SVT har storstädat, bytt ut lite logotyper och lagt Musikbyrån på is på obestämd tid. Jag är lite förvånad över att det inte höjs högre arga röster över det. Det får i alla fall mig att vilja skrika lite i frustration och gråta på en gång. Okej visst, Musikbyrån kanske inte alltid tog upp den mest spännande musiken, och visst har jag mer än en gång velat kasta saker på min TV när de utsett sin årsbästalista.

Men Musikbyrån har också varit en av (väldigt) få källor till riktigt bra svensk musikjournalistik på 2000-talet. Kommer ni till exempel ihåg när de var hemma och hälsade på hos Lady Sovereign? Och man verkligen fattade vad grime handlar om? Eller minns ni Babel-Daniel Sjölins textkritik av Tomas Ledin och Tommy Nilsson? Musikbyrån har, i alla fall till en viss del, inte bara bjudit på tips och intervjuer utan även på en hel del popkulturanalys. De har vågat ta stora grepp om vissa saker och gåunder huden på andra. Det är sånt jag vill ha i min TV. Varje vecka, hela hösten.

Vad fÃ¥r jag istället? Istället fÃ¥r jag “Dom kallar oss artister” där vi bland annat fÃ¥r hänga med Per Gessle i studion (suck!) och HÃ¥kan Hellström i musikaffären (gäsp!). Och sÃ¥ fÃ¥r vi fantastiska Hype för “dig som vill hÃ¥lla dig uppdaterad”, som i senaste programmet bjöd pÃ¥ en pressjunketintervju med David Gahan, som ironiskt nog bara handlade om hur gammal han är nu för tiden…

Jag hjärta MB. Kom tillbaka, snälla?

Innerst inne är jag jätteledsen. På ytan låtsas jag som att det inte är någon fara. En regnig dag kommer jag säkert vägra stiga upp ur sängen och såra andra än jag borde. Ibland känns världen hopplös. Att jag upptäckt First Aid Kit hjälper inte nämnvärt, men fan vad bra de är.

I dag Ã¥kte jag bil för första gÃ¥ngen pÃ¥ väldigt länge. Det var schysst. Bilen hade en taklucka sÃ¥ det kom in luft. Och bilföraren hade föredömligt bränt skivor med lagom lugn musik för “om det är trafikstockning blir man helt tokig om man har för fartig musik, dÃ¥ känns det som att det gÃ¥r ännu lÃ¥ngsammare”.

Vi lyssnade på Stonecake, bland annat.

(Tyvärr är Tuesday Afternoon jättesvår att hitta på youtube. Det här är en kass version som snart övergår i något annat. Be aware.)

Bilmusik är bra musik. Bilmusik är en av de få anledningar till att jag kan tänka mig att skaffa körkort - att få susa fram fort med bra musik. Härligt. Jag hoppas lite lagom att busstrejken håller i sig så jag får skjuts till jobbet med takluckan och musiken imorgon med.

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsÃ¥ngen, lite tjalalalalaaa och sÃ¥ “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vrÃ¥la nÃ¥got som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här lÃ¥tens lÃ¥ngsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

Jag intalar mig att det är helt okej att komma hem runt halv sju på morgonen. Däremot förstår jag inte de onda människor som går upp samma tid och tar sig en joggingtur. Det är inte okej. Halv sju en lördagmorgon ska man sova eller vara på väg någonstans, man ska inte springa runt planlöst och svettas for the fun of it. Joggaren förföljer mig i mina drömmar. Hon påpekar att jag ser sliten och trött ut. Jävla joggare. Kan man inte komma på något bättre att göra en lördagmorgon än att följa med i mina drömmar? Hade joggaren kul igår? Hamnade joggaren på en skön efterfest? Skulle inte tro det.

