniserad biltrafik. Är en fantastisk backdrop ett sätt att ha publikens ögon riktade mot sig under hela konserten?

Inte förrän Keigo Oyamada, Cornelius vardagsnamn, tar avsked med vaggvisan Sleep Warm och stillsam grafik på väggen låter den misstänkte epileptikern händerna vila i sitt knä.

Sleep warm sleep tight
When you turn off the light
Sleep warm sleep well my love
Rest your head on the pillow

(Foto: Michael Hoefner. På grund av det tråkstrikta fotoförbudet används en bild från en annan spelning.)

Tillsammans med Afghanistan under talibanerna och andra totalitärt styrda länder sticker Storbritannien då och då ut som ett av de länder som är mest repressiva när det gäller musikaliska uttryck. Lagen som, något förenklat, ger polisen särskild makt att stänga ned fester där det spelas repetitiva beats har blivit legendarisk.

Nu fruktar lobbygruppen Local Government Association att en gammal farsot är pÃ¥ väg tillbaka och vill starta krig. (“War will be waged…”) Rave! Nu-rave! Knark! Ring polisen! HÃ¥ll koll pÃ¥ Myspace! De spelar … Hot Chip!

Hot Chip?

The Guardian rapporterar:

The association has identified Klaxons, New Young Pony Club, Shitdisco, Trash Fashion and Hot Chip as leading exponents of nu-rave, described by a council spokeswoman as “punk meets disco”.

Det är lite väl enkelt att raljera över a council spokeswomans genrebeteckningar. Felix Martin från Hot Chip gör det bäst själv:

The association warns that youngsters have grown tired of “mainstream” music and are turning to naughty, naughty bands such as Hot Chip to provide them with illicit thrills in forests and green fields all across the land.

En femårsplan – förlåt, fempunktsplan – har lagts fram för att människor på landsbygden ska få ha sitt lugn och sin rävjakt i fred. I första hand ska festerna vallas in i en ofarlig mittfåra genom att arrangörerna söker tillstånd. I andra hand är det maktspråk som gäller: Utrustning ska beslagtas i samarbete med polis och markägare.

Dessutom ska ett angiverisystem (“We need the eyes and ears of local people.”) snoka upp festligheterna i förväg. Som den aktör i avantgardekulturens absoluta frontlinje vet organisationen att det är pÃ¥ interwebbz det onda planeras. Myspace nämns specifikt i The Guardians artikel.

Lagen jag nämnde i början av inlägget lades fram 1994 och fick ett intressant efterspel. Paragraf 63-67 är direkt riktade mot 1990-talets ravekultur (“Powers in relation to raves”) och definierar ett rave som minst 100 personer som lyssnar pÃ¥ “sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Autechre svarade med att släppa sin Anti EP samma år, med låten Flutter som helt saknar repetitiva takter för att kringgå lagen.

Skivan försågs med följande varningstext:

Warning. ‘Lost’ and ‘Djarum’ contain repetitive beats. We advise you not to play these tracks if the Criminal Justice Bill becomes law. ‘Flutter’ has been programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played under the proposed new law. However, we advise DJs to have a lawyer and a musicologist present at all times to confirm the non repetitive nature of the music in the event of police harrassment.

Om nu skogsrave skulle återuppstå och behöva bekämpas 2007 kan jag bara säga som Hot Chip:

If there are so many great illegal parties and festivals up and down the land, can we be invited to one please?

Att göra covers pÃ¥ Peter Bjorn and John – Young Folks har blivit nÃ¥gon slags folksport. Vi hör tyska versioner, vi hör bluegrassversioner. Vi hör japanska versioner (Shogu Tokumaru!) och nu … Ja, nu hör vi Kanye West framföra den [mp3]. For real.

Blingiga bloggen Idolator länkar till fler versioner, men filerna verkar borta. Google at will!

Jag erkänner villigt att jag blev lite småkär i St. Vincent när hon öppnade för Sufjan Stevens på Berns för några månader sedan. Det var inte min avsikt, men min stirriga blick längst framme vid scenen kan ha fått henne att ge säkerhetsvakterna i uppdrag att hålla extra utkik efter en manisk svenne med flottig snedbena.

Jag menade inget illa.

Kanske blir jag förlåten om jag hjälper till att sprida det senaste som dykt upp från hennes kommande debutalbum: Your Lips Are Red.

18.30.22 Linus: oh, och en till grej.
18.30.30 Linus: men då måste du lyssna efter mina instruktioner!
18.30.46 Hanna: oj, musik med instruktionsbok!
18.31.01 Linus: snart uppe.
18.31.10 Hanna: sure, hit me, men det får vänta till det här family guy-avsnittet är klart, det är sjukt roligt :)
18.31.17 Linus: det här är som din klassiska skola fast i misshandelstechnotappning.
18.31.33 Hanna: haha
18.33.33 Linus: ok, du ska lyssna på Fat Bug på The Bug EP (PICKADOLL 17-6). Det är Sebastian Leger. Lyssna inte på någonting, dra spelhuvudet till 02:48.
18.33.37 Linus: låg volym.
18.33.49 Linus: press play on tape.
18.34.16 Linus: se till att ha bra hörlurar eller rejäla högtalare.
18.35.06 Linus: höj successivt till 03:30. Just då börjar du tänka på tyska vägkrogar, mustascher och stora biceps.
18.36.07 Hanna: shit, det här känns ju nästan som det kommer bli lite svårt. alright. nu blir jag tillräckligt nyfiken för att pausa family guy :)
18.37.21 Linus: 3:33 är nog mer sant.
18.40.28 Linus: det som är bra med sådan här ganska endimensionell musik är att den blir väldigt bra på sin enda dimension.