IgÃ¥r lirade jag och Koffe skivor pÃ¥ Spy Bar. Det var intressant. Först var jag sjukt nervös och hade en dÃ¥lig hÃ¥rdag. Sedan blev jag lugnad av en vän som förklarade fenomenet “Spy bars autocred” alltsÃ¥ att det egentligen inte spelar nÃ¥gon roll vad man som dj spelar pÃ¥ Spyan - att det spelas där gör det creddigt by default. Yes. HÃ¥ret lade sig som det skulle ocksÃ¥ sÃ¥ plötsligt var det bara att köra. Jag hade gulast klänning pÃ¥ stället och kände mig hyfsat cool när folk frÃ¥gade om jag kunde spela lite mer “house”, mer “emo” och “nÃ¥got med Alphaville”. De flesta människor föredrog att hänga i rummet intill när vi inte uppfyllde deras önskningar. Mest dans fixade Koffe genom:

“If you be my bodyguard
I can be your long lost pal
I can call you Betty
and Betty when you call me
you can call me Al”

FrÃ¥n Engelbrektsrummet strömmade Craig David och Bob Marley i en hysterisk blandning. Jag vet inte om jag gÃ¥r med pÃ¥ det här med autocred. För Judys “creddigaste” Spy-musik kolla in Judys muxtape

A grindhouse is an American term for a theater that mainly showed exploitation films. It is also a term used to describe the genre of films that played in such theatres. Grindhouse films are also referred to as “exploitation films.”

Jag har skaffat ett nytt hjärtebarn att bära som en osynlig badge på min marinblåa Thomas Burberry.

Grindhouse, denna fantastiskt ostiga genre, (som givetvis inte har någonting gemensamt med de märkligheterna som vuxna män gör med sina hjulförsedda plankor) är just nu allting jag kan önska mig. Egentligen är det bara en väldigt logisk fortsättningskurs till sommaren 2007, som ju ägnades åt DJ Harveys utflykter i metalland.

Det enda smolket i bägaren är ju att 90-talsmannen Quentin Tarantino, i samma stund som den första skivan från Sounds Of The Universe beställdes, attackerade mitt hem med sin uberruttna film med samma namn.

Men, även om Quentin och jag tar avstamp från samma plattform blir resultaten diametralt annorlunda. För där Quentin använder genrens ytterst små ramar till att skapa ytterligare ett sådant där kallt, hårt och - jag vill inte använda ordet - ironiskt verk är jag verkligen på allvar kär. På ett sådant sätt som annars endast är förunnat nya reggaeretroperspektiv från Soul Jazz.

Dock är jag givetvis endast ytligt fascinerad av själva filmerna. Det är ju soundtracken jag vill åt. Djupt snuskiga, rawkiga och roliga perspektiv på en garagehistoria jag och mina vänner alltid fnyst åt. Alldeles för länge studerade vi ju bara house, reggae, soft rock och hiphop, och vägrade sätta något annat under mikroskopet.

För sedan Quiet Village, denna fantastiska duo, ägnade en stor del av sin senaste Halloween-mix Ã¥t just grindhouse, och när skivbolag som Finders Keepers slagit sönder popmusikens referensramar med sin urÃ¥ldriga progg, har vi alla blivit tvingade att röra oss vidare. För att inte stagnera. För att inte bli trÃ¥kiga, för att inte bli “Rock”.

Ändå når ingenting från de nämnda produktionerna samma toppar som den senaste Lovely Jon-mixen på det uberhemliga och ultrahippa bolaget Jigoku. Såvitt jag vet består de av Londonprofilen Cherrystones (hans vänner föredrar att kalla honom Garreth Goddard) och just Lovely Jon. (Är Jon skäggig, eller kanske en duo, eller ett flygplan eller Charlotte Perrelli? Ingen vet.)

Endast släppt som “an underground mix in a slim slipcase” (där har ni en finare beskrivning för CD-R, kids!) är Lovely Jon Presents Grindhouse Volume Two: Tales of Sleaze and Sin ytterligare ett välkommet lÃ¥ngfinger Ã¥t Pitchfork.

För på den flashigt beskrivna CD-R:en gömmer sig en ännu orörd version av pophistorien, så orörd att den eventuellt har lurat mig att bli en goth i slängkappa under våren 2008. Det kan jag i sådana fall leva med.

B-kursen är upplagd sÃ¥här: Quiet Villages Fragments Of Fear-samlingar, Cherrystones “Crawl Back To Mine” och Jigoku has risen from the grave.

Eventuell eftermiddagstristess botas med följande:

Hjärtliga webbsidan 99 Matters ställer bara en frÃ¥ga. “What’s really important to you?” Artister som Interpol, Psapp, Architecture in Helsinki och Malajube har svarat. Högt och lÃ¥ngt om vart annat.

St. Vincent bryr sig mycket om att att bli av med Bush, söta José Gonzales är sådär ganska typiskt svenskt bortkommen när han försöker förklara hur viktiga hans naglar är och Patrick Watson håller lektion om vad poutine är, och hur gott det smakar.

Men finast är nog ändå Sindri från Seabear, som bryr sig mest om fotboll.

…what’s really important to me is football. I really like playing football and watching football. I play with my friends every monday and tuesday nights. I like to play center. In the summer we play outside. In the winter we play inside… sports hall.
Sindri från Seabear, på 99 matters.

Jag tittar på Grammisgalan. Fråga inte varför, det kan jag inte svara på.

20:04 Adam & Gry? På riktigt? Jisses. Ifpi (som arrar) lyckas få det att vända sig i magen på mig igen. Vi börjar alltså med lätt illamående. Tack för det.

20:18 Jag tror att The Hives precis vann pris för bästa liveakt. Oväntat. Men jag blev distraherad av att leta reda på nittotals-Adam på YouTube. Jag är ledsen, i mitt huvud kan jag aldrig separera honom från Tur i kärlek.

20:29 Vad är dealen med den lilla publiken mitt i scenen? Den ser ju mest bara lite bortkommen och patetisk ut. Tur att Maia Hirasawa är så söt. Men den här låten känns ju hysteriskt gammal vid det här laget.

20:36 Ah. 50 Cent är en “HIPHOP STJÄRNA”. Who knew?

21:01 Men lilla lilla Carl Bildt, vem har kräkts på din kavaj? Helt oväntat har regeringen varken kläd- eller musiksmak.

21:18 En prisgala som den här blir verkligen jättetrÃ¥kig om man inte bryr sig om vem som vinner. Jag ser väl hellre att Säkert! fÃ¥r pris för Ã¥ret album än att Kent fÃ¥r det, men jag är jag har inga starka känslor till nÃ¥got av de nominerade albumen. Har det alltid varit sÃ¥här trÃ¥kigt? Jag kan inte ens komma ihÃ¥g om jag sÃ¥g det här spektaklet förra Ã¥ret. Zzzz…

21:35 Hihi. Vilken härlig symmetri det gick att hitta i att Salem Al Fakir och Erik Gadd är precis lika långa och har likadana fluffhår. När de kramades var det nästan svårt att se vem som var vem.

21:54 Aaaah, äntligen är det över. Två saker gjorde mig lite lycklig: Att Johan Söderberg vann MTV-priset för bästa musikvideo & Annika Norlins tacktal. Saker som gjorde mig olycklig/uttråkad: Too many to count. Nu ska jag tvätta öronen med lite kvalitetsmusik en stund. Hoppas ni också överlevde!

Kommer ni ihåg Cut Copy? Som gjorde en fin låt en gång som heter Saturdays? Jag ska erkänna att jag tyckte att det var ganska lätt att glömma bort dem. Men nu!

I april släpper de nytt album, och som en liten försmak har de gjort en av de bästa mixar jag hört på länge. Lite smakbitar från nya skivan, lite Fleetwood Mac, någonslags hipstervariant av The Moody Blues Nights In White Satin. Ja tack.

Mixen heter So Cosmic. Hos Music For Robots finns nedladdningsmöjligheter och låtlista med kommentarer från Cut Copy-Dan. Finnemang!

Körsbärsöl, charleston, Escort, stora hundar och små kattungar, mitt nya jobb, Tangoterje, Lol i This Is England, Popmorsans originalblogg, Battles, Scrabulous på Facebook med en Horace som jag inte känner men som tycker att jag är het, Vampire Weekend förståss och ännu uppenbarare Jens Lekman, röda hänglsen, serien Stockholmsnatt, Elizabeth Mitchells barnramsor, Flight of the Conchords intro, Flight of the Conchords låtar samt Flight of the Conchords i sin helhet, Orange Juice - alltid, Koffe i svartguldig tracksuit, Paggan, Indiegympa, bowling, wii-bowling, Pilooski, Barnens Underjordiska Scen med Viktor Brobacke, Kalle J som både släppt fina låtar och som vägrar ställa upp på intervju men ibland skickar fina msn-meddelanden om enhörningar, dans i alla former, Ayats söta slanimals . 2007 var ett fint år.