Skivbolag kan springa omkring och klaga på att låttexter läggs på webben hur mycket de vill. Internet brukar alltid vinna till slut.

LyricWiki vinner i wikiformat.  I skrivande stund finns det omkring 200 000 texter inlagda och som vanligt i wikisammanhang kan alla ändra allt. Vem ska bli först med att smyga in “‘Scuse me while I kiss this guy“?

Var det bara jag som såg Sufjan Stevens på Berns i november men minns förbandet St. Vincent nästan lika väl som Suffe själv? Debutalbumet Marry Me släpps den tionde juli och nu börjar låtar dyka upp.

St. Vincent - Now. Now [mp3]

Gorilla vs. Bear verkar ha lyssnat.

En hätsk debatt om det dummaste bandnamnet skakade nyligen Judyredaktionen. Diskussionen hade sin upprinnelse i att Wolf Eyes för tankarna till t-shirtar från en svunnen tid och en slags vildmarksromantik mänskligheten bör lägga bakom sig. (Därmed inget illa sagt om desperat noiserock från Michigan.) Även Liars fick sig en känga för väl förutsägbart namnval.
Nej, då föredrar vi Frog Eyes och lyssnar på Bushels [mp3].

Fler ögonband: Hardcorebandet Snake Eyes (ja, ja. orka!),  det obskyra Cadaver Eyes (eeww!), det ännu mer okända Rabbit Eyes (aww!) och Random Eyes (the what now?).  Så har vi färgerna och nyanserna: Brown Eyes, Crystal Eyes, Black Eyes och så klart Bright Eyes.

När ska andra, mer förbisedda, kroppsdelar få den uppmärksamhet de förtjänar? Vader bar en gång i tiden på en speciell laddning. The sprained ankles. Där har vi det.

Hot Chips kommande DJ-kicks-album bjuder inte bara på en ljuv smet av Tom Ze, Young Leek, Etta James och New Order utan en också minst en egen ny låt. My Piano kan nu spisas på bandets Myspacesida.

Via Gorilla vs Bear.

Klipp från Björks kommande Volta läcker på nätet och det verkar röra sig om marketing by being mystisk snarare än illojala medarbetare som inte håller tätt. Hur som helst, ett skepp kommer lastat med obegripligheter:

Läs mer på Line Out som också tar upp ett Myspacespår vi här lämnar.

Zach Condon, mer känd som Beirut, bjuder på ungdomssynder i mp3-format. Innan han vid 16 års ålder hoppade av skolan, reste till Europas sydöstra hörn och lade grunden för sin jugofili spelade han in ett albumet The Joys of Losing Weight under namnet The Real People. Skivan, inspelad av en knappt könsmogen Zach Condon, släpptes aldrig men nu dyker den upp på nätet.

Det är bloggen I Guess I’m Floating som har kommit över tre ej namngivna lÃ¥tar. Visst känner man igen Zachs röst, men i ett sammanhang som luktar mer elektronika än bosnisk landsbygd och melankolisk rakijafylla.

The Real People - Track 4 [mp3]

The Real People - Track 5 [mp3]

The Real People - Track 7 [mp3]

Win Butlers röst orkar inte mer och The Arcade Fires nio kommande konserter i Europa ställs in. Någon form av missunnsam skadeglädje kanske riktas mot de danskar, norrmän, belgare, fransoser, tyskar och holländare som nu inte kan hoppas på mer än pengarna tillbaka.

Tröst eller salt i såren? Här är i alla fall tre skakiga filmklipp (sånt gillar inte alla!) från fredagens spelning på Cirkus i Stockholm. Win Butler kände inte igen sin egen röst. Gör ni?

Är du från landet? Har du träffat Bilstereokillen, han som lägger pengar motsvarande bruttonationalprodukten för ett mindre u-land på ljudanläggningen i sin bil och sedan sakta, sakta åker runt det lokala köpcentret och spelar Pandora?

Vet du också att allt kan bli fint att se, om det är tillräckligt bra filmat?

Signatune (Dj Mehdi / T. Bangalter edit)

Proggen är inte död, den bara luktar så. Den 23 mars spelar Kebnekajse på Fasching, vilket är den andra spelningen i Stockholm under månaden.

Visst, jag gillar barkbröd lika mycket som the next guy och ok, även kläder av näver kostar pengar. Men enligt vittnesmål urartade konserten på Tantogården i helgen strax i rent tiggeri. Det väcker en längtan efter modernitet, blanka material och en bättre arbetsmarknad för träslöjdslärare.

Se video på Kebnekajse.net med ett av få band i ovan nämnda rörelse som hade den goda smaken att inte låta politiken gå före konsten.

Löften inför Gud, stat och kyrka hör inte ihop med musik, om man inte heter Brett och Rennie och utgör en stilig familj. Någonting med äktenskapet dödar bandmentalitet eller soloartistens illusion av att vara ensam mot världen. Lägga nytt golv i köket, storhandla i en förort eller stanna i sängen med en japan för världsfredens skull – där slutar konsten och någonting betydligt tråkigare tar vid.

Ben + Vesper beviljas också undantag, inte minst eftersom Sufjan Stevens bidrar på ett hörn. Nämnda Michiganbo lär fortfarande leva i synd, trots vackra St. Vincents förbandsfrieri på Berns scen i höstas.

I maj släpps albumet All This Could Kill You. Lyssna på An Honest Bluff redan nu. [mp3]

Håll ut. Inlägg kommer.