Hej. Jag har varit en dÃ¥lig bloggare. FörlÃ¥t. Nästa Ã¥r ska jag lära mig att bemästra konsten att dräpa med tangentbordet och hylla sporadiskt. DÃ¥ kanske till och med jag vÃ¥gar mig pÃ¥ en Ã¥rsbästalista. Ha! Nej, never gonna happen. Om man, som jag, bor ihop med en förvisso söt men mest väldigt diktatorisk musikdiggare är det svÃ¥rt att ens tänka musik innan den blir dissad eller godkänd med frasen “ja, det laddade jag hem för en vecka sedan”.

Inför detta Ã¥rets höjdpunkt - slutet - sÃ¥ vill ju alla visa upp vad de tyckt. Jag försökte fÃ¥ in Vampire Weekend pÃ¥ Kristofers Ã¥rsbästalista, genom att sjunga oxford coma om och om igen… men de avfärdades som ett ep-band (eller möjligtvis cd-r-band) och platsade sÃ¥ledes inte pÃ¥ Kristofers cd-lista. Fuck cd, säger jag. Ep är det finaste formatet.

Tack 2007 för:

Those Dancing Days - Those dancing days

Vampire Weekend - Vampire Weekend ep

Air France - On Trade Winds ep

Boat Club - Caught the Breeze ep

Sonic och Musikbyrån är överens, Feist har gjort årets bästa skiva. Det är ett val som det är ganska svårt att bli varken upprörd eller glad över. The Reminder är en väldigt väldigt bra skiva. Enligt last.fm är det den skiva jag lyssnat på mest under 2007. Då kan man ju kanske tycka att jag borde hålla med dem?

Det gör jag inte. The Reminder hör kanske hemma på topp tio men ju fler årsbästalistor jag läser, ju mer jag tänker, ju mer jag känner efter desto säkrare blir jag på att årets skiva för mig var Person Pitch. Många långa sommardagar gick jag omkring som i ett liten bubbla fylld av små ljud och Noah Lennox röst. Det finns så mycket som känns äkta och nära och fantastiskt med Person Pitch. Jag kan fortfarande tappa andan lite när jag lyssnar på Take Pills och kommer till, ni vet, där det skiftar från att vara lite moloket till att vara ett party i dina öron som alla är bjudna till.

Det är skillnaden mellan massor av bra, massor av fint, och magi. Det totalt spikraka i hur Noah använder sin röst och skriver sina texter mitt i den där kaosartade men ändå så väna ljudmattan. Jag får myror i brallorna, jag får svårt att sitta still. Jag vill sätta mig ner och lyssna, fokusera. Jag vill maila folk jag knappt känner och skriva långa pretantiösa utläggningar om hur magnifika de arga korta små framvästa t-ljuden i Im Not är. Den sortens skiva dyker inte upp så ofta. Jag kan inte komma ihåg att jag kände så för någon skiva under hela 2006.

The Reminder är ett utmärkt hantverk, fullt av små glimmrande toner och Leslies fantastiska röst. Men jag är övertygad om att om några år, när jag ska lyssna på Person Pitch, kommer jag fortfarande vara tvungen att ta några djupa andetag för att förbereda mig.

Så jag blir tvungen att hålla med Pitchfork, istället. Tss.

Idag har jag lyssnat pÃ¥ Burial’s nya skiva, Untrue, för första gÃ¥ngen. Jag har sÃ¥klart, precis som alla andra, kunnat göra det sen den släpptes. Men jag har lÃ¥tit bli.

Den självbetitlade Burial som kom förra året var för mig något av det bästa som året hade att erbjuda. Men jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Förklaringen är som så: den är lite för bra. Det är inte precis en gosig skiva, den är rakt igenom mörk. Det känns som ett fuktigt kallt regn som kryper in under skinnet. Det är fantastiskt, magiskt, men det kommer så läskigt jävla nära. En gång när jag stod i en full tunnelbanevagn på väg hem från jobbet och lyssnade på Southern Comfort kom jag på mig själv med att stävja en impuls att bara kura ihop mig i random främlings famn, för allt kände så kallt och kargt och bottenlöst.

Så jag har gruvat mig lite. Alla säger ju att Untrue är bättre. Mer. Större. I min värld har det översatts till än längre in under huden, mörkare. Så jag har helt enkelt inte riktigt vågat, såhär i höstrusket.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och visst är det bättre. För plötsligt finns en liten liten skåra av ljus i ljudbilden. Jag kan lyssna på Archangel på repeat många många gånger, utan att behöva gå i ljusterapi efteråt. Tack, käre mystiske Londonbo. Nu går Stockholms tunnelbaneresenärer säkra.

Burial - Archangel [länk till en blogg där du kan ladda ner låten]

Det här tyckte jag var roligt:

“LINDSTRØM

Hans-Peter Lindstrøm började som gatumusikant med hjältar som Hank Williams och Bob Dylan. Nu är Lindstrøm ett av de mest bejublade namnen inom modern dansmusik och mÃ¥nga gissar att 2008 blir det stora Ã¥ret för hans strÃ¥hattsdisco. Marcus Joons hälsade pÃ¥ honom hemma i Oslo.”

Inget ont om Marcus Joons, tvärtom han är en av få på ni-vet-vad-jag-menar som jag fortfarande har ett någorlunda förtroende för, men jag undrar vart den personen som skrev den pufftexten höll hus under år 2007? Inte där en musikskribent bör befinna sig i varje fall.

Ni har startat ett band. Ni väljer det catchy I am the World Trade Center. Det är 1999 och sex år har gått sedan den första terrorattacken. Allt är ok.

Sedan händer det som Ali G kallar The tragic events of seven eleven. Då, gissar Judy, ångrade I am the World Trade Center att man bara två månader tidigare gett ut Out of the loop och att spår nummer 11 fick heta September.

Enligt Discogs.com donerar bandet nu en del av vinsten från albumet till någon slags fond för 9-11-överlevare. Men ändå. Konspirationsteoretiker, start your engines!

27 september 2007: New to Q: Vampire Weekend

Jamen…

17 oktober 2007: New to Q: St Vincent

AlltsÃ¥…

23 oktober 2007: New to Q: Final Fantasy

Under vilken liten kokainhög hade du bott, sa du?

31 oktober 2007: New to Q: Jens Lekman

’nuff said.

(Tänkte länka, men news.q4music.com verkar ligga nere.)

Här är en fin liten lördagsväckarklocka:

Oh Astro - Hello Fuji Boy [mp3]

Om man tar några låtar, vänder dem ut och in och gör något nytt av dem, vad kallar man det då? Man kallar det bra skit, det är vad man gör. Vilka samplingar kan du hitta i Hello Fuji Boy? Den som google-fuskar biter jag i armbågen.

Har du tråkigt? Då föreslår jag att du hjälper till att skapa det bästa Q&A-blandbandet någonsin. Det är mycket enkelt. Para ihop en låt vars namn är en fråga med en passande, gärna rolig, svarslåt. Ungefär såhär:

Q: Michael Bolton - How am I supposed to live without you?
A: The Cure - Pornography

Q: The Clash - Should I Stay or Should I Go?
A: Slagsmålsklubben - Spring för livet gottegris

Q: Rod Stewart - Do You Think I’m Sexy?
A: The Wonderstuff - No for the 13th Time

Q: Pet Shop Boys - Why Don’t We Live Together?
A: Radiohead - You Never Wash Up After Yourself

(Några av dessa är påhittade av Andreas & Rob, tack till dem.)

Din tur!

Foppatofflan, Tomas Brolins dammsugarfilter, Snoopys porr… De flesta artister verkar ha drömt om en framtid som försäljare när de var smÃ¥. Nu börjar Kent att sälja mobiltelefoner och White Stripes säljer kameror. Why?

I samband med att Kent Ã¥tervänder frÃ¥n döden och kommer tillbaks till samtiden samarbetar de med Sony Ericsson. Senare i höst kommer en exklusiv Kent-edition av den kommande mobiltelefonen W910. W910 Kent-edition innehÃ¥ller nya albumet “Tillbaka till samtiden”, mobilteman, bakgrunder och unika ringsignaler. Det kommer även att finnas möjlighet att vinna biljetter till de redan nu utsÃ¥lda konserterna. Wow.

Om man köper en Sony Ericsson W580, W660 eller W880 under perioden 10 september-16 oktober får man:

• nya singeln “Ingenting” (som det var meningen skulle släppas 24 timmar innan ordinarie försäljning, men sen läckte skivan. pirater!)
• 5 bakgrunder
• 1 tema
• tillgÃ¥ng till exklusivt livematerial
• access till bloggen pÃ¥ wap-portalen Max 500
• möjligheten att vinna konsertbiljetter till Kents redan utsÃ¥lda konserter

Sony Ericsson W910 Kent limited edition finns tillgänglig från 17 oktober och innehåller:

• Sony Ericsson W910 i förpackning designad av Kent
• nya albumet “Tillbaka till samtiden”
• 12 bakgrunder
• 3 teman
• 8 unika ringsignaler
• 2 skärmsläckare
• direktlänk till mobil.kent.nu och wap-portalen Max 500

Dessutom är var hundrade telefon signerad av hela bandet. Jaa ba dööör.

Musikerna i Kent säger att de alltid drömt om att bli mobiltelefonförsäljare.

Nej. De säger att de gör det för att de måste. De måste ju tjäna pengar - eftersom dumma dumma fildelare laddar hem deras skivor och snuvar dem på deras framtid som rika krösussorkar.

“Hela diskussionen är fÃ¥nig. Samma kids som laddar ner vÃ¥ra lÃ¥tar olagligt är de som klagar när vi försöker hitta andra sätt att tjäna pengar pÃ¥. Men köp skivorna dÃ¥, för fan, sÃ¥ behöver vi inte göra sÃ¥na här saker.”säger Joakim Herbert Berg.

Visserligen var förra albumet Du & jag döden den första Kentskiva som inte sålt mer än sin föregångare. Den sålde dock åtminstone 220 000 exemplar, enligt tidningen Affärsvärlden. Albumet Vapen & Ammunition, från 2002, sålde 600 000 exemplar i Sverige och övriga Norden.
Totalt har Kent sålt över 1,5 miljoner fullängdsskivor genom åren. I framtiden kanske det i stället blir fler kentmobiler, en kenttoffla och en kentgolfbag.

Även White Stripes har gett sig in i den lukrativa säljbranschen. De satsar på kameror. En Meg-kamera med bland annat en ringflash som gör en skugga i 3D i bilden och en Jack-kamera, med fisheyelins.

Vad kommer härnäst? En leksaksapa från Michael Jackson? Wu-tang Clanburgers?

På Popcornfestivalen 2005 såg jag Searching for the Wrong-Eyed Jesus och kom ut från Södra Teatern lite vimmelkantig av en överdos av fantastisk musik och dödsvackra bilder. Innan dess hade jag varit lite småförtjust i Jim White, men efter den oktoberdagen har jag blivit kär på riktigt.

“You get to a certain level where everybody tells you it’s wrong, and then you get to a level after that where people understand that wrong is just different.”
- Jim White i en av många intressanta intervjuer

Den 26 oktober stÃ¥r han pÃ¥ scen pÃ¥ Debaser. I’ll be there. Det borde du ocksÃ¥ vara.

Hanna nämnde nyligen Judys kollektiva nervositet (även om jag spelade lugn som självterapi) inför intervjun med Patrick Wolf i somras. Vi står inte på något sätt utanför fans/idol-dualismen som alla som lever med kulturyttringar måste förhålla sig till.

Skvallerpressen vet att mjölka den kulturella huvudfårans behov av att komma nära sina idoler. Den gör det på ett sätt som kan liknas vid en stalker som förväxlar sin besatthet med kärlek och sin förföljelse med bevis på beundran och affektion. I den identitetskrasch som idolintresse gone wild är måste man ändå säga: Så långt allt gott. Kikki har samma behov av Hänt Bild som Klick har av av [fyll i valfri kändis]. Nyheten om att Lill-Babs fått superlim i ögat är nog inte planterad av en slug PR-konsult, men den väcker intresse på grund av upplevd medkänsla, inte förakt. I ögat? Superlim? Vi lider med dig, Lill-Babs. Och med ditt öga.

En vän har varit förföljd av en sådan stalker, som inte kunde förstå att det som för honom var beundran för min vän var trakasserier som gjorde livet nära på outhärdligt. När insikten om att känslorna verkligen är obesvarade vänds en sådan person ut och in. De starka känslorna blir hat och vilja att skada. Justeringarna i beteende behöver inte vara så stora, skada gjorde han redan innan.

Här kommer Perez Hilton, den starkast lysande stjärnan på träskjournalistikens himmel, in. För att dra jämförelsen vidare är det här stalkern efter insikten, när det bara finns en vilja att förnedra kvar. Nyligen lade Perez Hilton ut en video där han driver med ett Britney Spears-fan av det mer vanvettiga slaget. (Se originalet här.)

Britney, leave me alone, Britney! I’m really tired of having to write about you, because you’re not making a contribution to society anymore.

Sedan säger den rödhåriga tjockisen någonting som är klokare än han vad han troligtvis förstår själv:

You’re a no talent hack now. You were good once, back in the day, but now you just sell magazine covers, and people buy them. Why do we buy them? Why are we so fascinated by you, Britney?

PÃ¥ Perez Hilton har kändisarna (tecknad) sperma och kokain i ansiktet, här är den fotade eliten pÃ¥ sin höjd “somewhat not too ugly”. Men det är inte ett avstÃ¥ndstagande frÃ¥n kulten utan samma relation fast upp och ned, vänd till en vilja att riva ned snarare än att bära i guldstol. Samma maniska fascination, bara elakare – och ofta mer underhÃ¥llande.

Igår satt jag och Helena i varsin bekväm fotölj i Royal Festival Hall och njöt av Yo La Tengo & gammal vacker naturstumfilm. Sjöhästar, räkor och andra sjö(o)djur till ett böljande musiklandskap. Upplevelsen förstärktes av lätt sömnbrist, det hela tog plats vid vakentimme 37 ungefär. Idag har vi spenderat många timmar och stor del av tröttafötterkvoten på Tate Modern.

Konst, populär eller klassisk, är lite magiskt, faktiskt. Det är London också.

Det finns ungefär en miljon olika gadgets, siter och program för att tala om vad man lyssnar på. Favoriten i min umgängeskrets är såklart Last.fm. Den första, och kanske mest uppenbara, stalkerpotentialen med att ha en profil där är att man i de flesta fall kan gissa att den som lyssnar på musik vid sin dator är hemma. Det går alltså ganska bra att med hjälp av spellistorna ta reda på när nån du känner (eller någon du skulle vilja känna, för den delen) är i sin borg.

Ännu mer användbart blir det när man känner folk väl. Har man varit min vän ett tag så vet man ganska noga vad jag lyssnar på när jag mår på olika sätt. Om jag lyssnar på PJ Harvey är jag förmodligen arg. Om jag lyssnar på Nick Cave eller The Cure är jag nostalgisk. Elton John betyder i nio fall av tio att jag städar.

Det har hänt att jag fÃ¥tt sms i stil med “SÃ¥g din spellista pÃ¥ Last.fm, hur mÃ¥r du?” frÃ¥n oroliga vänner. Och efter att en sen vinmättad kväll ha pratat med ett gäng bekanta om den bästa musiken att ha sex till fÃ¥r jag alltid frÃ¥gor och/eller konstiga blickar när jag lyssnat pÃ¥ Massive Attack.

Kan man veta hur du mår eller vad du gör om man vet vad du lyssnar på?

Det finns två män som jag gillar lite mer än alla andra. Den ene heter som ni kanske vet Jens och den andre heter Antony. (Koffe, love, du räknas fortfarande som pojke). Nu har jag dock hamnat i ett dilemma. Vill man höra röster man älskar överallt? Tänk om man, hemska vemodiga tanke, tröttnar?

SÃ¥ länge Antony sjunger Beautiful Boyz med CocoRosie och Jens Lekman leker med Kocky sÃ¥ är jag nöjd, men när Jens vackra stämma plötsligt invaderar frÃ¥n alla hÃ¥ll, med Vapnet, med Victoria Bergmans Taken By Trees och Antony hörs med Björk, med Brooks, med Little Annie… ja, dÃ¥ kan man börja längta efter exklusivitet.

Det är ju ganska fantastiskt att tänka på att man lever i en tid då man kan få väldigt mycket gratis. Hoppsasteg, solljus, kramar, senaste avsnittet av Kobra. Det sägs ju att det bästa i livet är gratis. Det bästa som jag fått gratis idag är nog det här:
Katie Dill - This Body’s Only Rental [ladda hem frÃ¥n myspace]

Sen finns det ju undantag. Äta grus är också gratis. Men ändå inte särskilt gott.

Mot kvällskvisten på söndag dyker den oftast upp, måndagsångesten. För oss som jobbar åtta timmar om dagen är helgen en slags hägring, det ser ut som ett vattenhål, men när man väl är där är det mest bara sand. Och sen är det måndag igen. Som vanligt finns det ett gäng musiker som sagt allt det här förr, mycket bättre än jag kan. Till exempel är The Bangles mitt i prick. Åttiotalet kan man lita på.

I wish it was sunday
’cause that’s my funday
my “I don’t have to run”-day
The Bangles - Manic Monday

Måndagslåtar:
The Bangles Manic Monday [YouTube]
The Mamas & The Papas Monday, Monday [YouTube]
Boomtown Rats I Don’t Like Mondays [YouTube]
T-Bone Walker Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad) [YouTube]

I söndags var det en alldeles, alldeles underbar kväll. I alla fall för alla som fått tag i biljetter till Regina Spektor på Chinateatern. I alla fall för alla som inte var dödligt bakis efter en utekväll gone bad. Eller, jo, det var underbart för oss också. Höjdpunkten av konserten, en såndär höjdpunkt som man kanske kommer berätta för barnbarnen, var när Regina Spektor spelade trummor på en stol. Ena handen på pianot, andra slår med en trumpinne på en stol, och sen den där Rösten. Helt fenomenalt. Poor Little Rich Boy från förra plattan Soviet Kitsch.

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.

Idag skulle jag logga in på myspace. You Must Be Logged-In to do That! fick jag som svar. Skit. Jag fattar inte myspace-grejen. Alltså myspace är kommersialism när det är som sämst. Mejlen fungerar inte när jag vill mejla Uffie och fråga om en intervju, men den funkar när Big Boys With Big spammar.

Och att myspace skulle vara så inne. Det är en myt. Snälla gå inte på myten. Alltså, Orup pratar om myspace. Orup.

Okej, Rupert Murdoch kanske inte är tillräckligt ond för att hindra folk från att ha en myspace-sida. Men själva formen då? Hela formen uppmanar folk att sluta tänka. Folk läser inte bloggar, folk jämför hur många kompisar de har i förhållande till varandra. Justin Timerlake har över en halv miljon. Duktig pojke.

Myspace är en plats att utveckla tvångstankar/syndrom. Till och med Internet World har fattat hur illa myspace är. De placerar myspace som etta på listan över världens värsta webbtjänster. Hotmail har inte en chans i uselhet.

Myspace är fult.

Myspace blinkar.

På myspace börjar musik spela utan att man gör nåt. Öppnar man flera myspace-fönster så låter alla samtidigt. Är det smart? Användarvänligt?

Och sen då. Alla band som ”blivit stora” genom myspace. My ass. Lily Allen, kan folk sluta tjata om Lily Allen? Hon hade skivkontrakt innan hon etablerade sig på myspace. Och aptråkiga Arctic Monkeys. Kom igen.

Flest vänner på myspace när man dör vinner.